Läser i SvD om utvecklingsmoral. Ett begrepp lanserat av socialdemokraterna för att folk ska ta sig samman. Begreppet antas syfta på ett slags personligt ansvarstagande för samhället som man tror har genklang i landet. Varje person ska se till att det blir ordning och reda och att man lägger manken till. Så långt är det gott och väl men parat med politiska åtgärder som andas av storebror som ser allt och vet bäst undergrävs förmodligen viljan både här och där att bli nyttiga kuggar.
Personligt ansvarstagande bygger allt som oftast på visat förtroende. Om förtroendet att fatta kloka beslut i frågor om den egna familjens tillvaro inte finns så undergrävs den utvecklingsmoraliska förväntan på ansvarstagande och insatser för samhället. Den blir svår att ta på fullt allvar. Likaså om orden från ledande politiker kan avslöjas som tomma och uppfattas som snömos faller allvaret bort när man orerar om sin höga förväntan på folket.
Den höga arbetsmoralen och pliktkänslan har ofta förknippats med vårt lutherska arv. Genom historien har kyrkan bidragit till att en sådan föreställning uppkommit. Underdånighet gentemot överheten inskärptes i hustavlans värld, människor skulle förbli vid sin läst och vara nöjda med sin lott. Samtidigt var det en Gudi behaglig gärning att förstå sitt eget arbete som ett kall. Skomakaren gjorde skor Gud till ära. Att resultatet så småningom blev en utpräglad pliktmoral är inget att förvånas över.
Men den kristna människans frihet var att inte vara bunden av människobud. Moralen och förpliktelserna riktade sig ytterst mot Gud. Mönstret finns redan i Gamla testamentets förbund där folkets överenskommelse med Herren löftesbinder dem, förpliktigar dem, till att göra det goda och rätta som den Högste vill. I Nya testamentet påbjuds kärlek till medmänniskan och diakonal solidaritet med de mest drabbade inte som frälsningsväg men som ett gensvar på den kärlek Gud visat.
När Gud detroniseras och ersätts, som i sekulariseringens tidevarv, förlorar också denna inriktning mark. Talet om moral och ansvarstagande kräver motiv och förankring. Ett slags orsakssammanhang. Om Gud inte är orsaken till att människor ska axla ansvar och bistå sin nästa blir det mera som ett val. Något man kan göra för stunden och så länge man har lust eller själv tycker det är motiverat. Det räcker inte med politisk ideologi, ett parti eller en partiledare. Inte i längden...
"Ett begrepp lanserat av socialdemokraterna för att folk ska ta sig samman." Sorgligt att nu även S hoppar på denna negativa syn att det som saknas är att folk tar sig samman, skärper sig. Den stora majoriteten i det här landet tar sig samman så det skriker om det redan. Så det här talet lägger ju bara ytterligare dåliga samveten till dem som redan finns. Jag tror att de ökande sjukskrivningstalen delvis är ett resultat av att folk har "tagit sig samman" sedan nittiotalskrisen och nu rämnar det hos många.
SvaraRadera