Att hoppas på inför storpastoratsreformen

En ödesfråga för Svenska kyrkan är hur det blir med församlingarna och deras självbestämmande i framtiden. På randen till den ödesdigra storpastoratsreformens genomförande, den 1 januari 2014, är det fortfarande frågan om församlingarnas plats och roll i det nya som reformen står och faller med.

Inte så att om församlingarna i ett antal storpastorat reduceras i betydelse och liturgiskt och teologiskt motas in i en strömlinjeformad fålla så havererar organisationen. Apparaten kan rulla vidare även om det skulle skramla betydligt mer om en allt tommare tunna. Svenska kyrkans organisation är så utformad att den kan fortsätta operera och fungera även om gudstjänstlivet urholkas och trons värld förminskas. Det nya står och faller med församlingarna i den meningen att utan levande lokal gemenskap och gudstjänst blir kolossens lerfötter allt svagare och skörare.

Min förhoppning är att de nyvalda församlingsråden består av församlingens aktiva lekmän och gudstjänstfirare och att den kyrkopolitiska hemvisten inte blev det första och viktigaste urvalskriteriet. Jag hoppas att församlingsråden ganska ograverat får tillbaka alla de rättigheter de gamla kyrkoråden ägde vad gäller budget och personalansvar. Och att de tillförsäkras rätten att bygga det lokala arbetslaget genom att själva anställa medarbetare och på så sätt medvetet kunna styra församlingens arbete. Jag hoppas att de inte bara på papperet utan även i realiteten får fortsätta att vara juridiska personer genom att utifrån egna avgöranden kunna sluta avtal på församlingens vägnar.

Min förhoppning är även att de nya övergripande kyrkoråden ska ha klokskapen att inte försöka kontrollera församlingarna genom att detaljstyra och - reglera. Ta församlingsdiakonin som exempel. Den är oerhört viktig eftersom den arbetar utifrån personlig kännedom om den lokala nöden och utsattheten och måste ha den närheten för att snabbt kunna möta behoven. Diakonal stordrift kan med sitt helikopterperspektiv möjligen ha ett inflytande på systemnivå - men på individnivå är det ögonhöjd som gäller. Då är det avgörande viktigt att resurserna och besluten om deras användning fattas så nära det levande livet som möjligt, dvs i församlingen och ingen annans. Då är man åtminstone på spåret...