Elever önskar få allt serverat vet inte bättre

Genom åren har många elever tagit kontakt med någon i den lokala församlingen för att de har fått uppgifter i skolan som har med religionskunskap att göra. Stora och svepande linjer har märkts i de frågor man då fått, ofta via mail. Såvida inte eleverna varit tvungna att göra egna intervjuer på plats.

Något jag lagt märke till är att eleverna i högstadiet eller i gymnasiet knappast fått någon vägledning av sina lärare för hur man bör gå till väga. Det kan låta ungefär så här:

Hej, jag heter Tommy. Är du präst?

Hej! Jag heter Lasse Stenström.

Är du präst?

Ja, jag är präst.

I Svenska kyrkan?

Ja, i Svenska kyrkan.

Vi är tre stycken som vill fråga dig om tro och sån’t där.

Ja…?

När kan vi komma?

På fredag kan jag. Om tre dagar. Då passar det bra på förmiddagen.

Men… går det inte idag? Vi kan komma nu.

Hur lång tid behöver ni ha på er för frågorna?

Hur mycket tid behöver vi (mumlande samtal)? 45 minuter räcker nog.

Då kan jag först på fredag.

Men imorgon onsdag. Går det inte då…?

Visst är det viktigt att ställa upp direkt. Att ha tid för det oväntade. Men tiden blir snart inrutad genom gudstjänster och andakter. Genom möten och samtal. Allt tidsbestämt och inbokat. Den som fuskar med förberedelsetiden blir snart påkommen och avslöjad genom ett sämre utfört uppdrag. Så ungdomarna har blivit tvungna att vänta. Vilket ibland resulterat i att det inte blivit någon intervju.

Andra elever tog för givet att de inte behövde förbereda sig själva. De sände ett frågebatteri via e-post. Och bad om ett utförligt svar med detsamma. Då kunde frågorna bli synnerligen vidlyftiga. Mer översiktliga. Somliga lika omfattande som ämnen för doktorsavhandlingar.

När grundades kyrkan och vad har hänt sedan dess?

Vad tror Svenska kyrkan?

Hur skiljer det sig från Katolska kyrkan?

Hur styrs Er kyrka?

Går några i kyrkan?

Kommer man till himlen när man dör?

Vad anser Ni om kvinnor?

Tror Ni på allt i Bibeln och varför?

Att med några korta ord redogöra för Svenska kyrkan historia och väsentliga händelser är en utmaning värd mer än vad man kan komprimera i några korta meningar. Någon utförlig historik lär man sällan ha tid att formulera. Vad Svenska kyrkan tror och jämföra det med vad Romersk Katolska kyrkan tror kan naturligtvis reduceras till oigenkännlighet. Men vill man göra frågan minsta lilla rättvisa blir den omöjliga att besvara per mail. Särskilt som eleverna inte läst något själva om saken, utan räknar med att få ”fakta” levererade så att de kan redovisas i en kortare egen uppsats. Ibland har jag erbjudit svar genom att sända länkar till hemsidor som kan hjälpa eleverna att leta efter delar av svaren själva. Och föreslagit böcker där de kunnat läsa något mera om ämnena.

Ett samtal från lärare till församlingen kunde kanske klarat ut vad som alls vore möjligt och rimligt att få svar på. Men att avhandla tro och bekännelse och skillnaden mellan olika kyrkor på några meningar är knappast realistiskt. Då vore det bättre att inbjuda en representant till skolan för att på plats få försöka säga något meningsfullt om dessa avhandlingsstora ämnen. Men det faller väl på risken att beskyllas för att inte vara tillräckligt opartisk eller neutral. Genast måste man ju bjuda in alla möjliga företrädare för andra religioner. Och då blir det enklare att inte låta någon dyka upp. Syrefattigt blir det förstås. Men beröringsskräcken är inte bara ett fantasifoster. 

Att frågan om kvinnor speglar ämbetsfrågan är självklart. Men man kan också ana att skolan velat veta något om synen på jämlikhet mellan könen, ja rent av om samfundets människosyn. Det kan man gott tala om. Länge!

Så lärare, hör av Er innan Ni sänder ungdomar på en vild jakt efter att få färdigkokta och lättsmälta svar på komplexa och faktiskt oerhört intressanta grundfrågor. Det bästa är när man får direkt kontakt med eleverna. I samtalet kan man ofta upptäcka ett äkta intresse och stor vetgirighet. I mötet kan kontakt och kommunikation uppstå. 

  

Sanning och konsekvens

Förra blogginlägget gällde konsekvensanalys vid beslut i Svenska kyrkan. Där hävdade jag att andra dokument än Bibeln, många rent sekulära texter, har blivit viktigare att anknyta till än de egna böckerna och texterna. Saken kan förstås utifrån en kyrklig längtan och önskan att vara och verka relevant i sin samtid. Men det blir också ett exempel på att det egna undervärderas och hålls tillbaka.

Så vitt jag vet är det inga beslutsorgan inom Svenska kyrkan som regelbundet bedömer och analyserar sin beslut utifrån en av de mest centrala sändningstexter som finns: missions- och dopbefallningen i Matteusevangeliet. Hur förhåller sig de beslut som fattas inom kyrkan till detta uppdrag? Befrämjar de uppgiften? Motverkar de denna sändning? Eller saknar de alldeles betydelse kyrkans och de kristnas kallelse?

Församlinsinstruktionerna i kyrkan skrivs oftast utifrån de fyra uppgifter som kyrkoordningen beslutat om som centrala: gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Det vore rimligt att kyrkans anställda och beslutsfattare lät varje beslut speglas i det fyrdelade uppdraget. Om inte annat skulle det visa (avslöja?) hur pass mycket som aldrig berör, eller kan kopplas till, den grundläggande uppgiften utan handlar om annat. Kanske kunde sådana regelmässiga analyser och beslutsprövningar införas under konsekvensrubriken sanning och konsekvens.

Har Barnkonventionen ersatt Bibeln?

Svenska kyrkans beroende av den sekulära världens experter går långt utöver vad som kan anses rimligt. När man vill lära sig om ledarskap inbjuds ledare från alla möjliga slags sammanhang vars ledarskap knappast kan förmodas vila på ledarskapsidéer och ideal med rötter i kyrkans egen historia där traditionen, Bibeln och bekännelsedokumenten är de egentliga vägvisarna.

Kyrkan behöver visst lära av andra organisationer och rörelser. Därtill behövs kunskap som forskning förser oss med. Men kyrkligt liv och erfarenhet är svårt att matcha för dem som inte vet särskilt mycket om kyrkor och tro. Eller som är insatt i kyrkans teologi.

Ett annat exempel är de numera så omhuldade konsekvensanalyserna. Det är ett framsteg att kyrkan funderar över vilka följder olika åtgärder och beslut får för olika personer och grupper. Därför är de sju diskrimineringsgrunderna en bra utgångspunkt när man reflekterar över sina beslut. Dit räknas vanligtvis kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder. Därför bör kyrkan inte enbart fundera över beslutens inverkan och betydelse för barn utan faktiskt samtidigt överväga andra diskrimineringsgrunder.

Det som beslutas i en kristen församling lär knappast ha någon betydande inverkan för människor av annan tro eller ideologisk tillhörighet, men frågan kan likafullt ställas. Att tänka över saken betyder inte att genast anpassa beslut och insatser så att de passar för  den ena eller andra gruppen. Ibland är det både befogat och nödvändigt att göra sådant som kan stöta. Men då vet man åtminstone varför man gör det ena eller andra.

Men när man gör sina konsekvensanalyser, än så länge mest beträffande barn så sker de nästan enbart utifrån Barnkonventionens formuleringar. Inget ont i det. Barnkonventionen är ett oerhört viktigt redskap för barns rättigheter. Men kyrkan har egna texter som också tar upp frågan om hur man ska behandla barn, den som är hungrig och fattig eller vad man bör göra för sin nästa. Inte i någon enda konsekvensanalys som jag har sett finns kyrkans eget tänkande, hennes tradition eller Bibelmaterialet citerat eller brukat. Det är som om vi inte hade något eget att fundera över utan att allt vi tänker tror vi ryms inom Barnkonventionen. Så är det naturligtvis inte. Det finns mer att lägga till...

Så min fråga blir: har barnkonventionen ersatt Bibeln som rättesnöre vad gäller barn och unga istället för att vara ett komplement? Och i så fall varför?

Några meningar ur en predikan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik...

...Poängerna återfinns i små förklaringar som följer

på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:

På samma sätt blir det större glädje i himlen

Över en enda syndare som omvänder sig än

över nittionio rättfärdiga som

inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,

säger jag er, gläder sig Guds änglar över

en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:

Men nu måste vi hålla fest och vara glada,

för din bror var död och lever igen

Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen

ibland inse att nu är läget så illa utsatt

att det bästa vore att söka sig hem

till fadershuset igen

Det är Gud som genom den Helige Ande

tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta

vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att

våra egna insatser inte förmår rädda oss

Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.

Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som

genom Andens ingripande

finner, räddar och frälser...

Representera mera!

Tillbaka igen efter en tids uppehåll. Har varit på resa I västerled. Vid återkomsten till Sverige fick jag klart för mig att resor och en del annat inom Svenska kyrkans granskats. Det har farits åt alla möjliga håll. Ofta dessutom. De särskilt gynnade är organisationens anställda och de förtroendevalda.

Problemet med resorna är väl hur de genomförts och i vilket syfte. Man kan inte längre med fog hävda att det skulle vara konstigare att åka utomlands än att ta in på en stiftsgård. Kostnaden är jämförbar, ibland kan det rent av bli billigare att flyga iväg än att ta in på en kurs- eller stiftsgård. Men om resandet kombineras med vidlyftig konsumtion av exklusiva viner sticker det i ögonen. Vin kan man gott dricka, men kyrkan och församlingarna bör inte tillhandahålla det såvida det inte handlar om meningsfull extern representation.

Märkligt nog har man inte brytt sig om att granska hela resekontot för Svenska kyrkan. Mitt intryck är att de mest omfattande resandet numera ingår i konfirmandundervisningen för att som det heter ”vända trenden”. Erbjudanden om att flyga till Rom eller London, till Polen eller något annat land ingår allt oftare som dragplåster och lockbete. Så kan man börja tala om att man lyckats hejda nedgången.

Eller som det påstods i Kyrkans tidning: Trendbrott: Nedgången mindre än väntat. Ja, så kan man se det. Men, om det som lockar inte är undervisningen och möjligheten att lära känna kyrkan och hennes tro utan att resa ut i världen för att uppleva och se nya saker, hur viktiga de än kan vara, är det en egendomlig strategi.

Det hela påminner om den ironiskt-kritiska skämtteckningen i en kyrklig broschyr med en person framför ett flygplan. Bildtexten löd: Join the Church and see the World! Vore jag kritisk granskare skulle jag se på alla slags resor…

Det myckna resandet till Rom (församlingar, kurser för anställda konfirmander etc) kan man rikta andra frågor till. Är det verkligen studieresor där man lär sig om och av den romersk katolska kyrkan? Man kan undra särskilt som ganska utbredda attityder gentemot romersk katolska kyrkan på många håll enbart tycks rymma avståndstagande och kritik…

Å andra sidan – en kyrka som inte reser och håller kontakt med systerkyrkor och ekumeniska samarbetspartners riskerar att förstärka en viss och förfärlig fallenhet för att tycka att Svenska kyrkan är världsledande och klarar sig själv bäst, här behöver vi inte andra kyrkors råd och synpunkter! Så resor och utbyte behöver uppmuntras. Resor där vi tar intryck, möter människor med uppgifter och utmaningar som liknar våra och är beredda att lyssna, lära och dela erfarenheter.

Detsamma gäller representationen hemma. Svenska kyrkan och de som företräder kyrkan behöver möta alla möjliga slags myndigheter, institutioner, grupper och folkrörelser för att inleda och föra samtal kring aktuella frågor där kyrkans teologiska och trosmässiga perspektiv också får spela roll. Fler mötesplatser och mer representation är därför ingen dum idé alls. Det blir ju egendomligt om det mesta av representationen äger rum i biskopsgårdarna och inte ute i pastorat och församlingar! Vd man än äter och dricker så är det en smaksak. Och alla vet att vad som än väljs – så finns det goda alternativa sätt att lösa uppgiften på…