Debatten där ingenting är heligt

Någonting har hänt i den inomkyrkliga debatten. Sågningarna och avfärdandet har nått sådana nivåer att man måste börja tala även om umgängeston och samtalsklimat. Anateman som homofob och främlingsfientlig har slungats så många gånger att de som blivit föremål för attackerna börjat säga ifrån. Ann Heberleins text i Sydsvenskan blev kanske den droppe som fick några att säga: stopp och belägg. Nog är nog. Vi har nu fått en debatt där ingenting tycktes heligt.

För min del läste jag och häpnade. Detta var skrivet av en välutbildad och tränad etiker! Flitig med klistret så att alla de etiketter hon ville klistra på sina motståndare skulle fästa riktigt ordentligt. Grova penseldrag och tjockt med tillmälen! Heberleins påtagliga ilska över dem hon gillar att avsky ursäktar inte ett så grovt angrepp.

Ann Heberlein inleder sin artikel med att beskriva den tysta majoriteten, som här i Sverige skulle bestå av moderna och upplysta människor. De avtecknar sig i bjärt kontrast mot de andra, de förkastliga och förhatliga. De tysta beskriver hon så här:        

2014-07-11 11:00Våra värderingar skiljer sig i allmänhet inte från majoritetssamhällets: vi är varken homofober, islamofober, abortmotståndare, dödsstraffsivrare eller kärnfamiljsfanatiker. Vi förnekar inte evolutionen och vi tror inte att Bibeln är Guds ord rakt av.

Utan att darra på stämman har hon genom att beskriva de som hållit tyst lyckats utmåla de andra, de förkastliga, som homofober, islamofober, abortmotståndare, dödstraffsivrare och kärnfamiljsfanatiker! Vilket ord - kärnfamiljsfanatiker! Är det vad man är om man förmår uppskatta och förstå familjens betydelse för det uppväxande släktet?
 

Ann Heberlein  påstår sedan att ”Kristen” har därför i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar – alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil. De tre namngivna personerna är förvisso flitiga skribenter. Men att de så till den grad skulle lyckats breda ut sig att allmänheten fått för sig att alla tänker och tycker som dessa tre och deras likar. Vilket trams! Det har funnit många både kloka och skickliga debattörer som låtit sina röster höras i medierna. Låt mig nämna några andra gubbar: Owe Wikström, Jonas Jonson, Claes-Bertil Ytterberg, Mikael Mogren. Den som vill kan räkna upp ytterligare ett stor gäng av skribenter: Koskinen, Unger, Ekström, Tuvelius och många flera.

Dessutom tillhör det grundreglerna i debatter att inte anklaga människor för sådant som ligger utanför deras kontroll - som rödhårighet, stora öron eller könstillhörighet. De har inte bara fel åsikter, de är fel! Emedan de är gubbar i olika åldrar. Alla som applåderat denna Heberleins attack borde fundera över om detta är vad de själva tycker och tänker! Utan minsta kritiska invändning?!

Diskussionen mellan Birro och Bonnier, som nyligen timat, visar också på att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Biskop Bonniers verklighet är långt ifrån den Birro träffar på. Är man en del av det utvalda och erkända etablissemanget ser man kanske inte allt, t ex de partipolitiska komplikationerna. Men med lite fantasi kunde Åke Bonnier ha insett att Birros texter grundar sig på en annan erfarenhet och att de inte är uppdiktade eller påhittade. Istället för att magistralt avvisa Birros frustrerade och sorgsna text hade erkänsla för uppriktighet kunnat öppna istället för att låsa och blockera.

Känslan är att det i den lågtrösklade folkkyrkan har blivit trångt och lågt i tak, alla mäktiga kyrkvalv till trots. Den stora mångfalden och friheten i teologiska frågor var det som en gång gjorde Svenska kyrkan till en fristad för många av oss frikyrkobarn. Nu tar uniformiteten och likriktning över. Nya beslut kopplade till frihet att ha en annan uppfattning  förvandlas snabbt och blir ett växande åsiktstvång. Den nya storskaligheten tar över och minskar friheten och utrymmet att bygga församlingen underifrån.

Viljan att stöta ut och driva bort de som tänker och tycker något annat än den senaste kyrkomötesmajoriteten är alltmera besvärande. Som om de med de "rätta åsikterna" plötsligt förfogade över kyrkan, kunde förvandla den till sin egen. Orden om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och vikten av den försonade mångfalden klingar tomt och innehållslöst. Det är som om majoriteten eftersom den kan ocksa ska bestämma utan större hänsyn till minoriteterna. Ska det verkligen framgent bli så enkelt att dra ett streck över livslångt tjänarskap i och för Svenska kyrkan?

Ann Heberlein i Sydsvenskan

Birro i Världen idag

Åke Bonnier om Birros krönika

Birros svar till Bonnier

Bonniers svar till Birro