Minaret, kyrkklocka eller glassbil...

I katolska kyrkans trädgård i Visby diskuterade en panel i förmiddags frågan om hur mycket religion kan få låta i det offentliga rummet. Frågan om decibel gled man snart förbi- Mera kom det handla om vilken plats religioner och ideologier bör få ta i det utrymme vi delar med varandra. Är det så att religioner som funnits länge och är stora har större rätt att ta plats än små grupper med få anhängare? Hur rimmar det i så fall med tanken på religionsfrihet.

Kyrkklockornas klang är vi någorlunda vana vid. Minareterna kommer också snart att vibrera, men av böneutrop och inte klockklang, och om en religion får låta i det offentliga rummet måste också andra få göra det. Men självklart vore det mindre acceptabelt om böneutropen skallade av 120 decibel vid halvfyra-tiden om morgnarna, så som en av paneldeltagarna upplevt i Kairo. I Sverige skulle hänsynen till människors behov av sömn säkerligen få råda. Någon gång om året kanske? Så är det redan nu när kyrkklockorna ringer under påsk- och julnatten.

Mitt intryck är att det människor är någorlunda vana vid, det går an. Däremot är det ovana svårare att fördra. Men även det som funnits länge kan störa. Det vet varje församling som har ett tornur som slår. Klockornas slag i natten som en markering av nya timmar anmäls varje år på flera platser som synnerligen störande av irriterade kringboende. Trots att flera av tornuren klingat som tidur i många decennier.

Slutsatsen blev att det faktiskt kan få låta en hel del. Och att vi helt enkelt får vara öppna för att stå ut med ljud i vår gemensamma omgivning. Om inte annat låter glassbilar högt och ljudligt på många ställen, betydligt mera påträngande än vissa andra ljud. Problemet med samtal i det fria är att allehanda ljud hörs. Gatan bredvid kyrkans trädgård vibrerade av lastbilar. De dundrade när de for förbi. Samtalet drunknade för ett ögonblick. Kommunala fordon för trädgårdsskötsel var inte heller så värst diskreta. När samtalet just avslutades slog passande nog domkyrkans tornur. Mycket diskret i jämförelse med andra av ljuden denna förmiddag. 

Ganska tidigt i samtalet fokuserade panelen sig dock på de mera intrikata och laddade frågorna. Flera domstolsutslag om religiösa symboler som blivit synliga när uniformer ändrats utseende pekar i olika riktning.

Särskilt i yrken inom samhälleliga institutioner blir gränsdragningar viktiga. Kan en judisk domare bära kippa i domstolen? Ska en kristen polis kunna bära kors? Ska en lärare framhäva sin personliga övertygelse i sin klädsel. Slöja och kors, går det an? Var går gränsen för de personliga uttrycken när man företräder både sin arbetsgivare och viktiga samhällsfunktioner?

En försonlig ton i samtalet öppnade för stor ömsesidig förståelse. Självklart kommer olika intressen att kollidera, sa man. Men då bör vi försöka lösa problemen genom samtal där de berörda ges utrymme och röst. Efterhand som sådana situationer uppstår får man med klokskap och förstånd ta tag i dem. Då räcker det inte bara med tolerans, som någon sa. Mera måste till. Vilja till förståelse och respekt. Men om det brister redan vid toleransen, hur går det då, undrar en luttrad och härdad präst. Inte märks det så värst mycket av en sådan förståelsen för att religioner ska få ta plats i vårt samhälle. Mitt intryck är att utrymmet och välviljan ständigt krymper. 

Detta seminarium var en del av Almedalsveckan. Ämnet var: Minaret, kyrkklocka eller glassbil, hur får det låta idag? Religionsfrihetsfrågor i svenska kommuner. 

I panelsamtalet deltog docent Susanne Wigorts Yngvesson, professor Ulf Jonsson, författare och journalist Lena Andersson, rektor Pär Götfelt.