Evenemang och uppmärksamhet

Bokmässan är för hösten vad Almedalsveckan är för sommaren. På en och samma gång startpunkten och bekräftelsen på att årstiden är inne. Evenemangen färgar av sig så starkt i medievärlden att ingen behöver tvivla på att vi lever i ett litet land. Så är det och inget att reta sig på.

Kyrkomötet är däremot ett ofattbart anonymt arrangemang. De kyrkodagar som ordnas är också genomförda i relativt stark medieskugga. Vare sig det gäller den internationella sammandragningen eller andra nationella kyrkodagar. Några tusen deltagare av dem som på hemmaplan vill vara kyrka är inte fy skam. Ändå finns det mycket att lära av de tyska kyrkodagarna. Där vill de ledande politikerna medverka. Där sker mycket i ekumenisk anda. Radio, TV och tidningar står på kö för att fånga det som sker. Men så handlar kyrkodagarna också om sammandragningar med över 100 000 deltagare.

3-7 juni 2015 i Stuttgart finns det möjlighet att vara med. Då samlas man till de 35:e kyrkodagarna. Hela kyrkomötet borde åka dit, för att se, inspireras och lära! Någon med motionsrätt kanske kunde föreslå just detta?! Då kanske ett kyrkligt evenemang i Sverige kunde samla fler och nå längre. De gamla kristna riksmötena (G-72, V-77, J-83, Ö-89 osv) skulle kunna träda fram i ny skepnad, för visst borde kyrkodagar i vårt land kunna vara ekumeniska. Tänk om de svenska kyrkodagarna kunde bli för sensommaren vad Bokmässan och Almedalsveckan är för...

Snaskigt är ordet

Vad ska en före detta statsministerfru behöva utstå? Det är inte en fråga som engagerar folkets bredare lager, måhända. Men likafullt? Förtjänar man i den positionen att få sina privata förhållanden ventilerade i detalj?

I Sveriges Radios nattprogram Vaken, som fick mig att bryskt vakna alldeles nyss, sisådär kvart över fem, roade sig programledaren med att diskutera vilka fastigheter denna person bott i och den hon nu köpt. I detalj gick radioprataren igenom huset med dess olika detaljer, t ex som tvättnedkast. De gemensamma barnen nämndes vid namn och deras ålder angavs. Hennes inkomst kom på tal och husets pris i förhållande till denna inkomst presenterades.

Vilket allmänintresse har det var och hur denna person bor? Journalistiskt är det obegripligt. Enda rimliga skälet att ge offentlighet åt sådana uppgifter vore om hon själv beslutat att berätta om var hon ska bo, vilka barn hon har och vad de heter samt diskutera hur stor del av inkomsten ett nyinköpt hus skulle kosta.

Vilken typ av tidning skulle finna det intressant att vältra sig i sådana uppgifter? Inte är det direkt någon toppenprodukt. Vad för slags radio vill göra det? Skvallerradio? Snaskighetsradio? Utsätta folk för risk radio? Sveriges Radio håller väl inte på med sådant?

Katten påminner om en större närvaro

En katt kan fylla hela synfältet. Kommer den tillräckligt nära är den allt jag ser. De flesta djur har den förmågan. Fråga bara den unga hästskötaren som lutar sitt huvud mot hästens hals. Eller den som har husdjur, inne. Ta bara en tax och borra ömt in huvudet i hundens sida. Hund överallt.

Min katt tar inte bara plats i synfältet, utan fyller mina bloggar. Så till den grad att vännerna tröttnar och främlingarna vänder sig bort. Men inget finns att göra. Valet är inte längre mitt.  Katten, Sixten, the cat, påminner ständigt om en större närvaro.

När han inte finns i min omedelbara närhet förvandlar han mig till en sökare. Var är du? Finns du? Gömmer du dig för mig? Så håller jag på, bara för att upptäcka sanningen. Sixten ligger på en plats där han har full uppsikt över mig. Han har haft det hela tiden. Det är jag som är i blickfånget hans. Så gott som varje gång. Jag söker.

Sixten träter jag på. Han kan få min frustration. Irritation och oro. Han kloar på möbler vilket utlöser mina protester. Han får verkligen höra. Mer än vad några revor i en sliten fåtölj förtjänar.

Framåt natten. Smyger han inpå. Snart andas han regelbundet och långsamt. Min arm, ibland min handflata, blir fuktig av hans andedräkt. Då krymper alla de bekymmer som gror. Som växer och frodas utan synbar näring. Som lyckas nå de inre sprickorna med sina rötter.

Aningen är den känsla som katten förstärker. Han stryker sig mot ett ben, Så naturligt att det är osäkert om beröringen hann registreras. Den smidiga och silkeslena katten nuddar vid dig när han går förbi. Som i distraktion. . En vänskap inte olik relationen till medmänniskan. Men där finns andra inslag. Om jag bara kunde komma på vad det påminner om

Då, i samma ögonblick, påstår någon att det där med katten bara är kemiska reaktioner i en undanstoppad och välskyddad hjärna. Inget annat. Jag skakar mitt huvud så att de kemiska reaktionerna sätter igång. Det är så tvivlet på kemin blir till. Man skakar på huvudet.

Berusande mörker

Hur många damer som helst. Bänkade sig i aulan på femte våningen. I före detta höskolan på Gotland, numera Uppsala universitet, i Visby. Theodor Kallifatides skulle tala om sin resa från barndomens Grekland till vuxenlivets Sverige. En resa från glömda ord på en papperslapp i pappa lärarens innerficka på kavajen till redaktör för BLM. Han lyfter fram ord och håller dem framför den välvilliga skaran lyssnare. Vi får se brudens utstyrsel och huvudbonad.

Om kvällen slocknar värmeelement, television och lampor, allt. I hemmet. Jag snubblar på gungstolen. Slår i bokhyllan. Drämmer ett knä i en pall. Som någon borde ha ställt undan. Mörker är värre än något berusningsmedel. Inte för att jag vet något om sådana substanser. Men mörkret får jag hårdhänt känna på.

I nattduksbordet ligger en minimal ficklampa. Som man kan veva igång. Den är sin egen generator. Ljuskäglan faller prompt på alla hinder vi fyller huset med. Inga proppar har gått. Ser det ut som. Till sist återstår bara skåpet utomhus. Skåpet ingen hade noterat förrän det blev mörkt.

Nästa problem. En frånvarande låsmanick. Hålet ler åt den stressade felsökaren. Ett redskap fattas. Hur öppnar man ett proppskåp: utomhus i natten? En skruvmejsel driven av människans desperation dyrkar efter fem minuters fruktlösa ansträngningar upp metallskåpet. En huvudsäkring har gått. Den har tappat sin lilla skruv. Huvudbonaden som avslöjar om allt är i sin ordning. Eller i strömlös oordning.

Undrar om Theodor Kallifatides stött det ordet? Huvudsäkring. Keps, basker, hatt, huvudsäkring. Kompareras det så? Nog fanns det väl proppskåp i Grekland? Med några överordnade superproppar. Huvudsäkringen här kan man ännu steka ägg på, Så rykande varm är den. Har den några undersåtar? Finns det några hand- eller fotsäkringar. Eller är det bara proppar, Vanliga 16 ampereproppar som inte alls sitter som proppar i ett system. Utan som möjliggörare. Underlättare. Men utan huvudsäkring har de ingenting att syssla med.

Ringer en hjälpsam granne, en vän i nöden, som i sin tur väcker upp hela bygden. Det närmaste han kan komma är 20 ampere, men min huvudsäkring är en stursk 25 amperare. Någon timme senare bultar det på dörren. Grannen har fått tag på en bekant som är elektrikare. Han har proppar och säkringar som ingen annan. En 25:a är som nubb för honom. Generöst nog har han donerat en obegagnad och felfri säkring till strömlösa Stenström. In med den i skåpet. Skruva, skruva, skruva.

Nu har upplysningen kommit. Säkringen hummar lyckligt bakom sitt porslinsskal. Själv har jag börjat gnola. Din klara sol går åter upp, i vardagsrummet vårt...

Äntligen lite nordisk närhet och samverkan

Kyrkomötet klarar sig undan. Är inte det konstigt? När allt annat ska slås samman. Till stora enheter. Med färre beslutsfattare. Färre förtroendevalda. Vilket slöseri att ha en Svensk kyrka med ett enormt kyrkomöte! Vi ingår faktiskt i ett nordiskt samarbete. Det finns ju till och med ett nordiskt biskopsmöte. Har jag hört. Det måste vi utnyttja. Göra något av.

Vi kunde väl slå samman våra olika folkkyrkor till en nordisk kyrka. Se till att vi fick ett kyrkomöte och en kyrkostyrelse. Fiffigt! Så kunde varje land få ett eget kyrko-råd. Utsett av det nordiska kyrkomötet.

Det skulle rida spärr mot kommande ekonomiska kriser. Så mycket pengar skulle sparas. Vi skickar helt enkelt ansvaret uppåt. I kyrkan. Till nordisk nivå. Och så hävdar vi att det innebär större inflytande för varje lands kyrka! Ingen skulle väl tro på det. Egentligen. Men sägs det tillräckligt ofta, så... Tänk vad vi skulle spara. Färre ledamöter. färre resor, färre utredningar.

Subsidiaritetsprincipen, detta att besluten ska tas på lägsta möjliga nivå, kunde vi utveckla. Göra något bra av. Ordet är så krångligt så nästan ingen ens kan uttala det. Det gynnar vår fina reform. Vi hävdar helt sonika att subsidiaritet sköts bäst på nästa nivå. Ovanför. Där man har nödvändig överblick. Utblick.

Nu så blir den nordiska kyrkliga arbetsmarknaden äntligen öppen. Pipkragarna kunde få spridning! Personellt och ekonomiskt. Lyfts alltså ansvaret till högre höjder. Det skulle man kunna utveckla teologiskt. Jag lyfter ögat. Upp min tunga. Vi borde nöja oss med en ledande biskop. Som chef. Andra biskopar får bli arbetsledande biskopsmedhjälpare. Ett slags katolsk ledningsmodell. Energisparande!  Färre får göra flera personers jobb. Över andras huvuden. Senkrecht von oben! Det är modellen! Anpassad för lutherska kyrkor i den höga och kalla nord.

Vi kunde kalla reformen något som slår an. Något vänligt och övertalande. Något klokt och förståndigt. Som sammanfattade vad vi vill åstadkomma. Nu vet jag. Vi kallar reformen Närhet och samverkan.

Kantarellkartell

För första gången på länge blev familjen tvungen att plocka kantareller. På torget. Våra svampskogar stod tomma och övergivna. Svampen i Örebro (inte turistattraktionen vårt vattentorn) kom från Dalarna eller Bergslagen. Men i de närbelägna skogarna stod inget gult svampguld att finna.

Torgkantareller fick det bli. Till ett rejält tilltaget kilopris. 180 riksdaler! Det märkliga var att priset var ett och detsamma i alla stånden. På hela torget. Min prisundersökning började naturligt. Som jakt på billigare svamp. Men torghandlare efter torghandlare gav mig samma besked. 180 kronor. Den enda lilla variationen bestod i att några försäljare tog ett högre hektopris. 180 kronor kilot eller 20 kronor hektot, sa de. Man får hoppas att ingen begärde 10 hekto. Då hade det nästan blivit som vid den kyrkliga försäljning där någon ropade ut priset på en vara, 5 kronor styck, 20 kronor för 2.

Kantarellkartell, tänkte jag när denna prissamverkan stod klart för mig. Men till slut stod en nygräddad kantarellpaj på bordet. Hemmavid. Då glömdes priset. Och annat oroande. Då gällde bara ren och oförställd njutning...

Tro och politik, en gång till

Tro och politik hör ihop är rubriken på Strängnäsbiskopen Hans- Erik Nordins ledare i stiftstidningen Portalen. Nr 4, 2013. I sin korta text polemiserar han mot dem som hävdat att Svenska kyrkans företrädare uttalar sig mest i politiska och etiska frågor. Men vad vi behöver nu är mer av Gud och Jesus. Biskopen anser att påståendet väcker två frågor: dels frågan om och varför kyrkan ska syssla med politiska frågor, dels frågan om trosfrågorna ska föras ut på torget.

Redan dessa frågor, denna problemformulering, bortser i stort från sammanhanget och kontexten där kritiken lyfts fram. Tydligast i Svenska dagbladet där Maria Ludvigsson i en uppmärksammad ledare i juli skrev att det behövs mer Gud i kyrkan! Hon påstod bland annat följande:

Den socialdemokratiska ambitionen att ”demokratisera” det civila samhället och inlemma varje frivillig gemenskap i det partipolitiska projektet, har sannolikt bidragit till den kommunalpolitiskt organiserade kyrkan. När kyrkan 2001 skildes från staten blev hon, slarvigt uttryckt, av med pengarna och medlemmarna men satt kvar med den politiska strukturen. Trots att hon nu kunde slippa partioket och de kyrkopolitiker som hellre gick på sammanträden än infann sig på högmässorna, fann hon sig och lät allt vara som förut.

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.

Synpunkterna om behovet av Gud och Jesus i kyrkan har dessutom, särskilt under debatten inför kyrkovalet, formulerats av flera andra. I en artikel i Världen idag kritiseras flera nomineringsgrupper/partier för att de i valrörelsen glömde Gud och Jesus.

Hans-Erik Nordin frågar i sin ledare om kyrkan ska agera i klimatfrågan, i flyktingfrågor och i frågor som berör de utförsäkrades situation? Är detta exempel på en kyrka som förlorat sin själ och gått över till en politisk agenda?

Hur man svarar på den frågan beror väl på hur grunden för agerandet, skälen till engagemang, ser ut.  Om ställningstagandet hämtar kraft och inspiration från kyrkans tro och tradition, dess bibeltolkning och egna övertygelser så blir det ganska oproblematiskt med politiska ställningstaganden. Men om aktionerna drivs fram huvudsakligen utifrån nomineringsgruppernas partipolitiska sympatier, då blir det betydligt mera kontroversiellt!

Kyrkan behöver inte låna ideologiska fjädrar från andra utan har en alldeles egen livsåskådning (!) som kan och ska motivera eventuella ställningstaganden. Om en kyrkas hållning då råkar sammanfalla med olika politiska gruppers ställningstaganden är en helt annan sak, än om de motiveras och drivs som relativt sekulära kampanjer. Alternativet är inte det Nordin tycks frukta – utebliven aktion.

I valrörelsen har efterlysningen, mera Gud och Jesus, handlat om en uppenbar och påtaglig brist vad gäller kyrkans tro i valmaterialen. Istället har partiideologierna lyfts fram. Ett exempel är när man eftertryckligt drivit att i kyrkan behövs t ex  socialdemokratiska värderingar. Överbetoningen av det partiideologiska och mörkandet av kristen tro är det dilemma kritikerna pekat på när man efterlyst mera Gud och Jesus i valrörelsen och i kyrkan. Svaret på en sådan kritik kan rimligen inte vara att Gud finns i allt som sker.

Hans-Erik Nordin fortsätter: För det andra behöver kyrkans röst i trosfrågor höras i offentligheten. Det kan inte vara rimligt att de profilerade trosuppfattningarna stängs inne i kyrkorummen och i gudstjänstens sammanhang. Då undrar jag självfallet vem eller vilka som har menat att tron skulle låsas in i ett gudstjänstrum? Har någon drivit en sådan inlåsningsstrategi? Det diskutabla är väl om det kyrkan gör offentligt inte har sin förankring i kyrkans inre liv, i gemenskapen kring Ord och sakrament utan blir mera ett tyckande utifrån allmänmänskliga hållningar. Inte för att det är något fel på det gemensamt mänskliga utan för att en kyrka inte kan reduceras till vanlig hygglig medmänsklighet. Kristi kyrka har faktiskt något mer att erbjuda.

Biskopen skriver: Det finns inget att dölja. Vad kristen tro har att säga idag om synen på skapelsen, Kristi gudomlighet, Jesus uppståndelse och om andlighet i stort är i högsta grad relevant. Jag tror att det är viktigt att hålla samman tro och liv, tro och etisk reflektion, tro och politik. Här blev det enklare att hålla med. Men sker det verkligen att kyrkomötet till exempel agerar så? I valrörelsen fanns det anledning att tvivla på att alla nomineringsgrupper tänker så. Då, alldeles nyligen, var det från partipolitiskt håll ofattbart tyst om att man ville hålla samman tro och liv, tro och politik. Därav efterlysningarna.

Det har stor och avgörande betydelse om man ser kyrkan som en institution vilken som helst där majoritetens åsikt ska råda. Eller om man förstår att kyrkans själ hör hemma i dess centrum, nära altaret och i mässans mysterium. Det borde vara självklart för alla som styr i Svenska kyrkan att kyrkans tro inte är något som ska avgöras genom politiska majoriteter. I så fall vore Svenska kyrkan snart utan både barnet och badvattnet.

Tro och politik ska hållas samman. Absolut! Där är jag helt överens med biskop Nordin. Men då handlar det inte om partipolitiska ställningstaganden, vilket alla Svenska kyrkans biskopar oftare borde inskärpa med stor tydlighet.

"Eliten" ska växa

Samtliga borgerliga partier, förutom Centern, har tagit ett steg tillbaka från direkt partiengagemang i Svenska kyrkan. Om det kan man tycka att steget är för litet och fortfarande ger partipolitiken för stort inflytande, även om partikanslierna i de flesta fall tagit flera steg tillbaka. Så noterade de borgerliga partierna också överlag sämre valresultat än tidigare. Det skulle kunna återspegla att partiapparaterna i moderpartierna inte mobiliserats för att partianhängarna skulle gå och rösta.  

Om partipolitiseringen av Svenska kyrkan lär striden efterhand stå allt starkare. Det blir ohållbart när man kan börja tala om en centerförsamling eller en socialdemokratisk församling. Ett trossamfund, en kristen kyrka, kan inte ha politisk partifärg. Det borde även biskopskollegiet våga tala tydligt om. Särskilt inte om kyrkan ska vara en kyrka för alla, som man här och där påstått i valrörelsen.

Dessutom, och det upprör mig, fortsätter talet om troende människor som en elit! Det är rent åsiktsförtryck! I en kristen kyrka mobbar man de som vill leva i enlighet med sin tro. När ledande personer i kyrkan tar sådana ord i sin mun för att döma ut kyrkans kärna, utan att bli motsagda, är krisen ett faktum. Själva tillhör de ofta partieliten. Den inre kärna som får bestämma, t ex om kyrkopolitik!

Enligt kyrkordningen ska arbetet i kyrkan inriktas på att människor ska komma till tro på Kristus. Det måste väl också handla om det egna partiets medlemmar? Motsägelsefullt eller hur. Det finns alltså krafter som har beslutsansvar i Svenska kyrkan som arbetar för att ”eliten”, som man vill hålla nere, ska bli större! Eller?

Sverigedemokraterna fick gratisreklam i kyrkovalet

Riskfritt är det inte! Att utse ett obskyrt och extremt parti till huvudmotståndare i ett val. Som Socialdemokraterna gjorde. Tack vare all reklam och uppmärksamhet lyckades Sverigedemokraterna fördubbla sin representation i kyrkomötet!

Sverigedemokraterna har inte haft mycket till egen kampanj. Några enstaka insändare i lokalpressen har varit det mest synliga. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!!! Tack vare skrämselpropagandan och det egendomliga valsystemet kunde SD trots bristande församlingsengagemang göra en förstärkt inbrytning i Svenska kyrkans kyrkomöte. Som om kyrkan nationellt vore något utan levande församlingar!

Negativa kampanjer riskerar alltid att förstärka den eller de som angrips. Det är naturligtvis så generande att Socialdemokraterna kommer att förneka denna koppling. Jag hoppas att erkända och kloka valanaylitiker kan hjälpa kampanjmakarna att förstå detta samband...

Nu blir det spännande att se alla Storpastoraten i praktiken. Kommer gudstjänstlivet och det lokala engagemanget att blomstra? Blir det stor självständighet? Lokalt självbestämmande? Eller...?

Osmaklig valkampanj visar sig vara s-märkt

Socialdemokraternas kampanj inför kyrkovalet blir alltmera generande och avslöjande. Man målar en hotbild som ska skrämma folk till valurnorna. Så gör det stora partiet Sverigedemokraterna till sina värsta fiende – som om de idag vore ett verkligt hot inom kyrkan. Enda hotet är väl att valsystemet gör det möjligt att utan församlingsförankring använda kyrkomötet som plattform inför andra partipolitiska val! På församlingsnivå saknar Sverigedemokraterna i princip säte och stämma. Direktvalen till högre nivåer är den inträdesbiljett de behövt. På sikt kan SD komma att blir ett verkligt hot. Där är vi inte idag med partiets antikverade nationalism och marginella roll på ytterkanten.

Man undrar, jag frågar, vad det är för en kyrka de ser, dessa näst intill anonyma fiendebildskonstruktörer? Var finns alla dessa fanatiker och hatare? Vilka är de? 

Kampanjen Vem orkar rösta bygger på att röra ihop Sverigedemokrater och andra enstaka personer och  udda exempel för att de gemensamt ska framstå som verkliga hot. De är osmakligt och ger en grovt felaktig och skev bild av vilka som går och röstar i kyrkovalet. Även människor med åsikter man avskyr har ju rätt att rösta. Syftet med denna konstruerade hotbild kan inte vara någon annan än att till valurnorna skrämma fram alla dem som dåligt känner förhållandena inom Svenska kyrkan. De som inte har samma inblick eller intresse för kyrkans liv och vardag som de aktiva besitter.

Denna kampanjsida svarar på sin egen retoriska fråga om vem som orkar gå och rösta på följande vis:

Män som ratar kvinnor som präster

(En artikel i Världen idag om Dag Sandahl och Bo Brander sägs vara ”källa”.)

De som vill förbjuda homosexuella att bli präster

(”Källan” är en artikel om en kyrkoherde som betett sig diskriminerande mot en arbetssökande. Har inte med något förbud mot homosexuella präster att göra.)

De som kämpar för en ”svenskare” kyrka

(Källan är ett tidningsreferat av ett tal som SD:s partiledare hållit.)

De som vill stänga kyrkans dörrar för flyktingar

(Hänvisning till Avpixlat)

KD-anhängare som vill förbjuda äktenskap mellan samkönade

(”Källan” utgörs av en artikel från 2008, innan samkönade äktenskap fanns.)

Sådana som översätter ”jämställdhet” med ”tokfeminism”

(En enstaka bloggare får utgöra ”källa”, en SD-anhängare som uppmanar människor till att gå med i kyrkan, rösta på SD och sedanlämna kyrkan (för att slippa betala medlemsavgiften)

Den konservativa, bokstavstrogna, kristna högern

(Ett debattinlägg i diskussionen om könsneutrala äktenskap på Brännpunkt i SvD år 2009 anges som ”källa”)

De som vill motarbeta dialog mellan religioner och trossamfund

(Hänvisning till Avpixlat)

Homofober som föraktar kärlek mellan personer av samma kön

(Som ”källa” länkas till en artikel som Erik Johansson skrev 2009 om förslaget till samkönad vigsel i Svenska kyrkan. Det är orimligt att kalla Erik Johansson eller hans artikel för homofobisk)

Så där håller det på. Här följer resten av påståendena man lyfter fram för att visa hur hotad Svenska kyrkan är av att somliga människor röstar:

De som tycker att feminism är ”osakligt tjat”

De som säger att ”modemedvetna och utseendefixerade homosxuella män” är ”hedonismens överstepräster”

De som tycker att en biskops deltagande i regnbågsparaden ”uppmanar till promiskuitet”

De som påstår att islam ”ger jordmån åt terrorism och heligt krig i religionens tecken”

De som använder bibeln som konservativt slagträ

Präster som umgås med ökända antisemiter på sin fritid

Abortmotståndare och Ja-till-livet aktivister som vill begränsa kvinnors makt över sina kroppar

Sverigedemokrater som vill använda sitt inflytande i kyrkan till att jaga papperslösa

De som kombinerar svensk kyrkopolitik med tysk nazism

Man kan se Vem orkar rösta HÄR.

Tidningen Dagen berättar idag om denna sajt och dess innehåll. Där kan man läsa en kommentar från en ledande socialdemokrat. Olle Burell, S-ledare i kyrkovalet, berättar att en lokal S-förening ligger bakom hemsidan. Han tycker sig inte se några problem med vare sig "anonymiteten" eller innehållet i texten

-Den som upprörs av påståendena där har problem, inte jag, säger han.

Att sakna sensorium för fair play och inte uppröras av svepande och grova beskyllningar är verkligen ett problem! Måhända var det naivt, men jag hade för mig att i kyrkans sammanhang var okvädingsord, etikettering och stämpling av motståndare något som tillhörde det förflutan. Så fel jag hade.

Det har varit betydligt renhårigare att dels tydligt ange vem som står bakom sajten och dels att på allvar diskutera Sverigedemokraternas politik och att ifrågasätta den. Att som nu med stereotypa etiketter måla f-n på väggen och stämpla vitt och brett känns mest osmakligt och olustigt. Jag förväntar mig mer av ett etablerat och stort riksdagsparti!

Vem frågar Lööf och Löfven hur människor ska komma till tro på Kristus?

Stefan Löfven säger i dagens Kyrkans tidning följande: Vi tycker att våra värderingar om solidaritet och jämlikhet ligger rätt i kyrkan och också ska prägla Svenska kyrkan… Man kan verkligen undra vems värderingar och vilken åskådning som ska prägla kyrkan. Den svenska arbetarrörelsen växte fram under 1800-talet och uppfann naturligtvis inte själva en hel hoper värderingar. Den franska revolutionens stridsrop skallade långt tidigare.

De första kristna församlingarna som uppstod ungefär 1800 år före svensk arbetarrörelse hade en uttalad ide om att solidariskt dela sina tillgångar, allt det man hade. Ibland har olika politiska vänsterrörelser velat hävda detta som sina egna idéers ursprung. Urkommunism har denna delandets praktik t ex kallats. Men idag har man vänt på förhållandet. Det är det egna partiets värderingar som ska prägla kyrkan. Det är då diskussionen om vilken betydelse Gud och Jesus har blir aktuell.

Mer än lovligt vagt är påståendet att Jesus är en naturlig del av kristendomen. I själva verket finns ingen kristendom utan en tro på den levande och uppståndne Herren Jesus Kristus.

Ledarna för de politiska partier som ställer upp i kyrkovalet som partier slipper oftast undan. Möjligen ställer Dagen och Kyrkans tidning några initierade frågor. Men reportrarna på de stora drakarna tycks helt missa den märkliga inställningen att religiöst neutrala partier samtidigt har beslutat att man vill att människor ska komma till tro. Står de som partier verkligen bakom förhoppningen att alla ska komma till tro? Uppmanar man sina partimedlemmar att låta döpa sina barn eller uppmuntras de unga att gå och läsa för att konfirmera sig?  

Kyrkoordningen formulerar församlingarnas och kyrkans uppgift så här: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Vem frågar Stefan Löfven hur det ska gå till? Vem kräver besked av Annie Lööf? De partier de leder vill detta. Åtminstone så länge de befinner sig innanför kyrkportarna. Men i nästa sekund är sådana tankar som bortblåsta. Hur trovärdigt är det?

Kyrkan som riskerar att alldeles glida isär

Riskanalys är väl ett sätt att försöka begränsa skadeverkningar i många olika sammanhang. Mig veterligt är Svenska kyrkan inte inne på det spåret. Trots att det kunde vara befogat. Kyrkan håller sig nämligen med en organisation där det finns faror och risker.

Svenska kyrkans olika nivåer borde hållas samman på ett helt annat sätt än vad som sker. Direktval till stifts- och riksnivå klipper av de band som rimligen bör hålla samman kyrkans olika nivåer. Risken är att nivåerna betraktas som varandra oberoende. En betydande risk är också att man i vissa frågor från nationell nivå helt enkelt underlåter att ta reda på, alternativt struntar i, hur och vad man egentligen tänker i församlingarna. Oerhört allvarligt!

Svenska kyrkans olika övergripande nivåer kan inte och ska inte vara oberoende uttryck för vad kyrka är. Risken att få kyrkomötesledamöter vars engagemang i en församling är svalt eller obefintligt kan med nuvarande valsystem komma att växa. Övertygelsen om att den nationella nivån är en slags sammanfattning och den främsta representanten för kyrkan förklarar också till viss del varför åsikten att medlemmen först tillhör Svenska kyrkan och sedan, i andra hand, hör hemma i en församling. Hela varumärkestänkandet understryker först företaget, den övergripande organisationen. När det är det omvända som gäller.

Vad man med ett sådant tänkande riskerar att förlora är insikten om att det är varje församling som bär kyrkans helhet. Inte strikt sociologiskt eller organisatoriskt, men teologiskt och andligt. Församlingsgemenskapen är den plats där kyrkans uppdrag utförs. Bland människor där de bor och verkar. Där firas gudstjänst, där undervisas, där utövas mission och diakoni. Viktigast av allt är själva kyrkans källa. Där firas gudstjänsten med Evangeliet och Kristus själv i centrum. Eukaristin gör oss åter och åter till ett Guds folk. Vi binds genom Kristi utgivande närvaro samman inte bara med stiften och den nationella nivån utan med andra kyrkor och samfund i vår närhet. Ja, med hela den världsvida kyrkans stora familj!

Den rimliga ordningen är att det sker lokala direktval till uppdragen på församlings- och pastoratsnivå. Därefter borde indirekta val äga rum. Då kan inte de olika nivåerna inte lösgöras från församlingens uppdrag att förvalta sakramenten och rent och klart förkunna Guds heliga ord! Då inträder också tanken att man inte bara är representant för en nomineringsgrupp (!) utan faktiskt representerar församlingen, inte bara meningsfränderna, och dess uppdrag på kyrkans övriga nivåer.

När kyrkovalet äger rum den 15/9 bör man lägga sin röst på dem som hävdar att kyrkan ska ha lokala direkta val men indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet! För att undvika risken att kyrkan alltmer går i otakt, glider isär och går sönder.

Hemförsäkring, ångervecka, returrätt

En ny dag. Vad ska det bli av den? Jag har redan hunnit gräla med en sjuksköterska per telefon. Inte för egen räkning, utan för någon annans räkning. När risken började bli överhängande att vi inte skulle bli mottagna på vårdcentralen utan bara hänvisade till en annan - då höjde jag rösten. Tänk att det ska behövas i Sverige? Behandla en sjuk hjälpsökande som något man helst vill slippa. Ring någon annan. Vi vill inte...

Dessutom visade det sig att det beställda avbeställningsskyddet för den resa vi skulle gjort, om inte hälsan vacklat, inte stod med på räkning. Det borde jag ha kollat - men har man beställt har man väl? Aldrig mer en beställning utan att ha undersökt hemförsäkring, ångervecka, returrätt och avbeställningsskydd. Aldrig mer ta något för givet. Varje räkning ska läsas. Som vore det Ett testamente, nytt eller gammalt. Hade jag bara betalat med kort hade kortet garanterat avbeställningen.

Man kan tycka, jag tycker, att ett läkarintyg verkligen ska gälla. Att sjukdom inte räknas såvida man inte betalat pengar för länge sedan är så sjukt! Ett hundra procent får man betala om man avbeställer tätt inpå. Så varför alls avbeställa?

Får höra att en vän blivit lurad av en telefonförsäljare. Ska man nu behöva sluta svara? Eller själv spela in alla telefonsamtal. Men, man kanske kan kolla med NSA om de kan orda en kopia? På vad som verkligen blev sagt. Om leverantören försöker glömma att köparen har rätt till en kopia på deras inspelning av det "ingångna" avtalet...

Ett radioklipp

Så fick jag komma till tals i Radio Gotland. Kändes hedrande och stort för en numera ganska gammal      
hemöpatriot. Lyssna själv, om du får ork och lust:
HÄR

Tack och åter tack.

Några tacksamhetens ord efter många års tjänst...-

Om festen än Mig haver prisat

förutan Er vore jag snart

helt vilsen. Som livet oss visat

gemensamt vi kan skåda klart.

Må allt gott som skett bliva prisat:

Er insats är stor! Underbart!

Jag önskar så innerligt Tacka!

För vänskap, gemenskap, för allt!

Ty åren som gått minns vi, ack, ja!

I hjärtat mitt gömmer jag allt!

Min darrande läpp, ord som hackar

får tala när rösten gör halt!

Jag ärones ord högt hört skalla

- de landar hos dig och hos dig...

Församlingen byggs utav alla

och äran är Guds i all tid!

Barmhärtigt och nådigt han kallar

ett vandrande folk hem till sig