Det var Prosper Aquitanus som var upphovet till formuleringen om hur bön och tro förhåller sig till varandra. Eller hur tron egentligen gestaltas i gudstjänst, dvs bön. Vi har därför ofta citerat kortformen: Lex orandi, lex credendi, dvs bönens lag är trons lag. Oftast förstått och uttytt: såsom man ber så tror man. (...ut legem credendi lex statuat supplicandi, Prosper Aquitanus, 390-455.)
Så här dagen efter nationaldagen kan man undra hur det bedes inom Svenska kyrkan beträffande Sverige, kung, regering och riksdag.
I den Allmänna kyrkobönen enligt 1942 års handbok bad man bland annat med följande formuleringar: Om frid i hjärta och hem, om kraft åt de unga att vandra på dina vägar, om fred åt folken, om rätt och rättfärdighet på jorden, om lycka åt konungen och hans hus, om välsignelse över all överhet, om landets väl, om livets nödtorft, om hjälp under dagen och beskärm under natten ropa vi till dig, o Herre.
I en annan allmän kyrkobön bad man bland annat: Förtag misstro och fiendskap mellan folken, och låt fred råda på jorden. Skydda och bevara vårt fädernesland. Välsigna konungen och hans hus. Förläna din hjälp till rikets styrelse och försvar (Välsigna riksdagen, att dess rådslag lända till landets bästa.) Håll rätt och rättfärdighet vid makt, och gör oss till ett folk som fruktar dig.
Det kunde också formuleras som följer: Förläna, o Herre, hela världen fred, och låt rätt och rättfärdighet råda på jorden. Välsigna vårt fosterland. Skydda konungen och hans hus. Låt visdomens och rättvisans ande vila över honom och hans råd /över riksdagen (kyrkomötet)/ och all överhet.
I en kortare variant hette det istället: Skydda och bevara vårt land. Led vår konung och all överhet i din sannings ljus. Trygga freden på jorden.
Sverige framträder idag mera sällan som böneämne. Kungen infogas i några böner, förmodligen i sin egenskap som statschef, i ett uttryck som i ett svep tar med konung regering och riksdag. Förbön nummer 1 i nuvarande kyrkohandbok innehåller just en sådan bönepunkt: För vårt land och vårt folk, För konung, regering och riksdag, för vår egen ort och för dem som där beslutar om arbete, skoila och miljö ber vi till dig, Herre vår Gud.
Förbön 2 formulerar sig så här: Skydda vårt land och ge vishet åt dem som har fått förtroende och ansvar i vårt samhälle. I förbön 3 sägs inget specifikt om Sverige och konung, regering och riksdag.
Förbön 4 är mycket allmän och där ber man: Vi ber för jordens framtid, om fred och rättvisa mellan folken, om godhet och vishet hos de människor som fått makt att styra. Låt ditt rike komma till oss.
Förbön 6: Vi ber om vishet för dem som regerar folk och länder, för dem som ägnar sig åt politiken, för dem som forskar och undervisar, för dem som planerar för jordens försörjning. (Särskilt ber vi för...) Ge dem vishet, Herre.
Förbön 7: Vi ber för vårt land och vårt folk, för konung, regering och riksdag. Hjälp oss att vårda naturen och ta väl vara på dess rikedomar. Hjälp oss att skapa ett bättre samhälle med rättvisa och trygghet för alla.
Förbön 8: Vi ber dig för vårt land och vår bygd. Hjälp oss att se de människor i vår närhet com behöver vår omtanke.
Slutligen i förbön 10, i litanian som ofta sjungs under fastan, så heter det: Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt fosterland, att du välsignar våra hem och för de unga på dina vägar.
Formuleringarna kring vårt land, konung och andra med ansvar och makt vad gäller landets styre blir mera summariska och därtill mera sällan förekommande. Den kyrka som kallar sig Svenska kyrkan har alltså kommit att tona ner uttrycken för det svenska i förbönerna. Vilket förmodligen speglar en mera distanserad hållning till vårt land vilket egentligen inte är så förvånande med tanke på kyrkans organisatoriska uppbrott från staten.
När Svenska kyrkan skaffade sig en egen flagga blev det enklare att flagga med den, än med svenska flaggan. Den egna flaggan kan ju utan några starkare reaktioner hänga uppe i ur och skur. Enkelt och arbetsbesparande kan tyckas. Och det är oerhört länge sedan jag såg en svensk flagga inne i en kyrka. Det är förmodligen vanligare med fackförenings- och föreningsfanor i kyrkorummet än med den svenska flaggan. Vilket förklaras av att man vid begravningar fortfarande kan få se en fanborg vid kistan.
Kanske vågar den Svenska kyrkan visa sig vara en aning mera kontextuell och en närvarande del av vårt land och samhälle? Den svenska flaggan ska gott kunna vaja på kyrkans flaggstänger och finnas med i kyrkorna. Att några tvekar för att det skulle kunna verka för nationalistiskt visar väl bara på nödvändigheten av att inte bara på nationaldagen, utan även resten av året, återerövra vår egen flagga. Den får ju bara inte bli en symbol förbehållen de inskränkta och främlingsfientliga krafterna.
Hur var det Heidenstam skrev? Kanske kunde hans ord nu förstås som stolthet över vårt land men faktiskt även som en integrationens höga visa? Tanken är att vi som bor här kan bli ett och bygga vårt land till en gemenskap vi kan vara stolta över.
Det är en skam att sitta, som vi ha gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja att bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar