Har vi ingenting gemensamt?

Vi har ju ingenting gemensamt! Vi läser inte samma tidningar, tittar inte på samma TV-program, gillar inte samma böcker, tillhör olika partier och vi har olika musiksmak! Ingenting! Och Du har fel! Han dunkade näven i bordet för varje konstaterande.

Vi diskuterade politik och försökte hitta varandras tankegångar och förstå varandras argument. Det vi upptäckte var att våra referensramar inte sammanföll. Det var som vi levde i parallella världar.

Artiklar han citerade hade jag inte läst och mina kristna referenser var hebreiska för honom. Men just här fann vi varandra. Vi blev så nyfikna på hur det kunde komma sig att, i ett så pass homogent land som vårt, de kulturella beröringspunkterna var så få. Delade vi bara affärer och snabbmatsställen med varandra?

Någon påminde mig nyligen om delegationen som reste till Kina och överallt hälsades av kinesiska barn som sjöng visor om sammanhållning och kamp. När man skulle återgälda sångarhyllningarna var den enda sång alla kunde: Vem kan segla förutan vind. Och visst var det några i samma situation som fick tralla fram Anslagstavlans signaturmelodi…eller var det Boktipsets?

Nu går jag runt och undersöker vilka dikter och sånger vi faktiskt har gemensamt. Nationalsången? Ja om man nöjer sig med första versen. Evert Taube är för de allra flesta ett historiskt fenomen. Man kan några rader här och där. Men hålen gapar allt större.

Psalmer kan en hel del äldre personer. Men ju länge ner i åldrarna man kommer så tystnar psalmsången. En skatt blir liggande, obrukad.

Dikter. Har vi några dikter alla kan? Som utgör vårt kulturella arv och minne? Som vi går tillbaka till och hämtar kraft och inspiration ifrån? Jag frågar eftersom jag inte längre är säker på att en sådan gemensam bas finns. Viktor Rydberg och Tomten: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma? Eller Karin Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Tegnér, Ferlin, Ekelöf, Sonnevi, Tranströmer eller Lugn? Hamnar vi hos Ulf Lundell eller i Idas sommarvisa? Men så säg då vilka dikter vi borde bevara och försvara som omistliga för att vi ska kunna dela värden och värderingar och så hålla samman vårat samhälle!

Vad har vi egentligen gemensamt? Inte ens vårt kulturarv?

Andra bloggar om: Ekelöf, Karin Boye, Viktor Rydberg, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn, Ulf Lundell, Göran Sonnevi, Kulturarv

Nysningar och vrål

När löven fallit är det väl höst? Eller finns det fler säkra tecken på årstidsförändringar. Sommartiden är slut och vi höljs i dunkel. Visst. Men det finns ett annat osvikligt tecken. Hosta och nästäbba är det säkraste hösttecknet. Nu är det förkylt. Näsdroppar och halstabletter har fått ersätta en annars så riklig frukost. Hushållspapper och pappersnäsdukar fyller alla papperskorgar inom räckhåll.

Flera i omgivningen har fått basröst. Annars klara och ljusa röster bär något dovt och hotfullt. Och det är något mer respektfullt i vårt sätt att mötas. Vi upprätthåller distansen. Ingen är beredd att träda innanför trygghetsavståndet.

Det tjoas och skriks rent explosivt på rummen. Det är inga återhållsamma viskningar och rop utan hämningslösa nysningar och vrål. Det är höst igen.

Bön om bön

Telefonen ringde. En välkänd röst hälsade. Vi uppdaterade varandra. Detta har hänt sedan vi sågs sist. Hur har Ni haft det? Och sedan vad hände då? Ni verkar ha haft en bra höst, så länge? Då kom det. Rösten bröts och bemängdes av tårar. Nöden för ett av barnen som för någon dag sedan hastigt blivit svårt sjuk och hamnat i koma. Nu på sjukhus med stor osäkerhet om hur framtiden blir. Hur stor är skadan? Är den livshotande? Under tiden krävande undersökningar.

Vi behöver Era förböner. Be! Vi vet att Ni förstår hur det känns, så be. Och jag lovar att be för det som ligger framför. Och särskilt för den sjuke. Och för måndag, för läkare och sjuksystrar, för allt det myckna som ska ske.

Just då tänker jag på de som föraktar bön och kallar det vidskepelse. Ser det som oförnuftigt och ett uttryck för falska förhoppningar. I dem och deras invändningar struntar jag - och ber. Jag ber i förtröstan och tillit och vet att det betyder något både för dem jag ber för och för mig själv. Det räcker - så jag ber.

Din klara sol går opp för atisterna

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det ibland. Jag skall försöka undvika den när jag återger en notis ur tidningen Dagen på webben.

Ateist-humanisterna har fått tillträde till andakternas finrum genom att få ha och hålla "morgonandakter". Premiären begicks tydligen häromdagen i Vid dagens början. Sturmarks betraktelse handlade tydligen om att Gud eller gudar inte finns och ingen kosmisk avsikt, ingen uppgjord plan. Hela betraktelsen avslutades med att den utomordentligt skicklige jazzpianisten Anders Widmark spelade Din klara sol går åter opp.

I musikalisk tappning visserligen - men psalmens ord tål gott att citeras:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

William Booth, Frälsningsarméns grundare, har kanske fått en sentida efterföljare? Men med andra förtecken. Denna gång kanske tanken var: Varför ska Gud ha alla de bästa sångerna?

Andra bloggar om: Vid dagens början, Humanisterna, Ateister, Frälsningsarmén, William Booth, Dagen, Anders Widmark

Goda råd från Kristet Råd

Kyrkomötet pågår - och diskussionen om könsneutral äktenskapsbalk, kyrkans vigselrätt och om enkönade relationer som partnerskap eller äktenskap är på tapeten. Brygubben, Martin Garlöv, skriver om att kyrkan knappast kan spricka men att tonläget och debattekniken lämnar mycket övrigt att önska.

Hans artikel fick mig att minnas att Sveriges Kristna Råd år 2005 gav ut några tumregler för god ekumenik. I inledningen till det korta dokumentet skriver man bl a: Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra - också kristna syskon emellan. Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster - göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.

Några av de enkla reglerna kanske kunde tillämpas inom Svenska kyrkan? Därför återger jag de 10 tumreglerna här:

1 Bygg på gemensam tro

Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.

2 Visa ömsesidig respekt

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

3 Visa tillit och öppenhet

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

4 Var villig att förstå

I vår strävan efter en djupgående enhet i tro och lära vill vi ständigt försöka förstå varandra bättre. Våra samtal och dialoger präglas av ömsesidighet - genom dem lär vi oss också mer om vår egen tradition. Där möts vi som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord.

5 Ta kyrkornas egna strukturer på allvar

Ledarna för de kristna kyrkorna och samfunden har ett särskilt ansvar för att skapa och upprätthålla goda relationer mellan kyrkorna. Vi respekterar det ledarskap som respektive kyrka och samfund har valt och förbinder oss att samarbeta med detta.

6 Bekänn kyrkans lokala och universella kallelse

Kyrkor och samfund i Sverige är en del av den världsvida kristna gemenskapen. Alla lemmar i Kristi kropp hör samman. Därför vill vi verka för rättvisa, fred, försoning och omsorg om skapelsen, och vara öppna för samtal med alla människor av god vilja, för att fullgöra gemensamma angelägenheter tillsammans med dem och vittna för dem om den kristna tron.

7 Samarbeta lokalt

För de flesta är lokalförsamlingarnas samarbete det tydligaste uttrycket för strävan mot en fördjupad och synlig kristen enhet. I den lokala ekumeniken vill vi främja enhet och gemenskap mellan kristna på samma ort.När vi lär känna varandra, erkänner varandra och bekänner vår tro tillsammans kan vi finna vägen till ett gemensamt och trovärdigt kristet vittnesbörd för att världen skall tro. Ekumeniskt samarbete är mer än gästfrihet och hjälpsamhet. Vår gemenskap måste innebära ömsesidigt stöd i med- och motgång.

8 Säg ja till evangelisation - nej till proselytism

Mission och evangelisation hör till kyrkans väsen och uppgift. Varje församling och enskild kristen är utsänd att dela med sig av sin tro. Evangelisationens syfte är att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Den får inte orsaka att banden till individens egen kyrka eller samfund försvagas eller bryts. På detta sätt vill vi göra åtskillnad mellan evangelisation och proselytism, dvs. sådan aktiv strävan som innebär att förmå medlemmar, grupper eller församlingar inom ett kristet samfund att övergå till vårt eget samfund.

9 Sprid rätt information

Vi respekterar varje kyrkas och samfunds rätt till egen självförståelse och identitet. Därför förbinder vi oss att ge sanningsenlig information om varandra. Vi tar avstånd från varje form av förkunnelse och information som framhäver och idealiserar den egna kyrkan eller samfundet genom att ge en negativ bild av den andra.

10 Respektera individ och familj

Varje kristens andliga väg måste respekteras. När familjemedlemmar tillhör olika kristna kyrkor eller samfund är det särskilt betydelsefullt att betona enhet och inte splittring. Det är också viktigt att ta lärdom av dessa familjers erfarenheter. I pastoral omsorg om dessa familjer förbinder vi oss att samverka ekumeniskt.

Några av råden är riktigt träffande även för de inomkyrkliga förhållandena. Vikten av att bygga på den gemensamma tron bör leda till att idéer och förslag relateras till kyrkans centrum. Även organisatoriska och etiska frågor har ju någon koppling till trons mitt.

Ömsesidig respekt, tillit och öppenhet kan alla fundera över. På vilket sätt kan dessa värden fungera i kyrkorådets, kyrkofullmäktiges, domkapitlets, stiftsstyrelsens och kyrkomötets sökande efter en gemensam linje? För idag är det väl konsensus man eftersträvar och inte enbart att demonstrera styrkeförhållanden?

Viljan att förstå är inte den största av dygder i Svenska kyrkan. Inte om man kallsinnigt klassificerar andras hållning som fördomar upphöjda till teologiska resonemang och principer eller talar föraktfullt om kyrkmuppar. Ekumeniskt ska vi mötas som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord. Idén kanske kunde prövas inom en kyrka också? Det kunde helt revolutionera kyrkans sätt att fatta beslut. Skulle någon på fullt allvar kunna säga nej till den tanken?

Sprid rätt information är en god debattregel. Meningsmotståndaren ska kunna känna igen sin egen ståndpunkt i den andres beskrivning. Oftast karikerar vi varandra och ger oss på den överdrivna bilden, som om den vore sann. Fiendebilder kallas dessa överdrivna och falsifierade beskrivningarna av varandra. De är kända för att bidra till att trappa upp och försvåra motsättningar.

Till sist en suck. Det är lätt att ge råd. Och inte helt enkelt att själv leva efter dem. Men ska det än en gång leda till att man/vi bara resignerar?

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Privatiseras religionen så avskaffas den

Universitetet i Glasgow är bara att gratulera. Sverige ska beklagas eftersom professorn i systematisk teologi vid Lunds universitet, Werner G. Jeanrond, flyttar. Han har en god insikt i samtidens trender och tendenser som han förenar med en djup kunskap om kyrka, tro och teologi.

I Svenska Dagbladet 22/10 invänder han mot populärföreställningen om att religion hör hemma i den privata sfären. Äntligen invänder någon på ett insiktsfullt sätt mot denna politiska och religiösa vingklippning. Jeanrond menar att bara för att tron är personlig blir den inte privat. Den berör alla mänskliga relationer och då kan man inte utesluta de politiska relationerna.

Utan att tveka säger han det många tänker: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen. Meningen bör läsas en gång till och präntas in: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen.

Hur kan han dra den slutsatsen? Förståelsen av religion är försnävad och den missar därmed religionens sociala och samhälleliga betydelse. Vi människor kan beskrivas utifrån relationer till mig själv, till naturen, andra människor och möjligen även till Gud. Om religion är egentligen är människans samlade r e l a t i o n a l i t e t, då bär varje människa på något av det religiösa.

Bland annat påpekar han att religionernas visionära kraft och sociala kompetens inte tas tillvara. Betoningen ligger religionens dåliga sidor. Han menar att folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Staten kan inte axla den rollen, klarar inte uppgiften. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna, skriver Jenarond, och religionerna får inte.

De som kräver och vill tränga undan religionen till den privata sfären bidrar också, enligt Jeanrond, till att religionerna kan mutera till något destruktivt och ont. Han förnekar nämligen inte alls att religion också kan vara både farlig och destruktiv. Men att utifrån ett sådant faktum dra slutsatsen att all religion borde avvecklas är lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda. Och skulle religionen begränsas till det privata kommer mot krafter att uppstå, de goda relationsgestaltande sidorna hos religionen förkvävs och risken för fundamentalistisk aggression förstärks.

Jeanrond misstar sig enligt min mening på den politiska reträtten från religionspolitik. I Svenska kyrkans sammanhang har nämligen de politiska partierna lyckats äta kakan (skilja kyrka stat åt och själva uppträda som religiöst neutrala och obundna partier) och ha den kvar (man har organiserat kyrkan med stat och kommun som modell och man leder och företräder som partier en kristen kyrka).

På ett plan motarbetas religionen och man vill tvinga bort den från en plats på samhällsarenan. Frågan är då om det inte är precis detsamma man arbetar för i Svenska kyrkan – tvingar bort den från den offentliga arenan och reducerar dess möjlighet att verka som kyrka i en bredare mening? Under alla omständigheter har man betsel och nosgrimma på kyrkan. Är det så det ska vara?


Werner G. Jeanrond har varit aktiv i den offentliga debatten. Han har även publicerat flera teologiska böcker med brett anslag under sin tid i Sverige. Nämnas bör Guds närvaro och Gudstro bägge utgivna på Arcus.

Andra bloggar om: Werner G. Jeanrond, Arcus, Religion, Privatreligion,

Anonym jakt på Svenska kyrkan

Klä hunden i en chick liten dress med budskapet: Ut ut kyrkan! Köp en mugg eller en tröja med budskapet. Skaffa en hemsida för att tubba människor att lämna Svenska kyrkan. Fyll den med det Du kan komma på för att få folk att gå ur kyrkan. Erbjud utträdesblanketter. Det är väl ett skämt säg? Nej, det är allvar. Men påpassligt nog undviker de ansvariga för webbsidan ut ut kyrkan. se att berätta vilka de är. Inga namn här – men anonymt propagandakrig och krypskytte.

Jag uppmuntrar de hemlighetsfulla antikyrkliga "informatörerna" att utveckla sin missionsverksamhet. Varför inte ett antal hemsidor för att lämna sitt politiska parti? En serie sidor för att få folk att överge sin fackförening? Locka fler att säga upp sin prenumeration eller gå ur någon förening man har råkat gå med i? Humanisterna tänker jag inte föreslå, för då tror någon att jag eller andra kyrkligt aktiva har något emot denna förening. Visst kan man som kristen humanist bli förvånad över tilltagsenheten när någon inmutar och försöker lägga beslag på en hel idétradition. Vad säger Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, KHS? Men friskt vågat...

Hur presenterar man då sitt mål på hemsidan, hur marknadsför man sin idé? Som följer:
Uturkyrkan.se startades eftersom det inte fanns någon enkel och lättfattlig site på internet för att lämna svenska kyrkan, något som många svenskar vill göra men färre vet hur man gör.

Aha, det är medmänsklig folkupplysning som driver de anonyma? Men sådan information finns att få på alla möjliga håll – bäst kanske hos Svenska kyrkan själv. Vill man säga upp sin prenumeration frågar man lämpligen Tidningen om proceduren.

Före år 1996 blev alla svenskar automatiskt medlemmar i Svenska kyrkan vid födseln om deras föräldrar var medlemmar.

Ja så kan man beskriva förhållandet. Men det var också Sveriges riksdag som hade bestämt hur det skulle förhålla sig. Då reglerades nämligen Svenska kyrkan via lag som våra allrakäraste politiska partier stiftat i riksdagen.

Den 1 januari år 2000 separerades stat och kyrka och svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Trots denna separation så står ändå alla de medlemmar som fötts in i kyrkan kvar som medlemmar, utan att någonsin ha tillfrågats om de har en tro, och i så fall vilken.

Här förutsätter de anonyma att enda medlemsgrund är personlig tro. Kyrkan arbetar naturligtvis för att tron på Jesus Kristus skall omfattas av flera. Men det är legitimt att tillhöra kyrkan för att man t ex tycker att kyrkan är bland de bästa på internationellt solidaritetsarbete. Andra vill värna kyrkobyggnaden så den inte blir till gymnastiksalar eller hotell (som i gamla sovjetunionen). Det begränsade stöd som staten betalar för att vara med och värna vårt gemensamma kulturarv är blygsamt i förhållande till de verkliga kostnaderna Kyrkan själv lägger ner för att slå vakt om vårt kulturarv. Somliga är kvar för att ge stöd åt kyrkomusiken, kyrkan är en av de största arrangörerna av musik- och kulturevenemang i landet. Andra tycker att kyrkan gör bra sakar för gamla eller unga etc etc. Därför frågar man inte alla medlemmar om de har en tro.

Enligt en internationell undersökning som utfördes år 2000 tror endast 16% av svenskarna på en personlig gud, samtidigt som hela 77% av svenskarna var medlemmar i svenska kyrkan år 2005.

Se där, stödet för Svenska kyrkan är något större än stödet för anonyma grupper som övar krypskytte.

Detta har lett till den märkliga situationen att Sverige är ett av de länder i världen med flest medlemmar i ett enskilt trossamfund, samtidigt som det är ett av de länder i världen med minst antal medlemmar i sagda samfund som faktiskt har en tro som stämmer med den samfundet säger sig ha.

Detta tycker vi är fel, och för att göra det så enkelt som möjligt att lämna ett trossamfund som man inte känner sig hemma i, och som man dessutom betalar tusentals kronor till i medlemsavgift varje år, har vi skapat denna site, vars syfte är att göra det enkelt att lämna in sin utträdesansökan till Svenska kyrkan. Tackar för förekommande vänlighet! Men många av oss tycker uppenbarligen inte att det alls är något konstigt eller något fel. Vi vill helt enkelt vara med i Svenska kyrkan.

Uturkyrkan.se är partipolitiskt, förenings och religiöst obunden.

Ska man tro på sådant? Att det bara är altruistiska, osjälviska och obundna syften? De anonyma kunde ha stöttat Lutherhjälpen, Rädda Barnen eller Röda korset – och så lägger de sin energi på detta? Om sanningen ska fram finns det några korta rader om att man använda det man betalat till kyrkan genom stöd till Unicef, Röda korset etc. Men det finns mycket annat man kan spara på bortsett från kyrkoavgiften.

Mig syns det att bakom hemsidan står någon slags jägargille vars enda intressanta villebråd är Svenska kyrkan och kristen tro.

Andra bloggar om: Humanism, Lutherhjälpen, Röda korset, Rädda Barnen, Kyrkotillhörighet,

Vykort - dåtidens blogg

Man kunde kommunicera långt innan nätet och bloggen var uppfunnen! Längtan efter att göra sig förstådd har alltid varit framträdande. Driften var stark att upprätta kontakt och få meddela sig med omvärlden. Urstark sedan urminnes tider.

För vykortssamlare är varje nytt kort i samlingen en tydlig påminnelse om denna starka trängtan efter förbindelse. Som på kortet från Wisby här ovan, skrivet först lodrätt och sedan vågrätt. Lusten att komprimera sitt budskap för att få så mycket som möjligt sagt fanns redan då den 23/9 1913. Den dagen är kortet poststämplat och avsänt från Visborgsslätt i Wisby till Nora.

För hundra år sedan kunde man få vänta veckovis efter tecken. Hur har släkt och vänner det? Hur mår dom, vad gör dom? Sedan sänds ett vykort. Och man får den efterlängtade informationen.

I centrum för uppmärksamheten fanns enkla frågor, inte helt olika dem mobilpratarna ständigt kungör i väntsalar, tågkupéer, på torg eller i affärer: Här är jag! Var är Du? Jag är på väg! Vad gör Du? Sedan skall jag! När kommer Du?

Vykorten innehåller information om liknande ting. Hur har Du det? Här är eller bor jag för tillfället. Vädret är soligt och regnigt. Det blåser och havet ligger stilla. Båtresan har varit förfärlig eller ljuvligt lugn. I kväll eller i morgon händer allt möjligt. Då skall vi eller jag...

Då vykort. Idag mobiler och bloggar, facebooks och...

Mitt budskap? Jag ville väl egentligen bara hälsa till Dig! Hoppas att Du har det bra! Själv ska jag ha en ledig dag. Solen skiner. Höstlöven faller. I morgon arbetar jag. Vore roligt att ses! Hör av Dig!
Vänliga hälsningar,
Lars B

Andra bloggar om: Vykort, Kommunikation, Mobiltelefon, Samlare, Hälsning

Norsk prästvigning och homsexualitet

Det som i dagarna delat det norska biskopsmötet och splittrar biskoparna är inte första hand synen på enkönat äktenskap. Stötestenen för dem är huruvida kyrkan kan viga homosexuella som lever i partnerskap till präster. Ett dokument i frågan finns på biskopsmötets hemsida.

Biskopsmötets hemsida har material i den frågan. Och norska tidningar har varit fyllda av artiklar om den frågan. Aftenposten är en av dem, Dagsavisen och Vårt Land några andra. Det man inte riktigt ser på avstånd är hur djupt in i kyrkan motsättningen går. På lokalplanet kan det till och med handla om att man får allvarliga problem i det ekumeniska samarbetet.

Motsvarande fråga i Sverige har inte förorsakat öppna meningsmotsättningar. Istället har frågan lösts mer internt och genom en gradvis anpassning har den förändringen gått relativt konfliktfritt - även om åsiktsskillnader funnits och enskilda öppet homosexuella personer fått utstå många påhopp. Och det trots att kyrkan behörighetsförklarat och vigt dem till ämbete och tjänst.

Norska biskopar om homofilispørsmålet

1 klass från Kongsvinger till Oslo innebar att åka buss. Linjearbete står det på en illgrøn elektronisk skylt. Fin buss men knappast kupe efter pris. Resans mål var Tønsberg i Tunsbergs stift. Norges ældsta stad men med det kanske yngsta stiftet. Vi ær ett gæng prostar från Strængnæs stift på resa till vårt norska vænstift. Vi møts av stor gæstfrihet och hamnar snart i djupa samtal om kyrka och tro i vår tid i våra folkkyrkor.

En genomgång av norskt kyrkoliv gav vid handen att man i Norska kyrkan brottas med samma frågor som Svenska kyrkan. Mer information om klimatfrågan och æven om den høgaktuella homofilisaken kan man hitta på bispemøtets hemsida. Dær finner man dokument och protokoll från deras sammantræde i slutet på september och børjan på oktober. Besøk alltså Norska kyrkans bispemøte før att ta reda på vad biskoparna tænker i Norge...

De skriver bland annat i sitt utlåtande øver førslaget om enkønat ækteskap: Kristen tro forstår derfor ekteskapet mellom mann og kvinne som en ordning innstiftet av Gud Skaperen. I kristent perspektiv er livet alltid truet og sårbart. Kristentroen ser ekteskapet som et uttrykk for Guds livgivende og opprettholdende handling gjennom samfunnsmessige og kulturelle strukturer. Gjennom ekteskapet viderefører Gud menneskeslekten og sørger for beskyttelse av fellesskapets og den enkeltes liv.

Ekteskapet er ikke begrenset til en bestemt religion, kultur, etnisk gruppe etc., men er av universell karakter. Ekteskapet finnes også utenfor kristenheten, og det stiftes og forvaltes ikke av kirken. Når kirken i vårt land likevel kan forestå ekteskapsinngåelse, er dette å forstå slik at presten i egenskap av vigsler opptrer på vegne av staten.

Bispemøtets flertall vil understreke at å definere likekjønnet samliv som ekteskap innebærer et radikalt brudd med den nedarvede ekteskapsinstitusjonen som er redegjort for ovenfor. Vi anser departementets forslag ikke bare som et brudd med kristendommens og de fleste andre religioners ekteskapsforståelse, men som et sosialt, kulturelt og økologisk eksperiment med konsekvenser vi neppe overskuer.

De skriver också: Et samlet Bispemøte deler departementets målsetting om å sikre homofiles og lesbiskes rettigheter, støtte homofile og lesbiske i å leve åpent og aktivt motarbeide diskriminering.

Bispemøtets flertall kan imidlertid ikke se at disse hensynene krever etablering av en radikalt ny rettstilstand på samlivsområdet med felles ekteskapslov for ulike- og likekjønnede par. Partnerskapsloven gir personer i likekjønnede samliv juridiske rettigheter som er sammenfallende med de rettigheter ekteskapet gir, med unntak av retten til å bli prøvet for adopsjon og assistert befruktning.

Men man bør læsa dokumenten sjælv. Dær finns flera argument av minoriteten som utvecklar andra hænsyn æn de som syns i mina citat hæer. Vilken tanke man æn sjælv omhuldar finns hær intressanta reflektioner som pekar i olika riktningar.

Åter i Tønsberg. Den lilla staden Tønsberg vid kusten ær særedeles vacker. Mænniskor flanerar på bryggorna i solgasset, andra sitter på restaurangernas verandor och njuter sin lunch. Hærligt!

Jag platsar i himlen - men hon?

Den gamla kvinnans religion (fritt efter Anthony de Mello i The Song of the Bird, s 122)

En mycket religiöst lagd gammal kvinna
var missnöjd med all de kända religionerna,
så hon grundade en egen.

En dag kom en reporter, som verkligen på
fullaste allvar ville förstå hur hon tänkte. Reportern sa:
Tror du verkligen, som folk säger att du gör,
att ingen kommer till himlen utom du själv och din
hemhjälp?

Den gamla kvinnan grunnade på frågan och gav
därefter sitt svar: Ja, jag är ju inte alldeles säker
på hur det blir med Mary.

En tanke i samband med televisionens programserie
Jonas och Musses religion.

Andra bloggar om: Jonas och Musses religion, Anthony de Mello, Himlen, Religion, Ny religion

Havet skyms av allt vatten

Idag är Nikolai församling (i Örebro) fylld av människor, men också av tacksamhet för den fantastiskt fina nyinvigda orgeln. Klang och jubel! Och här är man inte tacksam i största allmänhet

Visst kan vi stämma in om någon säger Gracias a la vida, jag vill tacka livet- men för oss är livet Jesus Kristus.

Omvärlden tänker oftast på ett annat sätt. Ibland finns en självklar tacksamhet till livet i största allmänhet, utan direkt mål och riktning. Men sedan kommer invändningarna och vi angrips också av dessa tankar: Nej Du, inte tänker vi tacka! Och jag, vad har jag att vara tacksam för! Ingen har någonsin gett mig något som jag inte har förtjänat själv… Och redan har livet själv glömts bort och kärlek som någon slösat.

Tacksamheten är satt på undantag. Alla, också vi, får allt svårare för tacksamhet. Tacka och ta emot? Och inte längre få vara stolt över att klara sig själv? Man vill bevara sitt oberoende, särskilt i förhållande till Gud. Allt fler kan inte tänka sig att ta emot nåd och förlåtelse, frälsning från vår Herre. De kunde ju löpa risken att bli religiösa

Men tro mig – den som tar emot förlåtelse, evangelium, förkunnelse, frälsning och befrielse, Gud i bröd och vin, Jesus i medmänniskan, i vardagen, blir inte först och främst religiös. Det man får är inte religion, man får livet fyllt av förundran, av ny värme, av tacksamhet och då kan man till och med uppskatta organiserad religion. Då kan även, hör och häpna, religion och teologi bli till glädje och lust

Många skriver under på Göran Perssons maxim: den som är satt i skuld är icke fri. Det gäller nu inte bara ekonomi - utan har blivit ett sätt att betrakta livet. Följden är att mellanmänskliga relationer blir till ekonomi Man vill inte stå i tacksamhetsskuld. Så lär vi oss att förvandla relationer mellan människor till addition och subtraktion, till plus och minus.

Har man erhållit något, mött vanlig vänlighet och generositet finns det människor som värjer sig. Den som tar emot tycks hamna i underläge, och vem vill stå där med utsträckta händer? Kommer ni ihåg hur Jesus botade tio spetälska? Och de tag sitt nya liv i besittning med sådan fart att bara en återvände för att tacka. Attityden, att bara ta för givet det som händer, har alltså funnits länge…

Människor demonstrerar sitt oberoende och vägrar tacksamhet. Vill jag ha något ordnar jag det. Till och med förlåtelse. Här behövs ingen Gud, jag skaffar själv vad jag behöver. Att Gud också verkar i det vi skaffar oss ser man inte. Att Gud är här.

Nu en av dessa mönsterberättelser förkunnare gärna lutar sig emot (Ur The Song of the Bird, Anthony de Mello, s 12): Ursäkta mig, sa en fisk till en äldre fisk utanför kusten. Du som är gammal och klok, kan Du berätta för mig var man finner havet? Havet, sa den gamle, är det du simmar omkring i nu. Det här? Men det är vatten, jag söker efter havet, sa fisken och simmade vidare för att söka vidare på andra platser.

Att inte se havet för allt vatten, att inte se skogen för alla träd, att inte mönstret för alla detaljer, att inte varsebli det goda Gud gör eftersom vår uppmärksamhet är annorstädes. Trots att många simmar i nådens hav ser de inte vad de redan fått.

Människorna kom i dagens text i stora stim till Jesus. De behövde inte söka långt borta. De såg havet, skogen, mönstret ty Jesus var där. De såg och prisade Gud. Jesus gick upp på berget. Mycket folk, stora skaror, anslöt sig. De hade hört om Jesus så de förde med sig sina sjuka lama, blinda, lytta, stumma och många andra för att de skulle bli botade.

Texten slutar med en verbal fanfar, ett härligt jubelrop: Han botade dem, och folket häpnade, stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg.

Det är inte första gången ni hör en biblisk trumpetstöt av triumf. Ni minns Jesus (1 advent) i synagogan: Herrens ande är över mig, ty han har sänt mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukas 4).

I bakgrunden finns profetiorna. Dagens text bygger på Jesaja (35:5 ff): Han kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen bäckar i ödemarken.

I närheten av Gud sker förunderliga ting. Gud strör sommarens ymnighet över våra stränder, han svarar oss med sitt ord och mättar oss med nåd (ur SvPs 168). Ta emot allt det goda som vore det en skön orgelmelodi.

Nu en övning i tacksamhet: Blunda gärna och låt handflatorna sjunka ner i knäet. Kupa händerna och gör en skål. Låt den ena handen vila i den andra. Föreställ dig att dina händer är en tacksamhetens öppna skål. Detta är ditt liv där Gud lägger sin skatt. Tacka gärna när jag till sist läser ord ur en psalm:

Likt sand som hopat sig
och ej kan räknas,
likt havens djup,
som ej kan ses och mätas,
är Herrens nåd
för den som tror och vågar.
Den mening ger och mål.
Var morgon den min skål
till brädden rågar. (SvPs 493:2)

Predikan på Tacksägelsedagen 2007 i S:t Nicolai kyrka, Örebro. Text Mt 15:29-31

Andra bloggar om: Tacksamhet, Tacksägelsedagen, Orgel, Jag vill tacka livet, Göran Persson

Att begrava en vän

Genom höstlandskapet for vi för att begrava en vän. Bladens palett glänste i dungar av gult och rött. Och tankarna kretsade kring det som varit och nu tagit slut.

Vi reste för att begrava en vän. Och att förlusten var stor förstod jag av det tomrum och den tystnad som inträtt. Även om besöken inte varit så många de senaste åren fanns tillgivenhet och återseendets glädje i våra möten.

När man begraver en gammal vän vandrar man med honom genom livet. Några enkla hågkomster, vi stannar än här, än där. Från födelse till död följer vi personen. Av jord är Du kommen… Sedan blir vi varse hoppets linje bortom tid och in i det evigas dimension. Liv över död. Ljus över mörker. Jesusvägen genom den yttersta gränsen till en öppen himmels port. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig…

När en vän begravs kan sorgen lätt tränga undan allt det goda ett liv innehållit. Därför stannar vi i sorgen en stund så att vi kan gå bortom egen förlust. Där upptäcker vi vår tacksamhet för det goda, härliga och fina som också varit. Vårt tack går till Gud. Vi är tillsammans och vi minns, erinrar oss, kommer ihåg. Där är de närmaste och där släkt och vänner. Vi tar farväl.

När man begraver en vän lämnas han inte till mörker och glömska. Vi överlåter honom till Gud. Med psalmsång, bibelläsning och vacker musik hedras vår vän.

I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en strand vid nådens hav.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.
(SvPs 522: 1, 4)

Ord som uttrycker vad vi känner. Och med stilla steg runt kistan sluter vi in vår vän. Till slut, med lyft hand, lyser jag frid och ber att Guds eviga ljus skall lysa för honom. Musiken tolkar det vi bär inom oss. Så en kort tystnad innan kyrkklockorna ljuder som en uppståndelsens signal.

Jonas och Musse befriar sig från näshår

Jonas och Musses religion finner tydligen vänner. Särskilt sådana som tycker programmet är roligt, humorfyllt och insiktsfullt. I kvällens program var gossarna på besök i Jainismens trakter. När en religionsutövare beskrev hur han rycker sin kroppsbehåring med viss regelbundenhet kommenterades det av en av programmakarna med att han minsann befriar sig från näshår. Roligt?

Och frånvaron av toalettpapper på rummet fick en mer anal kommentar. Kul?

I Kyrkans Tidning hoppas Brita Häll ännu på att programmen skall arta sig. Hoppas hon får sin önskan uppfylld. Jag har som läsarna förstått givit upp. Det har fått någon att utnämna mig till fullständigt humorbefriad och till att vara utan insikt vad gäller barns religionskunskap. Därtill ger personen upp för alltid läsning av den här bloggen, som personen ändå bara råkade ramla in på. Men det gör inte så mycket kan jag tänka. Kvar finns ju Jonas och Musses religion som kan lysa upp kvällsmörkret med sin sprakande vitterhet och illuminerande replikföring.

Politiska partier med vacklande tro

Statsminister Reinfeldt har i en TT-intervju berört politikens engagemang i Svenska kyrkan. Han avser att ta kontakt med andra partier för att diskutera frågan. Ett sätt att hantera det kyrkliga engagemanget är att inte utesluta moderater ur partiet för att de i kyrkans val ställer upp för andra, och får man förmoda opolitiska, listor. Därmed öppnar han för att politiken och politikerna kan finnas kvar - men inte under partiets fanor.

Reinfelt har delvis rätt. Politiska partier ska inte styra en kyrka. Åtminstone inte så länge de inte står bakom det kyrkan står för. Enklaste lackmustestet är trosbekännelsen. I kyrkan företräder de politiska partierna genom platser i kyrkomötet och kyrkostyrelsen kyrkans bekännelse och tro. Men partierna kan väl inte i längden leva med maktgivande men dubbelmoraliskt kappvänderi. Hur trovärdigt är det att partierna innanför kyrkporten står för tron men utanför den förnekar den och försöker uppträda som livåskådningsmässigt och religiöst neutrala. De politiska partierna har helt enkelt vacklande tro.

Det Reinfeldt inte tagit upp är den ordning där enskilda politiker bildar ny politiska subgrupper. Så har Folkpartister i Svenska kyrkan gjort genom sitt nätverk FISK. Då vill man i alla fall fortsätta styra kyrkan med draghjälp av politisk ideologi och parti. Modellen understryker och förstärker naturligtvis det kyrkliga i relationen parti och kyrka.

Partierna tillkom inte för att leda kyrkan, deras agenda är inte avpassad för kyrkans frågor. Där kanske moderaterna (och varför inte socialdemokraterna) kunde gå före och öppna samtalet om hur partiväsendet i en sekulär stat bör/ska förhålla sig till ledningsansvar i kyrkor och samfund? Här öppnar sig (möjligen) ett tillfälle att söka efter andra för kyrkan styrande alternativ och skiljelinjer än de partipolitiska.

Samtidigt kan den förändringen innebära att kyrkan ännu mer blir marginaliserad. Partiernas ansvar för och i kyrkan har ju fungerat som ett extra band till folket. Klipps det kan det lätt hända att kyrkan upplevs som ännu mer en privatsak. Och då jublar väl alla som inget hellre vill än att låsa in kyrkan och tron i de privata hemmens garderober. Trots det är skilsmässan partipolitik och kyrka nödvändig för att åtskiljandet av kyrka och stat ska vinna trovärdighet. Och för att partierna i mångfaldens samhälle utan kluven tunga ska kunna företräda människor av annan övertygelse och tro (än Svenska kyrkans).

Andra bloggar om: Partierna och kyrkan, Reinfeldt, Politiska partier, Moderater, Kluven tunga, Kyrkomötet, Trosbekännelse

Kanonerna har gjort sitt på Asunden

Asunden heter en liten ö utanför Slite. Där kan man nu, sedan ön öppnats för allmänheten, beskåda vilken dominerande roll Slite cementfabrik har i sitt lokalsamhälle. Enligt företagets uppgifter går en stor del av cementen på export till Florida. Lilla Gotland bidrar med sin kalkgrund till att cementera Florida! Så våtmarkerna inte slukar hela halvön. Alltid något.






Man kan på Asunden också se ett litet delikat raukfält. Några av raukarna kommer säkerligen att i framtiden pryda ett och annat vykort. Därtill lär de fotograferas i det mest förföriska solljus som tänkas kan för att locka turister till Gotland och dess ostkust.

















Även fågelskådaren kan tänkas göra fynd. Jag hittade denna punkfågel med grön tuppkam. Där står den och spanar ut över vattnet. Inte långt därifrån spatserar hägrar. Och samma popularitet som Hornborgasjön åtnjuter inte Asunden ännu bland tranorna - men några tycks ha hittat dit.

Kustartilleriet och deras kanoner har gjort sitt. Nu stundar nya tider. Asunden har sådana naturvärden att det gjorts till naturreservat. Ett stycke natur värd att reservera och en liten pärla värd att respektera. Men sprid inte budskapet om att Asunden demilitariserats till för många. Då blir det olidligt många besökare där till sommaren...

Fanfar med gul trumpetsvamp

Ljuvliga fanfarer ljuder i skogen så här års. Gul trumpetsvamp, jag säger bara det. Gul trumpetsvamp. Gå ut i naturen och hämta hem din ranson av denna läckra matsvamp. På sina ställen kan man knappt sätta ner fötterna utan att trampa på maten. Svamparna står i drivor, i klasar. I ett överflöd som man knappt kan förställa sig. Det är ljuvligt.

Vad jag inte kan förstå är att så få är ute och plockar åt sig. Det är ju fritt och för intet i vårt land. Allemansrätten är en välsignelse!

Mot utanförskap - ordet alltså

Utanförskap är inte ett riktigt svärord. Men närapå. För mig är det absolut ett svårord. Svårt för att det bara säger en del och undanhåller desto mer. Svårt eftersom det pekar ut och låser fast. Den andre är inte bara utanför, han har ett utanförskap som går utöver yttre omständigheter. Utanförskap kan naturligtvis bero på struktur och organisation.

När jag hör ordet utanförskap signalerar det ett utanförskap som egenskap. Bara för att man råkar bo någon annan stans eller ha andra social förhållanden än den som har ordet riskerar man att bli stämplad som utanför och fasthållen i ett utanförskap. Som om de som bor utanför Visby ringmur skulle ha ett utanförskap. Att de innanför ringmuren skulle ha ett utanförskap kan väl ingen ens drömma om?

Men jag måste bekänna: någon gång händer det att jag också använder svårordet utanförskap. Det halkar ur mig i samma andetag som jag säger de utsatta, svaga, drabbade, nedersta... Allt oftare biter jag mig då i tungan och rodnar något.

Ordet utanförskap binder människor. Låser fast dem utanför. Att vara utanför blir till en statisk norm. Vi naglar fast människor i deras utanförskap. Särskilt klistrar vi in människor i ett utanförskap därför att de har utländsk bakgrund eller lever i områden vi övertalande beskriver som problemområden. Där sitter människorna fast trots att de tillhör familjer och har stora släkter, har tradition och ofta internationella kontakter, trots att de utövar religion och har trosgemenskap. De måste hamna och vara utanför för att vi ska kunna betrakta oss själva som innanför. Endimensionellt och ofta helt felaktigt.

De där ute – vi här inne. Vi skaffar oss delvis egen identitet i förhållande till andra. Men det måste inte ske genom motsatsparet innanför och utanför. Genom andras utanförskap hamnar vi innanför. Då kan vi också förfasa oss över det utanförskap som vi vill och tänker ändra på.

Så upp till kamp mot att människor stängs ute. Att de förhindras bli delaktiga. Men sluta att använda värsta svårordet UTANFÖRSKAP. Ett hiskeligt ord.

Andra bloggar om: Utanförskap, Problemområden, Utsatta, Svårord

On-linegalleri visar Svenska hem

Nätet är fullt av bilder. Varför inte njuta av ett riktigt on-linegalleri? Besök tuffa outoffocusmag nätutställning. Där kan man få sitt lystmäte av fräscha fotografier!

Outoffocusmag är ett galleri på nätet och ska vara en mötesplats för alla med ett intresse för den berättande bilden.

Följande utställningar finns att bese: Det varma, kalla landet av Katja Alderete, Meenuma/Att minnas av Elvine Lund, Svenska hem av Michael Steinberg, En Blues från Landskrona av Thomas H Johnsson, Nurmen Lintu - Ängens Fågel av Anders Alm, Delad kärlek - dubbel kärlek? av Moa Karlberg, The Farm av Johan Emanuelsson, Trailer Park Lohmuehle av David Schreiner samt Kosovo/Kosova av Adam Haglund.

Hur jag kan veta det? Michael Steinbergs ljuvliga lilla utställning om svenska hem råkar ha en bild även från den lägenhet där jag bor. Även en frukosterande landshövding finns porträtterad. Se och gläds över mångfalden och skärpan.

Andra bloggar om: outoffocusmag, on-linegalleri, Svenska hem, Michael Steinberg, Foto

Innanför eller utanför?

I min frikyrkliga ungdomstid hände det ibland att jag dröjde utanför Murgrönan, folkparken i Visby. Bakom staketen pulserade trummorna. Popsångerna och dansmusiken svängde förföriskt och lockande. Jag var helt utanför, inte delaktig. Känslan av att stå utanför en gemenskap som andra delade var i vissa ögonblick på gränsen till bedövande. Jag längtade att vara där i det som jag inte visste något om - mer än att de som hörde till den för mig slutna och halvhemliga dansvärlden verkade ha en frihet jag saknade.

Men i andra stunder fanns det inte många som var så innanför som just jag. I Metodistkyrkan. Där hörde jag till med hull och hår. Världen var långt borta och vi delade en samhörighet som nog ingen dansbana någonstans kunde erbjuda. Få hade så roligt som vi på våra ungdsomhelger och läger. Våra gudstjänster var oftast varma och innerliga. I kyrkan fanns ett solidaritetens medvetande om livet i fattiga länder. Där fanns ett intresse för medmänniskor, ett engagemang för dem som led av svåra omständigheter och levnadsvillkor. Och vi hade bundsförvanter, ett slags andliga syskon, i alla de andra kyrkorna och samfunden. Till och med i Svenska kyrkan! För att inte nämna den världsvida kristenhetens stora familj där man i princip var välkommen över allt...

Hur skulle man som neutral iakttagare ha bedömt min situation? Var jag ute eller inne? Hörde jag till eller var jag utestängd? Många klarar inte att ge ett svar på den frågan eftersom det är så krångligt och svårt med nyanser. Vi älskar att låsa fast människor i ett utanförskap som majoritetssamhället, eller minoriteten själv, definierar. I vår tid gäller antingen - eller, nästan aldrig både och.

Gatubarn söker sig till kyrkan

Gatubarn söker sig till kyrkan, skriver Bert Stålhammar i Nerikes Allehanda. Stålhammar är professor i pedagogik och trots pensionering mer verksam än någonsin. Han har de senaste åren publicerat flera mycket intressanta böcker om ledarskap i kyrka och skola.

Stålhammar återger vad diakonen Hans Bratt Hernberg berättar i ettans morgonsoffa om en kväll när Klara kyrka i Stockholm skulle stängas. Då satt där ett par häftigt gråtande barn på en bänk längst ner. De var åtta och fem år gamla och hade ingenstans att ta vägen för natten!

Stålhammar ger ett av de mest vägande argumenten i diskussionen med de högljudda och teoretiskt lagda humanist-ateisterna. Han skriver: Trots alla vackra politikertal om de svaga och små i samhället sitter det således även i dag gråtande småbarn utan hem i en kyrkbänk och vädjar om hjälp. Nog är det en välsignelse att Sverige fortfarande har öppna kyrkor som erbjuder gemenskap och trygghet. Inget av barnen hade förmodligen tänkt sig att söka hjälp hos humanisterna, RFSL, Afa, ett politiskt parti eller någon annan populär postmodern rörelse. Det var kyrkan som gällde.

Ateisterna kan tala och gör det gärna. Men vad gäller solidaritet i praktiken har de inget att erbjuda i jämförelse med kyrkor och samfund. Därför blir den vassaste invändningen mot aggressiva ateisthumanister kristen tro i praktiken.

Den erfarne skolledaren Stålhammar ger i sin artikel även socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog en åthutning. Han fortsätter: Det är tragiskt och intellektuellt ohederligt att majoriteten av dem som har tillträde till den offentliga arenan ständigt demonstrerar både okunnighet och fientlighet mot kristendomen. Nu har som bekant Marita Ulvskog som knappast är nyansernas mästare gått ut i medierna och kallat religiös friskolor för barnfängelser. Men eftersom den svenska skolan i kommunal regi inte lyckats leva upp till läroplanens målsättningar om stabil värdegrund förvaltad av kristendom och humanism, så söker engagerade föräldrar ofta ett bättre alternativ för sina barn.

Kampanjen mot kristen tro och religiösa friskolor går dock bet. Många av barnen i de religiösa friskolorna kommer faktiskt från hem utan någon kyrklig tillhörighet. De får något i dessa skolor som är en bristvara i det ordinarie skolsystemet. Stålhammar: På frågan varför de väljer en religiös friskola, svarar de ofta att de vill att deras barn både skall få bra kunskaper och också få lära sig en livshållning som innebär ansvar inte bara för den egna personen, utan också för ”nästan”. Om nu någon i dagens samhälle kommer ihåg detta begrepp.

Stålhammar säger sin mening. Det borde fler människor i kyrkor och samfund göra. Tiga har visserligen sin tid - men nu borde tala gälla. Kyrkfolket ligger för lågt i debatten. Tyck någonting! Säg emot! Hävda Din mening!

Håll med Stålhammar om att både religiösa friskolor och öppna kyrkorum fyller ett behov i samtiden. Här är min mening: Alla (som inte tänker som ateisthumanisterna och Marita Ulvskog) borde entydigt och kraftfullt kräva ett ökat öppethållande!

Andra bloggar om: Bert Stålhammar, Marita Ulvskog, Klara kyrka, Gatubarn, ateisthumanisterna, Nerikes Allehanda, Religiösa friskolor