Tung kropp på lerfötter
Förändringen inom Svenska kyrkan har de senaste 50 åren varit enorm. Från en ganska homogen stab av medarbetare har man gått till en enorm variationsrikedom av professioner. Att det påverkat vigningstjänsten och synen särskilt på prästernas roll borde var uppenbart för alla.

Det har funnits och finns tankar på att alla anställda borde avlägga löften och vigas. Är viljan att avlägga löften och leva efter dem verkligen så stor? Eller handlar det om att utjämna och i någon slags demokratisk nit försöka få alla att uppleva sig ha samma roll och uppgift? Bakom tankarna finns förstås en vilja att bryta med kyrkans tradition och att röja ny mark. En förnelse för förändringens och upbrottets skull. Det allmäna prästadömet som till slut lyckas sudda ut prästen. Ett avslut för den Augsburgska bekännelsen och dess övertygelse om präst och kallelse.

En inflation av vigningstjänsten blir följden. Vikten och värdet av vigningen urholkas, det specifika blir svårt att upprätthålla om man i en framtid skulle införa massvigningar av assistenter, pedagoger, kantorer och organister, vaktmästare, informatörer, kommunikatörer, fritidsledare, konsulenter, personalstrateger, familjerådgivare...

Men finns det en genuin vilja att bli löftesbunden till kyrkans tro och tradition ska den samtidigt tas på allvar. Om strävan är för kyrkans och uppgiftens bästa kan det säkert ske utan att man tänjer vigningstjänsten och utvidgar den så långt att den blir transparent som gladpack. Andra former av löftesgivning borde dock kunna utvecklas. Till sist: ju fler helgjutna och överlåtna anställda och förtroendevalda Svenska kyrkan har som vill leva ett kyrkans liv i handling, bön och gudstjänst desto mindre blir risken för att kyrkans enorma kropp ska krossa de egna lerfötterna. Å andra sidan...

Andra bloggar om: Kyrkan, Vigning, Förnyelse, Tradition, Lerfötter, Allmänna prästadömet, Löftesgivning, Augsburgska bekännelsen, Vigning, Präst