Till den 14 september har församlingarna i Örebro möjlighet att lämna sina remissvar på stiftsstyrelsens ”förslag” att göra ett enda storpastorat av de församlingar som tillhör Örebro kyrkliga samfällighet: Almby, Längbro, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby, Mikael, Edsberg och Olaus Petri.
Vill man läsa stiftsstyrelsens material finner man länkarna här. Läsningen anbefalles varmt eftersom det visar vad många fler än församlingarna i Örebro har att vänta
Ett skäl som används i stiftstyrelsens katalog av skäl är att man kan ett pastorat blir enklare och mera realistiskt om man vill undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet. Vad betyder organisatoriskt merarbete? Det är väl allt det som sker därför att inte hela Sverige gjorts till en enda församling? Varje självständig församling behöver ju sin egen administration. Är inte det själva demokratins grundval – att man äger rätt att organisera sig i mindre enheter? När Lekebergs kommun bildades blev det självfallet organisatoriskt merarbete. Det krävdes ju en ny kommunal förvaltning. För att församlingarna i Örebro varit med i en samfällighet för att, med de förutsättningar som rådde då, göra en smidig organisation möjlig – så görs det nu till ett hinder! Den ”demokratiska folkyrkans” möjlighet till självständiga församlingar blir nu ett argument mot vår självständighet – om vi får vår självständighet kommer det att leda till organisatoriskt merarbete. Argumentet kan naturligtvis användas mot alla små församlingar. Risken är överhängande att nästa gång ryker deras självständighet, deras kyrkoråd och deras kyrkoherdar! De betydligt mindre och självständiga församlingarnas existens utöver landet vilar ju på den egenförvaltning lokal demokrati förutsätter, det stiftsstyrelsen övertalande kallar organisatoriskt merarbete. Som bör undvikas.
Påståendet om att det skulle bli ekonomisk osäkerhet i Örebro faller ju på sin egen orimlighet. En förmögenhet på ungefär 300 miljoner (beroende på hur man räknar) skulle fördelas på de ingående församlingarna och därmed ge dem ett ekonomiskt försteg framför alla självständiga församlingar i motsvarande storlekar. Även om kyrkoavgiften och begravningsavgiften skulle höjas marginellt skulle nivåerna i Örebro ändå ligga under vad de flesta andra tar ut! Så argumentet om ekonomisk osäkerhet är konstruerat och saknar verklighetsunderlag!
Det saknas lokala förslag till andra lösningar påtalar stiftsstyrelsen. Att Olaus Petri begärt utredningshjälp för att utveckla sådana planer har man struntat i. Att samfälligheten i Örebo inte velat lägga krut på att arbeta fram en bra model för shsjälvständiga församlingar borde inte vara så svårt att förstå. Det som faktiskt saknas helt är något material om vad som skulle hända om det blev ett storpastorat. Innan kyrkomötet ens fattas sitt beslut om sådana konstruktioner vet stiftsstyrelsen alltså att det blir enklare och bättre.
Det som finns är några oerhört bristfälliga utredningar inom samfälligheten om vad som skulle hända om församlingarna var och en skulle ha en egen förvaltning. Resultatet blev självklart att antalet administrativa tjänster skulle öka och kostnaderna därmed stiga. Men - man har nogsamt undvikit att väga in vilka följder en samverkan mellan självständiga församlingar skulle få. Och materialet som beskriver konsekvenserna för begravningsverksamheten är mycket spännande. Begravningsavgiften skulle då höjas drastiskt just i den församling där den största kyrkogården och krematoriet ligger, dvs i Olaus Petri. Men kyrkogårdschefen har i samtal med stadens nuvarande kyrkoherdar medgivit att man naturligtvis kan räkna på helt andra sätt. Om man vill!
Hej Lars
SvaraRaderaJag är inte insatt i Örebros hela situation och har inte läst alla era utredningar. Men jag bor i Göteborg där vi för en diskussion inom vår nuvarande samfällighet på 30 församlingar och stiftet.
Det finns givetvis många aspekter att ta upp. Jag vill lyfta några.
I Göteborg behöver vi bygga ett helt nytt krematorium. Det vi har (som känns nytt - men det är väl 10-15 år?) börjar bli slitet och kapaciteten klarar inte av den efterfrågade mängden. Göteborg servar också kranskommunerna med krematorium. Nu behöver vi alltså bygga ett nytt. Det kostar väldigt mycket pengar. Vem ska betala det? Församlingen det ligger i? Pastoratet det ligger i? (stiftet har en idé om att spräcka storpastoratet Göteborg på ca 6 pastorat). Eller kan man få till ett samarbete där alla församlingarna går in och betalar för ett nytt krematorium? Det är ett problem vi står inför.
Jag vet inte hur ni har det i era församlingar med i Göteborg är det skillnad från nästan 90% tillhörighet till under 30% tillhörighet i församlingarna. Den ekonomiska solidariteten i nuvarande samfälligheten har gjort det möjligt att bedriva verksamhet på alla dessa ställen, som Svenska kyrka! Lokalt planerad och genomförd efter sina förutsättningar. Svenska kyrkan i Göteborg planerar att bygga en helt ny kyrka i ett område som växer. Det gör vi 30 församlingar tillsammans - Svenska kyrkan i Göteborg.
Sjukhuskyrka, jourtjänst, skolkyrka, bidrag till Stadsmissionen - listan kan göras lång på vad vi gör tillsammans.
Något som troligen helt eller delvis kommer att slås sönder om samfälligheten inte blir ett pastorat eller splittas upp i sex eller fler pastorat.
Visst - det kan skrivas samarbetsavtal, det kan bli bättre - men det kan också bli sämre. Jag tror det senare.
I Göteborg har vi idag 30 församlingar. Vi har 62 kyrkor. Vi skulle, om vi blev ett pastorat, kunna ha 62 församlingar med lokalt engagerade människor som tar ansvar för gudstjänst och övrig verksamhet.
Men det här kräver att vi diskuterar ledarskap och kyrkoherdens roll, pastoralt. Där saknar jag biskoparnas syn på vad en kyrkoherde är och ska göra. Vad ett pastoralt ansvar innebär i stora enheter.
Jag väljer att se möjligheterna i utredningens förslag, istället för att se enbart farorna. Jag må vara naiv, men jag tror att mycket slås sönder och tar lång tid att bygga upp igen om man splittar upp i för många egna enheter.
Hej,
SvaraRaderaDet kan verka som jag bara ser risker - men så ska kyrkomötets beslut också hålla för osämja och starkt delade meningar. Då duger det inte med enbart vackra ord om tillit och tilltro - då när det bränner till måste regelverket hålla.
En vägande prinicpiell invändning är att församlingarna inte längre blir den grundläggande enheten i kyrkan. Makten flyttas till pastoratsnivå, extra tydligt eftersom de nya församlingsråden tillsätts uppifrån! Kyrkoherdarna i stora ocvh livskraftiga församlingar plockas bort och ersätts av superkyrkoherdar. Om kyrkoherderollen har några av oss skrivit i Kyrkans tidning. Jag upplever att Svenska kyrkan är på väg att återinföra superintendenter utan föregående teologisk genomlysning eller diskussion av konsekvenser. Biskoparna får se upp. Vad har de att sätta emot om och när superherdarna tar ton med enorma personlaresurser och vida överlägsna ekonomier i ryggen! Vem behöver lyssna till stift och biskop då?
Med hela storpastoratet som valkrets finns inga garantier för att församlingen får rimlig representation eller att mångfald och olika meningar ges utrymme och hemortsrätt! I en kyrka bör naturligtvis församlingsnivån vara grunden och organ på nivåer ovan byggas representativt med församlingsengagemanget som bas.
Att bli gudstjänsfirande församlingar låter bra - men det materiella hör samman med församlingen så att ord och handling kan följas åt. Och om man t ex behöver bygga ett nytt krematorium så blir partiella samfälligheter utmärkta redskap för det.
Varför kallas det för att splittra och slå sönder när några av dem som en gång frivilligt slöt sig samman nu vill ta ett större ansvar för sina församlingar? Många i de gamla samfälligheterna har både insikt och förmåga. Att hindra dem är att visa vad man egentliogen vill. Stordrift och maktkoncentration. Och det vill man ha just i storstäderna! Den stora splittringen i kyrkan handlar väl om något annat, om detta är perspektivet man värderar så högt? Reurserna är väl minst splittrade i städernas stora församlingar. Svårigheterna är störst i de mängder av små självständiga försaamlingar som var och en strävar på efter bästa förmåga. I en demokratisk folkkyrka tillhör det trots det grundmönstret. Vi har uråldrig rätt att leva i församlingar som styr sitt eget liv! Kyrkomötet borde därför se till att säkra demokratin och det verkligt lokala inflytandet, susidiariteten handlar också om det. Man borde värna församlingsnivån genom direkta val och bygga underifrån. Dessutom kunde man ha valt att ordna möjligheter till samverkan kring administration och ekonomi och gemensamma åttaganden...
Sådana är mina invändningar. Och jag befarar att detta bara är början. I nästa steg stöper man troligen om Svenska kyrkan till kyrkliga storkommuner organiserade efter sekulära förebilder. Bäva månde de små församlingarna som klarar sig denna gång och åtminstone en liten tid till får ha kvar sitt självbestämmande! De om några borde dra öronen åt sig.
Det känns ytterst märkligt att ett bygge av en ny kremationsugn används som argument för ett förslag som innebar att 30 församlingar (med flera hundratusen församlingsbor) slås ihop till något som i princip är en jätteförsamling. Pastoratet blir ju enligt strukturutredningen den grundläggande enheten och de församlingar som ingår i dessa nya pastorat mister i princip allt sitt självstyre (inkl. rätten att välja sin egen styrelse).
SvaraRaderaVore det inte bättre och enklare att arbeta för att Göteborgs kommun i likhet med Stockholm och Tranås fick ta över ansvaret för begravningsväsendet? I många fall är hu begravningsväsendet det enda som håller ihop de större samfälligheterna.