Fokuserad gudstjänst

Så var vi samlade i den medeltida kyrkan. Inte ett gäng. Inte ett parti. Inte en grupp. Ingen kommitté eller ett utskott. Möjligen en liten hop. Med all säkerhet en gudstjänstfirande församling. Vi sjöng och bad. Herre förbarma dig! Vi hörde tilltalet om, och tog emot, syndernas förlåtelse. Vi sjöng lovsång och firade de heliga mysterierna.

Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!

Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...

Flock, skock eller församling

Ord för gemenskaper och kollektiv är speciella. En flock fåglar kan man säga men knappast en fårflock. Får uppträder oftast i skock. Hästar är däremot flockdjur. Kor har fått ett mera passande ord. Boskap visar sig som en hjord. Om man får tro vad den egna känslan för språk säger. Man vet instinktivt vad man kan, eller inte kan säga.

Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.

Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.

Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.

Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!

Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.

Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!

En katt som saknar

Är det inte lite larvigt och fånigt att ha en blogg som "sköts" av en katt. Även om det är en så trevlig och klok katt som Sixten. Inte vet jag om det är larvigt eller fånigt. Världen är fylld av böcker om omöjliga varelser. Om främmande världar och tider. Sixten låter sin blogg handla om vanliga händelser. Jag skäms inte ett dugg över att låna ut detta utrymme idag till det Sixten lagt ut på sin egen sida. Det som följer här är exakt det han berättar på sin egen sida.

Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?

Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.

Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...

Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!

Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.

En tro som överträffar verkligheten

Här följer ett slags intervju. Som jag önskar skulle kunna överträffa verkligheten...

Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.

Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!

Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...

Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.

Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.

Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.

Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?

Att bli kristen

En kyrkas kärna måste vara övertygad och lärjungaklar. Veta vad man tror. Ha dogmer att hålla sig till. Att några enstaka personer ger sig ut på relativismens dogmlösa myrar är illa nog. Utan djup och personlig fromhet går de lätt bort sig helt. Tillhör dessa fritt strövande själar dessutom kyrkans ledande företrädare blir budskapet att allt går an i trons värld. Leder man kyrkan, den av Kristus grundade, följer ett stort ansvar för liv och lära.

Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.

Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?

Floran fick brukas flitigt

En eftermiddag vandrade jag och några andra blom- och örtintresserade människor tillsammans med en oerhört kunnig ciceron. Floran kom flitigt till bruk. Allt vi studerade var inte alldeles vanligt förekommande växter.

Vi gick på kalkrik mark, nära havet och sedan på ängsmark. Detta är vad vi fick se:

Tulkört

Stånds

Salepsrot

Harkål

Starr – hundstarr

Darrgräs

Grusslok

Bergmynta

Berggröe

Hundäxing

Hagfibbla

Backtimjan

Bockrot

Ängskovall

Vildlin

Gulmåra

Lundskafting

Luddhavre

Älgexing

Bergslok

Kruståtel

Rödklöver

Färgmåra

Nattviol

Ängsfryle

Krissla
Blodnäva

Smällglim

Vitmåra

Svartkämpar

Käringtand

Fågelbär

Solvända

Gråfibbla

Ängsskallra

Jungfrulin

Getväppling

Vägtistel

Knipprot

Sårläka

Strätta

Tveblad

Brunört

Humleblomster

Johannesört

Mellanlusern

Skräppa

Brudsporre

Vaxnyckel

Tåg

Kärrknipprot

Fackelblomster

Blåtåtel

Hundstarr
Ängsfräken

Grönstarr

Ängsvädd

Kamäxing

Jungfru Marie Nycklar

Stor blåklocka

Ögontröst

Stjärnblommor

Lentåtel

Rödklint

Brudbröd

Hönssarv

Sibirisk Björnloka

Säfferot

Vi har inte monopol på varandra - särskilt inte i döden

Begravningsgudstjänsterna har denna morgon ventilerats i Sveriges Radios Nyhetsmorgon och i nyhetsrapporteringen. Anledningen är att antalet deltagare sjunker i de begravningsgudstjänster som sker enligt Svenska kyrkans ordning.

Utvecklingen har länge gått i denna riktning. Vi är många som tänkt att det varit mindre önskvärt, ja olyckligt, och sagt det. Särskilt oroande har den försnävning av sorgen och sörjandet som hotar när sorgen anses mera privat och mindre som något socialt. Döden och dödsfallet angår sällan bara den allra innersta kretsen av släktingar. Många runt omkring kan också sörja och känna saknad. Nu tänker jag inte på de massprocesser som ledande politikers och kungligheternas död brukar leda till. Utan på den saknad och sorg som uppstår när döden rubbar våra personliga och yrkesmässiga relationer.

Man ska ha respekt för människors reaktioner när de önskar ta sitt avsked enskilt och i stillhet. Men vi har i kyrkan också ett ansvar för att visa på värdet av att fler får en möjlighet att ge uttryck för sin sorg och sitt deltagande. Sorgen och sörjandet hör samman med hela vårt liv, och har både psykologiska och personliga såväl som sociala och samhälleliga komponenter. Och i livet har vi inte monopol på varandra.

Varje person har omfattande och komplicerade band till många människor. En hel del helt okända även för den nära familjen. Åtminstone var det så för min familj när vi genom sjukdom och död miste en tonåring. Hans vänner och bekanta som kom till begravningen blev så oerhört viktiga. Om vi inte äger varandra i livet blir det så egendomligt om döden ska hanteras med utestängning och sträng gränssättning..

En vanlig reaktion är att man inte orkar med. Man vill inte träffa dem som inte på länge visat sig, de som slutade ha kontakt eller som av olika anledningar inte kom till sjukbädden. Det är lätt att i den situationen känna sig övergiven och sviken. Men det är ett misstag att tro att det bara beror på att dessa som upplevts frånvarande enkelt vänt ryggen till. Det kan bland annat handla om hänsynstagande, en vilja att inte tränga sig på, eller om rädslor och oro. Icke desto mindre kommer dessa vänner och bekanta också att uppleva förlust och saknad.

Människor i vän- och bekantskapskretsen har självklara behov att få ge uttryck för den brustna relationen, för sin aktning, sitt deltagande och sin sorg. Det märkliga är att denna omsorg, även om den kommer först i samband med begravningen, kan verka både läkande och stödjande.

När lördagsbegravningarna för länge sedan på många håll försvann innebar det ett steg bort från det stora deltagandet. Vardagsbegravningarna gav inte samma självklara möjlighet till deltagande. Men synen på döden har även den ändrats. När jag var barn på 1950-talet bröt döden det mesta. Inte olikt det förhållningssätt många av våra grannar har, de som har rötter i andra länder, kulturer och religioner. Inget var viktigare än att visa sitt deltagande och sin respekt. Nu går mycket före – det kan handla om semesterresor, arbetsuppgifter, fritidssysslor eller andra åtaganden som nu ges företräde.

Risken finns att de färre deltagarna i begravningsgudstjänsterna återspeglar ett allt fattigare socialt liv. Eller åtminstone ett mycket förändrat beteendemönster där vi har många kontakter på avstånd, varav åtskilliga är ytliga och helt triviala, och mycket få och djupa kontakter nära oss. Om det är så ligger hårt arbete framför oss alla.

Ur stillsam 2008:

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.

Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. 

Muslimsk partipolitik

Partilivets välsignelser borde spridas inom hela den religiösa sfären. Det är så ojämlikt att bara ett trossamfund får glädje av den demokratiska folklighet som politiska partier erbjuder. Tro och religion är sådana härliga och fantastiska arenor för partierna att utforska. När medlemsskapsiffrorna dyker inom de traditionella politiska partierna kan det kompenseras genom att man finner nya sammanhang att verka i.

Den första centerpartistiska moskén bör ligga i närheten av Stureplan. Där kan partiet erbjuda grönpolitik vilket stämmer bra med den naturliga färgskala denna religion vanligtvis nyttjar. Decentralisering skulle också passa bra. Man kunde till exempel genom delning utlokalisera ett antal moskéer i den rena glesbygden. Grönt så det förslår.

En socialdemokratisk moské borde finnas i hjärtat av Bergslagen. Religionens djup kunde bildligt åtminstone gå hand i hand med återupptagandet av gruvdriften. En särskild och kollektivansluten fackförening för imamer blir ett bra projekt. Dessutom har partiet ett antal frågor som man vill att muslimerna ska anpassa sig till - dels så att religionen blir mer modern och västerländsk och så att några röda muslimer kunde få även vanliga politiska uppdrag inom någon partistyrelse, eller så.

Moderata muslimer sägs ju de flesta vara. Religiöst moderata och inte radikala eller extrema. En sådan muslimsk församling borde hamna i Täby eller Vaxholm. Där kunde man kanske komma överens om detta med ränta. Den är så låg så den nästan inte finns. Man kunde kanske ersätta räntan med något slags avdrag?

Visst skulle det glädja alla muslimer om några av Sveriges politiska partier vill gynna deras demokratiska sinnelag och allmänna folklighet genom att se till att få makten i församlingarna. Att detta inte blivit gjort kan man verkligen undra över...

Ska Hawaiiskjortor och peruker tas av?

Kommunikation är hårt arbete och ofta blir resultatet missförstånd och misinformation. De som försökt vet. Budskapet man trodde gick ut blev ett annat när lyssnaren tolkade vad som sades. Vid ett nyligen genomfört seminarium under Almedalsveckan om Gud i skamvrån berättade jag om en mindre skärmytslingar med en skola i samband med skolavslutningar i kyrkan. Jag sa att det inte är ovanligt att sådant händer. Och berättade om en avslutning där lärarna klädde om till Hawaiiskjortor och till och med peruker och sjöng ett potpurri med Gyllene Tiders poplåtar. Vilket ledde till att skolan "portades", ja, man ville inte heller komma tillbaka, ovälkommen som man kände sig när kyrkans företrädare kom med kritik.

I en tidningsartikel blev mitt inlägg till följande besked:
- Hawaii-skjortor och peruker är inte ovanligt på skolavslutningarna i kyrkan. Det saknas en respekt för kyrkorummet och det har ni inte lagt ned någon tid på – vad får man egentligen göra i kyrkan?

Hur vanligt speciella skjortor är, eller för den delen peruker, vet jag ju inte. Förmodligen är det förhållandevis ovanligt. Rent av sällsynt. Men vanligt är säkert udda underhållning som är avsedd att roa skolbarn eller -ungdomar.

Hawaiiskjortor i en kyrka går naturligtvis an. Och mot peruker finns inget att invända. Men som rekvisita i en underhållningsshow i kyrkorummet blir kostymeringengen svårare att fördra, särskilt i som lustifikation fylld med enbart sekulära poplåtar. Kyrkorummet och dess särart ska behandlas med respekt enligt Kyrkoordningen. Alla evenemang i kyrkan, till vilka en del skolavslutningar måste räknas, måste visa denna känslighet för rummets särart. För arrangemang där det inte sker får man inte upplåta kyrkorummet.

Något att tänka på när landets kyrkor blir konsertscener och kyrkans kor förvandlas till estrad. Allt går an, om man ska tro Paulus. Åtminstone gäller det vad vi konsumerar, t ex äter. Men det finns gränser för vad som lämpar sig i det invigda kyrkorummet. Dessutom är så att man inte själv och lokalt kan hitta på att stoppa in vad man vill av publikdragande evenemang, events eller shower... Det finns helt enkelt viktigare saker i en kyrka än popularitet och vad som för stunden faller folk på läppen.

Man kimbar i kyrkklockorna

Vinden får sommargardinerna att fladdra. Solen låter skuggorna i rummet dansa stillsamt. Friden har tagit över. Där jag ligger på sängen är det som dansade älvor vid väggen. Peter Robinsons bok om kommissarie Banks glider ur mina händer. I den dåsiga glipan mellan sömn och vaken medvetenhet där jag befinner mig viker all oro. Allt som ska göras finns inte. Det man måste är borta.

När jag vaknar till är det inte sommardeckaren som tar plats i sinnet. Man kimbar i kyrkklockorna. Slår rytmiskt på klockornas utsida med utvalda stenar. Det är som små hästar galopperar på malmen. Bröllop, signalerar den ivriga klangen. Det är fest i bygden. Men även detta ljud från den kyrkliga sfären bär ro över trakten. Tidevarv kommer. Tidevarv går. Människor finner varandra och vill avge löften inför Guds ansikten och i en församlings närvaro. Så är tillvaron inrättad.

Det sägs att Gustaf V en gång besökte Vallstena kyrka. Bara för att bese kyrkan. Inget bröllop där och då. Men en vacker medeltida landsbygdskyrka. Man ville hedra monarken när han for vidare i sin stora bil. Det virvlande ljudet från kyrkklockorna klingade högt. Det ovana lätet fick konungen, sägs det, att oroligt vända sig om och ropa: Vad är det som skramlar?

Klockors klang bär bud. Om gudstjänst. Om högtid och fest. Men de kan också berätta om ofärd och ofred. De kan signalera när något gått sönder...

Partierna och medierna teg om att det är valår!

I en som vanligt underhållande artikel på sin blogg diskuterar Dag Sandahl om Svenska kyrkan verkligen var på plats i Almedalen. Låt mig citera:

Men är verkligen "Svenska kyrkan" på plats? Jag är inte där. Inte min fru. Inte min bror. För att nämna några. Rolf Ture i Göteborg var inte där, inte Yngve i Hyssna, inte Björn i Falkenberg för att ytterligare några som obestridligen är Svenska kyrkan. Fast nu var Anders Borg där, det såg jag i tv, och Carl Bildt. Anders är gudstjänstfirare i Svenska kyrkan och Carl valdes in i kyrkofullmäktige. Var inte Thomas Bodström, också invald i kyrkofullmäktige senast, där? Så visst är Svenska kyrkan i Almedalen -genom sina medlemmar. Vad är det för märkvärdigt med det?

Dag gillar att utnyttja språket, särskilt dess tvetydigheter. Vad som egentligen menas med Svenska kyrkan låter sig inte reduceras till antingen kyrkliga institutioner eller organisationer lika lite som Svenska kyrkan endast är lika med en massa enskilda medlemmar. Dag vet detta bättre än de flesta. Han förmår förstås göra bra text av sådant. Och så blir det påtaglig och daglig stuns i artiklarna!

Svenska kyrkan var där. Det kan jag intyga, eftersom även jag var där! Men det var något som saknades. I detta politiska sammelsurium saknades rösten från de krafter i Svenska kyrkan som tycker kyrkovalet är viktigt. De politiska partierna visade hur oviktigt de tycker kyrkan är eftersom de förbigick detta kyrkans valår med skrämmande tystnad. När de nu hade både utrymmet och plattformarna. Så teg de! Hungriga medier som nästan dräglade efter nyheter glömde också bort att detta är ett valår! Deras ointresse matchade politikernas. Partierna är självsäkra och nöjda. De har förmodligen redan räknat hem sin partipolitiska valseger

Men de som vill ha en kyrka fri från partipolitiskt styre fanns inte där. Inte synligt. Inte hörbart. Så man kan tvivla på att Svenska kyrkan fullt ut var där i Almedalsveckan.

En bitsk och vitter (inte bitter) Dag Sandahl hade verkligen behövts! På plats! Han har förmågan att reta och raljera så att positioner och åsikter kläs av sina förklädnader. Han har i sin repertoar även nålvassa ord som kan sticka hål på det mesta. Pösighet, maktlystnad och annat elände. Dag skriver också regelbundet om det otroliga faktum att landets största trossamfund styrs av politiska partier! Med Dag i Almedalen hade det kunnat bli ett annat ljud i skällan.

Finns det då inga förnuftiga och tänkande människor inom partierna som kan göra uppror mot detta styre? Som kan inse att det är ovärdigt ett modernt och sekulärt samhälle? Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, dagens Nyheter, Göteborgsposten, Nerikes Allehanda och alla Ni andra – tänk nu efter: i 2000-talets Sverige, mångkulturellt och mulitireligiöst, ska då partierna som styr i regering och riksdag ha makten på ALLA NIVÅER inom landets största trossamfund - Svenska kyrkan? Naturligtvis inte! Nej gör gemensam sak med oss som menar att detta tillhör en förgången tid när man trodde att partierna visste bäst på alla områden. Partiprogram i alla ära – teologi och tro är inte deras bästa gren.

Den opassande religionen

Gud i skamvrån. Så kallades ett seminarium under Almedalsveckan. Tidningen dagen var arrangör och inbjudna att diskutera var statssekreterare Bertil Östberg, läraren på Örebro teologiska Högskola Lars Johansson, rektorn PO Sahlberg och som kyrkoherde figurerade Lars B Stenström (dvs jag).

Denna gång präglades panelsamtalet mer av möte och mindre av motsättningar och polemik. Icke desto mindre fanns det meningsskillnader. Statssekreterarens uppgift var väl att försvara rådande ordning som inte är mycket att yvas över. Skolverket såväl som Skolinspektionen gör konstlade uppdelningar mellan tradition och religion. Vill man visa på svårigheten kan man ta bönen Fader Vår. Den tillhör förvisso vårt kulturarv. Om den läses är det grannlaga att veta om det sker med ett bedjande sinne, då ska den uteslutas t ex från skolavslutningar eftersom den då ingår i religionsutövning. Men om bönen läses som en text, utan att man stämmer in i orden, så bör den kunna förekomma. Då är det nämligen tradition och historia.

Självfallet ska både bön och välsignelse kunna ljuda vid en skolavslutning. Det är en orimlig hållning när myndigheterna tror att rektor kan ansvara för det som ska förekomma i en kyrka. Då blir rektorn rimligen också ansvarig för rummets kultiska och liturgiska föremål. En slags kyrkotjänare om man så vill. Oavsett vad som sägs. Men inte ens i den egenskapen äger rektorn rätt att täcka över de religiösa utensilierna. Rummet kan faktiskt tala. Tiger lärjungarna ropar (!) stenarna...

Om prästen enbart får vara där om det tigs om platsens och helgernas innebörd är ungefär som toge man över en bjudning i ett hem och då såg till att värden fick munkavle och bands fast vid sin stol. Egendomlig relation, eller hur. Ömsesidigt är det under alla omständigheter inte. 

Inte alla skolledare vet heller hur de ska föra sig i en kyrka. Det har hänt att församlingar tvingats portförbjuda skolor som inte behandlat det invigda rummet med tillräcklig pietet och respekt. Vad som helst får nämligen inte förekomma i en kyrka enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Men sådana saker diskuteras inte av Skolverket när man behandlar skolavslutningar. Man är mest upptagen med den opassande religionen!

Det finns knappast något exempel på att skolavslutningar använts för att försöka få elever, lärare eller föräldrar att byta uppfattning eller tro. Några omvändelser med anledning av att man deltagit i en skolavslutning har knappast ägt rum. Vem vill för övrigt pracka på människor en tro de inte själva efter moget övervägande valt? Gärna med kritiskt tänkande och noga genomförda överväganden. Därför blir beröringsskräcken beträffande religion i funktion så egendomlig. Denna oro har spritt sig långt in i religionsundervisningen. Religions studeras som vore den en teori och inget som levs och praktiseras.

Skulle fotboll behandlas på liknande sätt fick eleverna se en fotboll, slå upp regelboken och läsa några paragrafer, fick höra berättelser om hur man samlas till match – men utan att själv få vara publik. Självklart måste man kunna kunna vara med vid tillfällen när gudstjänst firas utan att det därmed per definition blir ett övergrepp.

Så vad göra? Men med klokskap och samtal kan man förmodligen nå ganska långt. I det postsekulära samhället blir religion mindre opassande och i olika skepnader och med oilka uttryck mera en rimlig del av mångas liv och verklighet.

Vid en skolvaslutning i en kyrka borde följande kunna ingå: några korta psalmer, en årstidsanpassad hälsning där kyrkans perspektiv finns med t ex med bibliska motiv, en kort bön där man inte uttryckligen uppmanar de närvarande att be med samt en välsignelse, företrädesvis den sedan flera tusen år förekommande Aronitiska välsignelsen. Att kyrkans personal, musiker, vaktmästare och präst därtill tyst ber och välsignar de närvarande må vara deras egen sak... Opassande är det inte. Inte i en kyrka.

Minaret, kyrkklocka eller glassbil...

I katolska kyrkans trädgård i Visby diskuterade en panel i förmiddags frågan om hur mycket religion kan få låta i det offentliga rummet. Frågan om decibel gled man snart förbi- Mera kom det handla om vilken plats religioner och ideologier bör få ta i det utrymme vi delar med varandra. Är det så att religioner som funnits länge och är stora har större rätt att ta plats än små grupper med få anhängare? Hur rimmar det i så fall med tanken på religionsfrihet.

Kyrkklockornas klang är vi någorlunda vana vid. Minareterna kommer också snart att vibrera, men av böneutrop och inte klockklang, och om en religion får låta i det offentliga rummet måste också andra få göra det. Men självklart vore det mindre acceptabelt om böneutropen skallade av 120 decibel vid halvfyra-tiden om morgnarna, så som en av paneldeltagarna upplevt i Kairo. I Sverige skulle hänsynen till människors behov av sömn säkerligen få råda. Någon gång om året kanske? Så är det redan nu när kyrkklockorna ringer under påsk- och julnatten.

Mitt intryck är att det människor är någorlunda vana vid, det går an. Däremot är det ovana svårare att fördra. Men även det som funnits länge kan störa. Det vet varje församling som har ett tornur som slår. Klockornas slag i natten som en markering av nya timmar anmäls varje år på flera platser som synnerligen störande av irriterade kringboende. Trots att flera av tornuren klingat som tidur i många decennier.

Slutsatsen blev att det faktiskt kan få låta en hel del. Och att vi helt enkelt får vara öppna för att stå ut med ljud i vår gemensamma omgivning. Om inte annat låter glassbilar högt och ljudligt på många ställen, betydligt mera påträngande än vissa andra ljud. Problemet med samtal i det fria är att allehanda ljud hörs. Gatan bredvid kyrkans trädgård vibrerade av lastbilar. De dundrade när de for förbi. Samtalet drunknade för ett ögonblick. Kommunala fordon för trädgårdsskötsel var inte heller så värst diskreta. När samtalet just avslutades slog passande nog domkyrkans tornur. Mycket diskret i jämförelse med andra av ljuden denna förmiddag. 

Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.

Särskilt i yrken inom samhälleliga institutioner blir gränsdragningar viktiga. Kan en judisk domare bära kippa i domstolen? Ska en kristen polis kunna bära kors? Ska en lärare framhäva sin personliga övertygelse i sin klädsel. Slöja och kors, går det an? Var går gränsen för de personliga uttrycken när man företräder både sin arbetsgivare och viktiga samhällsfunktioner?

En försonlig ton i samtalet öppnade för stor ömsesidig förståelse. Självklart kommer olika intressen att kollidera, sa man. Men då bör vi försöka lösa problemen genom samtal där de berörda ges utrymme och röst. Efterhand som sådana situationer uppstår får man med klokskap och förstånd ta tag i dem. Då räcker det inte bara med tolerans, som någon sa. Mera måste till. Vilja till förståelse och respekt. Men om det brister redan vid toleransen, hur går det då, undrar en luttrad och härdad präst. Inte märks det så värst mycket av en sådan förståelsen för att religioner ska få ta plats i vårt samhälle. Mitt intryck är att utrymmet och välviljan ständigt krymper. 

Detta seminarium var en del av Almedalsveckan. Ämnet var: Minaret, kyrkklocka eller glassbil, hur får det låta idag? Religionsfrihetsfrågor i svenska kommuner. 

I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.