Predikoförberedelsernas vånda

Predikoförberedelser är en högst individuell sysselsättning. Genom åren har jag träffat på så många olika varianter av denna konstart. Stilarna är olika och har varierat från person till person. Det finns de som under vånda (och tårar) ägnat dagar åt att förbereda en predikan på tio minuter.

Andra har läst texten på väg till kyrkan (typ) och sedan börjat tala. Ibland med lysande resultat. Förutsatt att det funnits sedan länge inprogrammerat och välsmält material som kunnat sätta färg och ge substans åt det muntliga föredraget. Frågar man runt är det åtskilliga gudstjänstdeltagare som åhört långa extemporerade predikningar som varit så pratiga och förvirrade att man hissnat. Värre än då har varit de gånger en förkunnare följt sitt utkast och åhörarna hisnat av samma skäl. Om någon känner sig träffad är det en icke avsiktlig men smått lyckosam tillfällighet.

Förresten finns det tillfällen som går utöver dessa exempel. Som överglänser from rörighet, syftningsfel och haltande logik. Tro det eller ej. Men det har varit de tillfällen när en dylik predikan hållits en andra gång. Som om åhörare skulle ha kunnat hämta sig, glömma och förtränga sådana chockartade upplevelser. Men sådan kritik yppar man aldrig, än mindre sätter på pränt. Att låta sådant komma över läpparna vore att kasta skugga över hårt arbetande tjänare i vingården. Så därför tar jag genast tillbaka det som nyss stod här ovan. Och hävdar motsatsen. Bara för att dölja att detta har hänt. Vet dessutom att den som skriver här är en beprövad mästare i grenen fullkomliga brister.

Vad som verkligen sker under förberedelserna är också olika. Jag har träffat på dåsningsmetoden där personer satt sig i en bekväm stol och börjat tänka, bara för att genast dåsa bort och somna in. Andra har suttit vid, med bibelutgåvor och kommentarlitteratur belamrade, skrivbord och gjort grundlig exeges. Själv brukar det bli en genomläsning av texten veckan före predikan ska hållas. Sedan finns texten som klangbotten med under veckan. Dagen för blir det ett längre, eller måste jag tillstå, en kort litteraturgenomgång innan datorn tillåts surra igång.

Själva skrivandet brukar påbörjas sent lördag kväll, ibland natt. Söndag morgon kan det bli att skriva om allt, eller att justera och lägga till det som tycks fattas. Gudstjänsttiden sätter gränser för hur länge det går att ändra och justera. Väl framme vid predikan i liturgin kan det ändå hända att manuskriptet läggs åt sidan. Eller att nya utvikningar ges utrymme, nästan som vore de ingivna av Anden. När det kanske bara är mina egna hugskott som styr.

Bönens betydelse för en predikan ska inte underskattas. Många rop på hjälp och bistånd har riktats mot höjden. Klarsyn, ge mig klarsyn. Eller åtminstone EN GNUTTA FANTASI! Varför är det så svårt. ge mig en aning! Låt mig bli bara lite hängig så att jag slipper...

Men predikokonsten har devalverats. Jag läser gamla predikningar som kan täcka 10 till 15 boksidor. Mina får vara glada om det ens blir ett par sidor. Uthålligheten hos lyssnare har blivit sämre. Jag har sett tappade trådar redan efter det inledande meningarna. Gäspningar som börjat efter några minuter. Åhörare som tuppat av direkt. Då frestas jag! Att använd en beprövad metod. Att med bägge händerna greppa om predikstolens kant och luta mig ut över församling. För att med tordönsstämma ropa: ELLER HUR!? Då blir det uppståndelse och väckelse!

Men så besinnar jag mig. Försöker säga det som hjärtat och samvetet bjuder. Och som kan lända människor (och till och med mig själv om jag förmår lyssna till vad jag faktiskt säger) till omvändelse och uppbyggelse och andlig mognad och tillväxt.