Bilden av Sverige som ett homogent land bryts upp. Det är inte längre en kultur, en tro, ett folk av frejdad stam. I enhetskulturens tid var den kristna tron, på gott och ont, ett kitt som höll samman. Hustavlans världsbild inordnade människor i en hierarkisk ordning. Man kunde sin katekes. Visste att man skulle ära och frukta Gud.
Men vad binder samman det moderna Sverige? Hur ser kittet ut i ett alltmera pluralistiskt, multireligiöst och mångkulturellt samhälle? Finns det ett normsystem man skulle kunna betrakta som allas, som vårt? Har vi en gemensam mittplanka av värderingar som vi kan gå på tillsammans? Är vi överens om vilken etik och moral som bör vara rådande?
Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära och tillämpar i realiteten en praktisk ateism. Kan de utveckla de för samhällets sammanhållning och bestånd nödvändiga normerna och värderingarna? Knappast! Kan det dessutom vara så att det offentligas praktiska ateism antireligiösa tendenser eftersom deras hållning kan bli normerande? Risken finns. Säkert är att vårt samhälle inte kommer att klara värderingsfrågorna utan tros- och livåskådningsmässiga överväganden och övertygelser!
Som präst ser jag att den kristna kyrkan och kristendomen i sina bästa stunder fungerar som en moralisk-etisk motor. Samtidigt förknippas kyrkorna inte sällan med ett fördomsfullt, dömande och moralistiskt synsätt. Ofta orättvist.
Jag var med när kyrkorna på 80-talet mötte företrädare för regeringen Palme på Harpsund. Och fick vara arrangör när kyrkorna bjöd tillbaka på stiftsgården Stjärnholm. Inte överraskande var det etiken som genast hamnade i fokus.
Kyrkorna betonade att vi delar en etisk-moralisk vånda . Och man hävdade rätten att vara osäker. Kyrkorna talade om etiska dilemman som innebär att hur man än handlar så kommer man inte undan oönskade följder. Då krävs både en genomtänkt hållning och en delaktighet med dem som drabbas. Så hävdas i den utmärkta lilla boken Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, (Verbum, 1997) som skrevs inför en tänkt dialog med en annan regering. Som inte önskade samtala.
Demokrati, rättvisa och medinflytande räcker inte som grundvärden täven om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och ideologiska trosföreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Vurmen för vetenskapen som svar på de flesta frågor blundar för att dessa filosofiskt existentiella frågor ligger utanför vetenskapens normala räckvidd. Pluralism och mångfald skulle kunna leda till att oenigheten blir alltför stor om rätt och fel, ont och gott. Då ökar inte bara politiska motsättningar utan även kulturella och sociala klyftor.
Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.
I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.
Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.
Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det!
I Bibeln ställs frågorna på sin spets. Rättsprocessen mot Jesus slutar på Golgata, och är laddad av sådana frågor. Vad är en människa? Vad är sanning? Rättvisa? Skuld? Pilatus tvättar sina händer för att visa sin oskuld. Han tar avstånd från det onda. Se människan, säger han. Och förväntar medkänsla och inkänning.
På motsvarande sätt ger det bibliska materialet mönster för handling. Den misshandlade tas om hand, så gör den barmhärtige samariern. Man litar på möjligheten att bli förlåten och återupptagen i gemenskapen som i liknelsen om den förlorade sonen. Man ser det ondas realitet som i berättelsen om Johannes döparens öde. Man kan bli sviken och förrådd, ta Josef som säljs av sina bröder - men ändå handla barmhärtigt. Man får enkla regler – 10 Guds bud, Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Om dessa mönster tonas ned i samhälle och skola – vad ersätter dem? Vilka berättelser erbjuds istället?
Några tankar framförda vid ett panelsamtal som ingick i ett seminarium med Framtidskommissionen i Örebro den 30 maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar