Yttrandefriheten ger mig rätt att tysta dig!

Yttrandefriheten fick sig en rejäl törn när en skrikande demonstration överröstade och tystade SD:s Jimmie Åkesson i Göteborg. Förmodligen känner de demonstrerande sig som hjältar. Men beteendet skapar samtidigt ett slags martyrskap som motverkar syftet att ta avstånd från den invandrings- och flyktingpolitik, och därmed den människosyn, som SD driver hårt.

Det finns självfallet många och förnuftiga skäl till att bekämpa SD:s politiska program. Där råder ingen som helst tvekan. Partiets politik är undermålig och gör skillnad på folk och folk. Men vilka metoder som ska brukas för att rida spärr mot SD måste diskuteras. Klokast vore att göra det med demokratins skarpaste vapen: med förnuftiga och kloka argumet och med fakta, i skrift, tal och diskussion!

Det var inte första gången människor stört och hindrat SD att hålla offentliga möten. Ett radband av incidenter har mött Åkessons offentliga möten. Paradoxalt nog kan mötessabotage och utbredandet av ljudmattor leda till helt andra konsekvenser. Genom att tvinga Åkesson till tystnad blir hans röst hörd ännu mer! Han blir en underdog som behandlas illa av de mera etablerade partiernas sympatisörer. Det var säkerligen därför som V:s partiledare Jonas Sjöstedt genast sa ifrån att detta (att förhindra mötet) var att gå alldeles för långt.

Rimligare är då de tystare demonstrationerna när man i avsky vid SD-möten vänder ryggarna till. Något som folk ur kyrkan ägnat sig åt, t ex i samband med Almedalsveckan, men även på andra platser. Men även sådana tysta demonstrationer av totalt avståndtagande kan komma att knuffa fler människor till SD:s fålla. Gesten med bortvända ansikten talar tydligt om att man inte vill ha med SD att göra. Men avslöjar också att man inte ens vill möta SD:are eller gitter argumentera för sina egna ståndpunkter.

När man nu har introducerat dessa metoder vid politiska möten, med skrik och rop, talkörer och visselpipor, betyder det att man kan acceptera fler tystade politiker men då från andra partier? Skulle Stefan Lövfen och socialdemokraterna acceptera att bli behandlade så? Fredrik Reinfeldt? Och vad skulle hände om metoderna började användas mot imamer, präster och biskopar? Hur ska det bli i det sommarfagra Visby? Kravaller? Tumult? Vid allas möten?

Metoderna kan ju rimligen inte vara godtagbara enbart i ett sammanhang? Eller anser man att vi som är "goda" äger monopol på att tysta de röster vi finner misshagliga? Då borde någon också kunna redogöra för vems eller vilkas möten man faktiskt har rätt att sabotera eller tysta. Enstaka opinionsyttringar är en sak, men organiserade aktioner med avsikt att förhindra mötes- och yttrandefriheten är allvarliga tecken på hur rättigheterna kan undergrävas. Min rätt är inte längre din!

Polisens argument att även den som ropar slagord har yttrandefrihet är den godtrognes undanflykt.  Det betyder ju att polisen anser att ytttrandefriheten legitimerar, godkänner att det är helt i sin ordning, att hindra någon annan, som begärt och fått mötestillstånd, att yttra sig. I yttrandefrihetens namn ska somliga tvingas tiga? Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det?