Snällhetsskadan

Den svenska skolan. Sorgebarnet som kommer att påverka valutgången i september. Analyserna, förklaringarna och beskyllningarna korsar varandra som ljungeldar i ett rejält sommaroväder. För oss på sidlinjen är det en stark upplevelse, spännande att beskåda.

Mitt eget lilla bidrag gäller snällhetsskadan. Den som drabbar när man ruckar på principer för att vara elever till lags. Eller lärare. Den missriktade snällhet som inte upprätthåller rimliga regler. De regler som skolan som "ideologisk statsapparat" ska lära eleverna, dvs hur man förhåller sig till varandra för att ett samhälle ska fungera.

Klassrummen är helt enkelt bilden av hur det framtida samhället kommer att fungera och se ut. Där har förhållningssätt och normer knäsatts. Snart nog kommer klassrumsbeteendet att avspeglas i kommunfullmäktige, i kyrkoråd och i riksdag. Uppförandet i klassrummet färgar av sig på arbetsplatser, i snabbköp eller i trafiken.

Snällhetsskadan är missriktad omtanke. Den ersätter den kärlek där omtanken inte viker ner sig. Snällhetsskadan byter sann empati mot ett ständigt sökande efter minsta gemensamma nämnaren. Värderingar, normer och koder knuffas undan av en situationsanpassad etik där målet är att undvika konflikt. Motivet är ett visst och tillfälligt lugn i klassrummet eftersom det ändå inte går att hitta ett permanent och lärovänligt arbetsklimat. Snällheten besegrar klokskapen i  att inskärpa och upprätthålla ett för inlärandet gynnsamt arbetsklimat.

Snällhetsskadan tillåter att man talar i munnen på varandra, är mer intresserad av att säga vad som faller en in än att lyssna på andra (läraren t ex). Snällhetsskadan tillåter invektiv och tillmälen, knuffar och allmän stökighet. Snällhetsskadan prioriterar ögonblicket framför livet.

Tänker jag efter är jag också ganska snäll. Liksom många jag känner. Det kan inte skada trodde jag förr. Nu vet jag bättre. Denna snällhet kan dölja likgiltighet och uppgivenhet och vara bedräglig i sin anpassningsförmåga.