Kyrkan som riskerar att alldeles glida isär

Riskanalys är väl ett sätt att försöka begränsa skadeverkningar i många olika sammanhang. Mig veterligt är Svenska kyrkan inte inne på det spåret. Trots att det kunde vara befogat. Kyrkan håller sig nämligen med en organisation där det finns faror och risker.

Svenska kyrkans olika nivåer borde hållas samman på ett helt annat sätt än vad som sker. Direktval till stifts- och riksnivå klipper av de band som rimligen bör hålla samman kyrkans olika nivåer. Risken är att nivåerna betraktas som varandra oberoende. En betydande risk är också att man i vissa frågor från nationell nivå helt enkelt underlåter att ta reda på, alternativt struntar i, hur och vad man egentligen tänker i församlingarna. Oerhört allvarligt!

Svenska kyrkans olika övergripande nivåer kan inte och ska inte vara oberoende uttryck för vad kyrka är. Risken att få kyrkomötesledamöter vars engagemang i en församling är svalt eller obefintligt kan med nuvarande valsystem komma att växa. Övertygelsen om att den nationella nivån är en slags sammanfattning och den främsta representanten för kyrkan förklarar också till viss del varför åsikten att medlemmen först tillhör Svenska kyrkan och sedan, i andra hand, hör hemma i en församling. Hela varumärkestänkandet understryker först företaget, den övergripande organisationen. När det är det omvända som gäller.

Vad man med ett sådant tänkande riskerar att förlora är insikten om att det är varje församling som bär kyrkans helhet. Inte strikt sociologiskt eller organisatoriskt, men teologiskt och andligt. Församlingsgemenskapen är den plats där kyrkans uppdrag utförs. Bland människor där de bor och verkar. Där firas gudstjänst, där undervisas, där utövas mission och diakoni. Viktigast av allt är själva kyrkans källa. Där firas gudstjänsten med Evangeliet och Kristus själv i centrum. Eukaristin gör oss åter och åter till ett Guds folk. Vi binds genom Kristi utgivande närvaro samman inte bara med stiften och den nationella nivån utan med andra kyrkor och samfund i vår närhet. Ja, med hela den världsvida kyrkans stora familj!

Den rimliga ordningen är att det sker lokala direktval till uppdragen på församlings- och pastoratsnivå. Därefter borde indirekta val äga rum. Då kan inte de olika nivåerna inte lösgöras från församlingens uppdrag att förvalta sakramenten och rent och klart förkunna Guds heliga ord! Då inträder också tanken att man inte bara är representant för en nomineringsgrupp (!) utan faktiskt representerar församlingen, inte bara meningsfränderna, och dess uppdrag på kyrkans övriga nivåer.

När kyrkovalet äger rum den 15/9 bör man lägga sin röst på dem som hävdar att kyrkan ska ha lokala direkta val men indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet! För att undvika risken att kyrkan alltmer går i otakt, glider isär och går sönder.