Dominus Iesus

Som ett bidrag till den pågående debatten orsakad av Storkyrkoprästernas inlägg i DN återges här ett avsnitt ur Troskongregationens dokument Dominus Iesus (6/8 2000) som där och då behandlar kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Kyrkan lyfts fram som det universella sakramentet för alla människors frälsning. Det innebär att alla kulturers människor kallas att ta emot Kristi frälsningsverk genom kyrkans förmedling.

VI. Kyrkan och andra religioner i förhållande till frälsningen

20. Av det som framhållits ovan följer några punkter som är nödvändiga för den teologiska reflexionen då denna undersöker kyrkans och de övriga religionernas förhållande till frälsningen. Framför allt måste man bestämt hålla fast vid att “kyrkan under sin pilmgrimsfärd är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han har själv uttryckligen inpräglat att tron och dopet är nödvändiga (jfr Mark 16:16; Joh 3:5). Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet liksom genom en dörr.”[77] Denna lära får inte ställas i motsats till Guds universella frälsningsvilja (jfr 1 Tim 2:14): “Dessa två sanningar måste man hålla samman, nämligen alla människors möjlighet till frälsning i Kristgus och kyrkans nödvändighet för frälsningen.”[78]

Kyrkan är “det universella frälsningssakramentet”[79], eftersom hon som alltid på ett hemlighetsfullt sätt är förenad med Frälsaren Jesus Kristus, hennes huvud, och undeordnad honom, och därmed har en oersättlig relation till varje mänsklig varelses frälsning.[80] De som inte formellt och synligt är medlemmar av kyrkan “blir i Kristus frälsta genom nåd, även om den inte gör dem till formella medlemmar i kyrkan, men den upplyser dem på ett sätt som är anpassat till deras andliga och materiella livssituation. Denna nåd kommer från Kristus som en följd av hans offer och ges av den heliga Anden.”[81] Den har en relation till kyrkan: “Ty det är från Sonens och Andens sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut.”[82]

21. Med avseende på det sätt på vilket Guds frälsande nåd - som alltid ges genom Kristus i Anden och har en hemlighetsfull relation till kyrkan - kommer de enskilda icke-kristna till del har Andra Vatikankonciliet inskränkt sig till att förklara att Gud skänker denna nåd “på vägar som endast han känner.”[83] Teologerna försöker mera ingående förstå denna fråga. Deras arbete skall uppmuntras, eftersom det säkert är till gagn  för att bättre kunna förstå Guds frälsningsplan och de vägar på vilka denna genomförs. Men i enlighet med vad som ovan har sagts om Jesu Kristi medlargärning och den “enastående och speciella relation”[84] som kyrkan har till Guds rike bland människor - som i grunden är Kristi, Frälsarens, allomfattande rike - ät det klart att det skulle strida mot tron att betrakta kyrkan som en frälsningsväg bredvid andra som finns i andra religioner, vilka anses komplettera kyrkans väg till frälsning eller till sitt väsen likvärdiga med den som erbjuds i henne, även om dessa andra frälsningsvägar påstås gå samman med kyrkan fram till Guds eskatologiska rike.

Säkert innehåller och erbjuder de olika religionerna element som kommer från Gud, [85] och som är delar av det som “Anden verkar i människors hjärtan, i folkens historia, kulturer och religioner.”[86]Ja, några böner och riter i andra religioner kan tjäna som förberedelse för evangeliet, så att de skapar möjlighet eller pedagogisk hjälp för människohjärtat att öppna sig för Guds handlande.[87]  Men man kan inte tillskriva dessa religioner ett gudomligt ursprung eller en frälsande verkan “ex opere operato” (i och med att själva den religiösa handlingen utförs), något som utmärker de kristna sakramenten.[88] Vidare kan det inte uteslutas att andra riter, i den mån de är avhängiga av vidskepelse eller andra misstag (jfr 1 Kor 10:20-21), kan vara ett hinder för frälsningen.[89]

22. I och med Frälsaren Jesu Kristi ankomst har Gud bestämt att kyrkan som grundats av honom skulle bli ett frälsningens instrument för hela mänskligheten (jfr Apg 17:30-31).[90]Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan hyser för denna världens religioner, men samtidigt utesluter den den form för indifferentism, vilken “religion kännetecknas av en religiös relativism som utmynnar i uppfattningen att ‘en religion är lika god som en annan.’”[91] Om det är sant att andra religioners anhängare kan ta emot gudomlig nåd, så är det också sant att de objektivt sett befinner sig i en allvarlig bristsituation i jämförelse med dem som i kyrkan har tillgång till frälsningsmedlens fullhet.[92] “Alla kyrkans söner skall vara medvetna om att deras utomordentliga ställning inte beror av deras egna förtjänster utan av Kristi särskilda nåd. Om de inte motsvarar denna nåd i tanke, ord och gärning skall de i stället för räddning få en desto strängare dom.”[93] Man förstår då att kyrkan i lydnad för Herrens befallning (jfr Matt 28:18-20) och som ett krav av den kärlek hon hyser för alla folk “förkunnar och oupphörligt måste förkunna Kristus som är ‘vägen, sanningen och livet’ (Joh 14:6). I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig (jfr 2 Kor 5:18-19).[94] 

I den interreligiösa dialogen är sändningen till folken, missio ad gentes, “idag lika stark och nödvändig som alltid”[95]. “Gud ‘vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen’ (1 Tim 2:4)Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen. Räddningen finns i sanningen. De som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen; men kyrkan som har fått sig denna sanning anförtrodd, måste gå deras önskan till mötes för att erbjuda dem sanningen. Det är därför att hon tror på Guds allomfattande rådslut att frälsa världen som hon måste vara missionerande.[96] 

Den interreligiösa dialogen är en del av kyrkans evangelisationsuppdrag och därför bara ett av kyrkans handlingssätt i hennes sändning till folken.[97] Jämlikhet, som är en förutsättning för den interreligiösa dialogen, har att göra med att deltagarna i en sådan dialog är jämlikar när det gäller deras personliga värdighet, inte med innehållet i läran, ännu mindre med Jesu Kristi ställning - som är Gud själv som blivit människa - i förhållande till andra religionsstiftare. Ja, kyrkan som styrs av kärlek och aktning för friheten,[98] måste i första hand vara förpliktad att för alla folk förkunna den sanning som definitivt uppenbarats av Herren och förkunna nödvändigheten av omvändelse till Jesus Kristus och inlemmande i kyrkan genom dopet och de andra sakramenten, för att fullt ut få del av gemenskapen med Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden. Därför minskas inte säkerheten om Guds allomfattande frälsningsvilja av plikten och nödvändigheten att förkunna frälsning och omvändelse till Herren Jesus Kristus - snarare får den ny styrka.