Andakter på löpande band. Så kan det kännas ibland. När uppgiften är att säga något om en bibeltext gäller det att vara påläst. Även på äldre- och seniorboenden. Även där har man rätt till en förberedd och genomtänkt tillika personlig utläggning. Även i gudstjänstens sammanhang.
Lätt är att göra teori av det man läst. Att liksom försöka sortera in orden i lärosatsernas rad. Att harmoniera det som står med det kyrkan/vi redan bestämt oss för att tro. Eller tycka och tänka. Utläggningen blir en cementering av det rätta sättet att förstå texten. (Läs gärna Matteusevangeliet 22:15-22)
Betydligt svårare kan det vara att säga något som ger texten aktualitet och som handlar om det egna livet. Att relatera ett stridssamtal mellan Jesus och fariséerna till nutid. Idag handlar texten om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Jesus löser dilemmat genom sitt uttalande: ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Då var detta laddat. Hade den romerska ockupationsmakten rätt till skatt? Skulle man betala eller protestera och vägra? Vägrar vi någonsin betala vår skatt. Hur ser vi på skattefusk. Vilka skulle skälen vara att försöka komma undnan när man sitter med sin deklaration.
Rom tillhörde kejsaren men hur det var med Jerusalem var ett politiskt ställningstagande. Dessutom tillhörde väl allt Gud och ingenting kejsaren . Även den mäktigaste av de mäktiga har allt till låns – livet, makten, ägodelarna…
Vi ska vägra att förstå texten som en motsättning mellan andligt och världsligt, mellan Gud och värld. En sådan utläggning passar dem som vill att kyrkan ska sitta i ett andligt reservat. Låt politikerna sköta politiken så får kyrkan hålla på i den privata sfären, kanske. Att ge Gud det som tillhör Gud är därför en övning i att se hela tillvaron som Guds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar