Dialogbrevet betonade islams och kristendomens gemensamma uppdrag

11 september 2001, globalt kallad nine-eleven, då terrorattackerna i USA utförda av islamister ägde rum, kommer länge att finnas med som en störning i religionsmötet kristna och muslimer. Likaså de växande terrorgrupperna som i islams namn brutaliserat världen genom sitt mordiska hat. Detta trots att islam inte kan skyllas för de våldsfixerade extremisternas handlingar.

Påven Benedictus XVI föreläsning i Regensburg (12/9 2006) blev en annan sådan milsten som etsade sig fast som ett inslag i kommande religionsmöten. Då citerade påven en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Har Du hört vad påven sagt? Ryktet flyger över världen. Påven har citerat en gammal kejsare. Att det var i Regensburg på det gamla universitetet vet knappast någon. Och om påven har citerat något så har han ju själv också sagt det! Och låter man det stanna vid vad som kommit ur påvens mun kan man naturligtvis citera ohöljt partiskt. Så gjorde också en och annan nyhetsförmedling som lät hälsa: Påven kritiserar profeten Muhammed och kallar honom ond.

Be om ursäkt, ljöd mantrat. Och de flesta, världen kring om man ska ta media på allvar, verkar tro att påven sagt något förgripligt elakt och illasinnat för vilket han bör be om ursäkt. Förlåt att kejsaren sade så, att någon skrev ner det och att dialogerna publicerats. Ursäkta. Nästa gång skall han bara kritisera kristendomen. Det är som om man trodde att påven inte visste och vet att det finns förfärliga exempel från kyrkohistorien när vapen och våld använts i försöken att utbreda makten och den kristna tron.

Den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos förde på 1300-talet en dialog med en perser och rörde då vid ämnet om det heliga kriget. Påven inleder med kejsarens mycket bryska avfärdande av det nya Muhammed kommit med. Kejsaren ser detta såsom onda och inhumana ting. Benediktus XVI fortsatte i sitt långa tal sedan att berätta att kejsaren påstod att det var oförnuftigt att sprida religionen med hjälp av våld, eftersom användandet av våld är oförnuftigt och sprider mot Guds och själens natur. Där låg tyngdpunkt och poäng.

I Signum citerade Felix Körner en stereotypisk reaktion som kom från ordföranden för den turkiska religionsmyndigheten (Diyanet Isleri Baskanligli): Om dessa (ord) uttrycker det hat, den fiendskap och antipati som påven bär på, då betyder det att vi räknar med ett oroväckande motstånd. Man kan kritisera anhängarna till en religion. Men att förolämpa det heliga i en religion, dess profeter och dess skrift, det är arrogans, det är ett uttryck för fiendskap, det är en olycka och det skapar strid mellan religioner.

I Sverige brydde man sig egentligen inte heller om vad påven egentligen sa – utan man nöjde sig lojt med kejsarcitatet. Fenomenet anses intressantare än sammanhanget. Förenkla istället för att problematisera, illustrera istället för att förklara, tyck istället för att undersöka. En sjuka som alltmer breder ut sig. Bilderna på protesterande och dockbrännande muslimer som i media följde på påvens tal är knappast relevanta eller representativa annat än som ett tecken på ryggmärgsreaktioner, oupplysta och oinitierade. Så förblir även vi i Sverige, trots nyheter och fria medier, oupplysta och om möjligt ännu mer inskränkta. Har Du hört vad påven sagt? Nej, för ingen vill göra sig omaket att faktiskt ta reda på det.

Lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter samlade sig istället för en fortsatt militant ordväxling till en gemensam skrivning i ett brevsvar till påven. Men man gick snart vidare och utvecklade sitt budskap i dokumentet A Common Word Between Us and You (13 oktober 2007). Ett dokument som varje religionsintresserad person bör (dvs ska) ha läst! I dokumentet framhåller de lärde inte främst det som skiljer religionerna åt - utan tar fasta på att se vad som faktiskt binder muslimer och kristna samman! Se där en ny, annorlunda och god ansats.

Snart blir det uppenbart för de islamska lärde att kristna och muslimer förenas av sin monoteism, gestaltad som kärlek till och dyrkan av den ende Guden. Och man har ett gemensamt uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp bryter ett mönster av misstro och avstånd. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida (vilket måste förstås som ett uttryck för stor respekt för Bibeln som kristendomens källa) och lyfter ömsesidigt fram förpliktande och samstämmiga texter om Gudstro och medmänsklighet. Man försöker inte harmoniera religionerna och sudda ut olikheterna. Men tar fasta på att undersöka på vilka punkter det går att i Koranen och Bibeln se överensstämmelser och liknande perspektiv. 

Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett synnerligen uppskattande svar på texten. Men likaså har många av världens samfund och kyrkor lämnat sina reaktioner på texten och dess inbjudan till gemenskap i denna för världen viktiga tid och med många ödesfrågor. Så tar t ex Ärkebiskopen av Canterbury upp den för muslimer så laddade frågan om Treenigheten som tron på en enda Gud. Enskilda kristna såväl som kyrkosamfund har mycket att lära av den hållning av respekt och öppenhet som ursprungsbrevet och de många svaren visar. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar genom detta initiativ för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens, men inte för utsuddade gränser eller sammanblandning. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan? Religionsdialogen blir helt enkelt alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Särskilt som krig och terror riskerar driva världsreligionernas företrädare och efterföljare allt längre isär… Dialog och samtal, möte och relation men inte otydlighet och sammanblandning!