Brist på auktoritet blir synlig på många områden. Så upprätthålls inte ens en enhetlig klädkod för hur kyrkans tjänare ska vara liturgiskt klädda. Ingen enhetlighet tycks heller råda vad gäller hur ett altare inom Svenska kyrkan rimligen bör vara klätt och med vilka altardukar. Inte heller brukar något sägas om vilka dräkter som bör bäras vid olika tillfällen av vigningstjänsten. Enda påtagliga undantaget verkar vara vid stora präst- och diakonmöten.
Brokigheten i framträdandet ger intryck av att Svenska kyrkan är synnerligen individualiserad. Man tycks överlåta åt den enskilde att själv avgöra vad som kan anses passa.
Inte heller finns några förpliktelser i form av uppdrag att var dag be för stiftet, biskopen, missionen, diakonin, gudstjänsten, evangeliets förkunnelse och Guds rikes utbredande. Lika lite anses kyrkan att man kan ålägga ens vigningstjänsterna ett regelbundet bibelstudium eller att följa en tidebönscykel.
Vigningstjänsten behöver inte ens vara aktivt kyrkliga vid sidan om den betalda arbetstiden. Det sägs visserligen ibland att man uppmanar till och förväntar sig ett de vigdas gudstjänstliv i församlingen. Men längre än så går det sällan.
Rätt eller fel? Sant eller falskt? Tänk efter. Avgör själv!
Var det verkligen så man tänkte på apostolisk tid?
SvaraRaderaKläderna gör kanske mindre nytta, men vigd till tjänst innebär att hela livet är vigt till tjänst, inte 40 timmar i veckan.
Hur kan man tjäna sin föramling om man inte samtidigt vandrar trons väg med sin Herre?