Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.
Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.
Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.
Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.
Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.
Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?
Klart tänkvärd analys!
SvaraRadera