I en folkkyrka finns det många olika skäl för att vara medlem. Studieverksamhet, gudstjänster, vården om det klassiska kyrkomusikaliska arvet, oskattbara kyrkor, diakoni och sociala insatser, arbete bland barn och ungdomar. Medlemsavgiften bekostar en variationsrik verksamhet som man kan ställa sig positiv till.
Med tanke på det stadiga utflödet ur kyrkan vaknar åter diskussionen om vad en kyrka är och vilken uppgift och kallelse den har. Därtill blir det aktuellt att skärskåda varför människor vill vara med i en kyrka vars tro, bekännelse och lära man inte omfattar eller bryr sig särskilt mycket om?
Rapporterna i dagens Kyrkans tidning förutspår att om 10 år har medlemstalet sjunkit så pass att mindre än hälften av befolkningen kommer att tillhöra Svenska kyrkan. Anledningen är inte främst accelererande utträden utan minskande dop och konfirmationer. Tidningen skriver:
I framtiden kommer generationsskiftet att påverka medlemstalen mer än utträdena. Någonstans år 2025-2030 ungefär ser det ut att bli så, säger Jonas Bromander.
”Generationsskiftet” innebär att det är fler gamla medlemmar dör än nydöpta som kommer till.
Beräkningen bygger på konfirmationstalens utveckling. 1995 konfirmerades drygt hälften av alla 15-åringar i Svenska kyrkan, 2013 knappt en tredjedel.
– Nedgången ser ut att fortsätta och den kommer att påverka dopfrekvensen på sikt, säger Jonas Bromander. 2013 sjönk andelen döpta under 50 procent. Om tio-femton år väntas de snabbare sjunkande doptalen samverka med att allt fler 40-talister dör, och dessa är i stor utsträckning medlemmar i Svenska kyrkan.
Visst kan det vara bra att försöka behålla medlemmar även om de vare sig är eller vill vara aktiva. Deras ekonomiska bidrag till Svenska kyrkan möjliggör en hel mängd aktiviteter och verksamheter och finansierar därtill en omfattande organisation med många förtroendevalda samt en fantastiska massa anställda. Men om inte fler, utan ständigt färre, vill leva med i kyrkans liv, vilket inbegriper dop, konfirmation och gudstjänstdeltagande, så måste något ske. Tro och övertygelse kommer att bli allt viktigare!
Snubblande nära ligger ändå att värdera ekonomiska bidrag, från dem som än så länge hör till, högre än missionsinsatser på hemmaplan. De passiva medlemmarna och deras kyrkoavgifter blir nästan viktigare att uppmärksamma och betona än att öka antalet troende och i församlingsarbetet aktiva kristna. Därför lär de satsningar som snart initieras rikta in sig på betona kyrkans samhällsnytta och goda gärningar än på evangeliets centrala budskap om Jesus Kristus och hans försoningsverk, just för att behålla medlemmar i periferin.
Om de yttre cirklarnas svala kyrkliga intresse får alltmera betoning och stöd urholkas kyrkans centrum (kärnverksamhet om man vill tala i marknadstermer). Ett tecken på en sådan utveckling är att man vill överbetona kyrkans samhälleliga insatser. Men när insatserna kopplas loss från gudstjänst och högmässa blir det mest en social verksamhet lik vilken annan som helst. Det blir svårt att förstå varför kyrkan ska företrädas i verksamheter och satsningar av människor som inte har förankring i kyrkans inre liv. Kallelse och sändning utan lärjungaskap blir avigt och rotlöst.
Trenden understryks av att vissa kyrkopolitiska grupperingar ser sig själva mera som de passivas företrädare och vill bevaka deras inflytande och intresse snarare än att bygga upp och betona det som gör en kyrka till en kyrka. Ett annat tydligt tecken är ständigt krympande siffror för allt som hör samman med trons liv, särskilt tydligt är det sviktande deltagandet i församlingarnas huvudgudstjänster.
Många gruppverksamheter går kräftgång. Körerna blir allt svårare att få hållbara över tid, bibelstudie- och bönegrupper lyser med sin frånvaro, barn- och ungdomsgrupperna förtvinar på de flesta håll. Att då försöka rädda nysatsningar och verksamheter genom att engagera människor utan koppling till kyrkans centrum kan verka lockande. En och annan kan ju rent av väckas och omvändas till att leva ett trons liv. Utan att på något sätt vilja förklena människor vilja och ärliga medmänskliga engagemang är det upp och nervända världen, det är att göra svans till huvud. Först måste man dra in människor i kretsen kring Herren Jesus! Få, om några andra organisationer väljer en sådan väg, att låta sig företrädas av dem som egentligen inte delar organisationens idéer och övertygelser, för att få sin organisation att stärkas och växa. Allra minst de som gärna ser att kyrkan ska arbeta så.
Vikande siffror kan visa sig vara en gyllene möjlighet för Svenska kyrkan att återvända till källorna, till sitt centrum. Men nöjer man sig med att försöka säkra inbetalandet av avgifter och passiv kyrkotillhörighet vet ingen hur det slutar...
Jag är inte så säker på att vikande siffror inom Svenska Kyrkan behöver innebära något negativt. Men detta att frikyrkor läggs ner i sådan rasande takt och som inte nystartade församlingar kan hålla jämna steg med, det är riktigt bekymmersamt.
SvaraRadera