Textläsning ett hedersuppdrag

Textläsar i kyrkan kan bli nervösa. Det händer enstaka gånger. De är rädda för att uttala krångliga namn galet. Eller för att missa ord. Det kan vara osäkra på om deras röst verkligen hörs, trots mikrofoner och andra hjälpmedel.

Det händer att några unga människor har bråttom. De läser så fort att det ibland blir svårt att uppfatta vad som står skrivet. Det är som om de snabbt vill klara av uppgiften för att kunna känna att nu är det gjort. Äntligen.

Den som lyssnar på ljudböcker kan lära sig ett och annat om frasering och betoning. Även det är ett viktigt uppdrag som bär berättelser till lyssnande människor. Mera sällan läser människor i hemmet för varandra. Förr kunde även Bibeln högläsas hemma. Till exempel när helgen tog sin början på lördagar klockan 18.

Att kyrkans textläsare behöver stöttning borde vara en självklarhet. Goda råd av erfarna människor. Och råd från de som ofta och länge utfört uppgiften att med sin röst bära Guds ord till folket i församlingen. Tänk vilket hedersuppdrag! Att få låna sin röst till Guds levande ord! Då borde alla osäkerhet och rädsla få fara. Ty Guds kärlek överser med sådant vi själva är kritiska mot. Där handlar det om villigt hjärta och beredskap att fullfölja uppgiften. Textläsning är ett fantastiskt hedersuppdrag

Kamp mot religiösa friskolor

Det pågår ett drev mot friskolor med konfessionell inriktning. Louise Jonsson ”fil kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frireligiös miljö” har lämnat sitt bidrag i kampen mot sådana friskolor på Svenska Dagbladets debattsidor på webben. Hennes tyckande saknar några som helst konkreta, på vetenskap byggda, fakta.

Läs följande stycke som Louise Jonsson formulerat och fundera över om detta kan tillämpas brett på alla friskolor eller angår några enstaka undantag:

”Att barn och ungdomar placeras i religiösa friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser både för barnen som individer och för samhället. Detta gäller oavsett religiös inriktning. Att skolor i religionens namn separerar flickor och pojkar, knappt undervisar om sex- och samlevnad och jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser är bara delar av problemet. Betydligt allvarligare problem är att religiösa friskolor kränker barnens rätt till religionsfrihet och bidrar till ökad segregering mellan olika religiösa grupper i samhället.”

Logiskt hänger det inte ihop. Att barn och ungdomar placerats i sådana friskolor leder till flera allvarliga och negativa konsekvenser för barnen och för samhället”. Vilka då, kan man undra. Nästkommande påståenden hävdar att man i religionens namn separerar flickor och pojkar ”i religionens namn”, att man knappt undervisar om sex och samlevnad och att man jämställer evolutionen med religiösa skapelseberättelser. Vilka skolor gör det kan undra. Om det förekom hade väl skolinspektionen slagit ner med järnhand!

 

Från enstaka, ofta muslimska, friskoleexempel kan man inte dra generella slutsatser om alla konfessionella friskolor. Barns har rätt till religionsfrihet, dvs. både till att utöva religion som att inte göra det. Om barnen själva vill gå i friskolan är det svårt att skandera: kränkning!  Påståendet att detta slags friskolor bidrar till ökad segregering mellan ”olika religiösa grupper” är hemmasnickrat. Det är lika dumt som att påstå att ett hockeygymnasium bidrar till ökad segregering gentemot andra sporter och idrotter, som till exempel fotboll eller handboll.

Vilka religiösa trossamfund brukar använda sin Gud som slagträ för att inskärpa tyckanden och som därtill påstås följas av avskräckande straff? Exempel från modern tid kan behövas. Egna erfarenheter kan inte genast förstoras till generella påståenden. Det är så elementärt att det inte borde behöva påpekas!

Egendomligt nog tycks Louise Jonsson mena att det bara är barn i religiösa hem som ”blir starkt påverkade av föräldrarnas syn på livet och världen”. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ska barnen vara en tabula rasa hela sin uppväxttid?

Samma påverkan sker i ateistiska hem, i politiskt engagerade hem, i hem drabbade av missbruk och våld, ja i alla slags hem.

Jonssons påhittade murar där man inte kan hantera ”samlevnaden mellan människor från olika kulturer och med olika religion” ska smeta ner trons människor. De är isolationister och världsfrånvända. Inget kunde vara mer fel. Det är i få sekulära sammanhang där man, till exempel som i Svenska kyrkan och Evangeliska Frikyrkan, undervisar om den ovillkorliga kärleken till medmänniskan, om vikten av att bistå även dem som allmänt föraktas och avskys, om att dela sitt bröd med den fattige och utstötte.

Louise Jonssons beskrivning av den sociala isolering som barn i religiösa familjer lever under är återigen en generell slutsats från enstaka undantag. En slutsats lika imponerande som: en gris är glad alltså är alla grisar glada! Bostadssegregationen i vårt land kan inte förklaras som beroende på religionen. Det är inte trossamfund som ser till att människor flyttar ifrån socialt utsatta områden, som aldrig kallar någon med utländskt klingande namn till intervjuer vid anställning, som med förakt vänder sig bort från flyktingar och invandrare! Den som tror det är ovanligt faktaresistent!

Här är ytterligare ett citat ur Louise Jonssons artikel:

”När barn placeras i religiösa friskolor, separeras även dessa barns familjer från familjer som omfattar andra religioner och livsåskådningar. Kontakten och dialogen mellan olika grupper av människor i samhället minskar och risken för att det etableras isolerade parallella samhällen ökar. Religiösa friskolor bidrar till ökad segregering i samhället, minskad förståelse mellan människor och polarisering mellan olika religiösa grupper. Polarisering mellan olika religiösa grupper riskerar att leda till konflikter och på sikt i värst fall även till inbördeskrig.”

Sådana beskyllningar måste tas på stort allvar av de svenska trossamfunden. Några apologeter kunde väl ta till orda?!  Det är dessvärre många fler än Louis Jonsson som lever med sådana snedvridna vanföreställningar. Skulle spänningar mellan olika religioner i Sverige riskera att leda till konflikter och på sikt inbördeskrig? Tror hon det på riktigt? Möjligen i utarmade och krigsdrabbade samhällen med förtryck, med brist på undervisning och sociala rättigheter, där kan politiska och andra krafter ta gestalt i olika religiösa krafter – men i Sverige? Sansa dig, är vad jag vill säga till Louise Jonsson.

Med en dröm om skolan som en social skaparverkstad där barn och unga ska stöpas om till goda samhällsbyggare som avskaffar just religiös segregering och religiöst förtryck visar Louise Jonsson sin djupa avsky för de bidrag som tro och religion kan ge i ett samhälle. De normer och värdering som många trossamfund aktualiserar skulle utarma och förråa samhället om de försvann.

Tänk så enkelt det vore om Louise Jonsson hade rätt i sitt krav: Avveckla snarast samtliga religiösa friskolor och bidra därmed till en fungerande integration samt till att stärka barnens rätt i samhället! Då skulle integrationen i ett slag börja fungera? Och barnens rätt i samhället ha lösts? Tror hon verkligen det? Är hon så enkelspårig? Uj, uj, uj…

Lars B Stenström
teol kand med mångårig erfarenhet av livet i religiösa miljöer, bland annat uppvuxen i svensk frikyrklig miljö, mångårigt yrkesverksam i Svenska kyrkan

En dag av nåd

Börjar den nya dagen med ett korstecken. Att sätt att signa den nya dagen. Ger mig inriktning och öppenhet för det som ska komma. En dag där Guds rike skymtar i synfältets utkant. Det som kommer överlåter jag i Guds hand.

Långa morgonböner har aldrig blivit mitt sätt att möta dagen. Men en överlåtelsehandling är det korstecken jag tecknar på panna och bröst. Jag fick en dag till. En dag av nåd!

En stillsam reflex

Idag ska optikern få besök. Det är dags för nya glasögon. Jag har svårt att hålla reda på läsglasögonen. Och blir ganska yr i gudstjänsten. Om de är på. Och jag reser mig upp och försöker se på långt håll. Det ska åtgärdas med att kombinera fönsterglas med läsglasögon. Låter ganska progressivt, tänker jag.

Synen är än så länge intakt. Något att glädja sig åt. Men svårigheterna behöver rättas till. Köra bil utan glasögon går bra. Men det är svårare att läsa av hastighetsmätare och andra instrument. Där under bilfärden hinner man inte fumla med läsglasögon för att snabbt kolla hastigheten.

Här hemma ligger det drivor av billiga läsglasögon. Ändå trevar jag gång på gång vid tinningarna för att få fatt på glasögonen. Som inte alls sitter på. Det är sextio års träning som sitter kvar i ryggmärgen. Vid tillfällig sämre syn - justera glasögonen. Eller torka av dem. Putsa dem.

De som inte vet vad jag håller på med. Ser en tafatt människa som viftar hjälplöst alldeles intill sitt huvud. En gång i tiden var det en meningsfull rörelse. Nu har den förlorat sin betydelse. En stillsam reflex för att få ordning på världen.

Det man inte ska

Att göra det man inte kan lockar. Så säger man också om det förbjudna. Att det finns något som drar mot det man inte får, ska  eller bör. Då behövs styrkan att göra ingenting. Av det som ligger utanför gränsen. Själv får jag nu för tiden en obetvinglig lust att bada. Vilket jag vara sig kan eller får. Konsten är att stilla sig. Låta lockelsen skölja över sig för att sedan dra förbi. Ungefär som en stilla våg i Östersjön.

Många gör av okunskap eller ignorans sådant de inte borde. Varje manlig huvudbonad i kyrkan stör mig. Där är det blottade huvudet den respekt man visar. Liksom man skuddar skorna av sina fötter i en moské. Men allt fler struntar i kyrkans särart. Kepsar och hattar sitter på. Sällan inskärps platsens särprägel i besökarna. De går där på sina egna villkor.

I södra Europa kommer man inte in i en kyrka om man är för blottad och bar. Hela klädseln ska respektera det rum man är en gäst i. Där äter man inte glass. Där traskar man inte runt iförd badbyxor och träskor. Är det en struntsak? Icke! Det handlar om att något behöver finnas kvar som inte profaneras och inmutas som vore det vilket område eller vilken plats som helst.

Så många gånger har jag tagit bort böcker och kläder som någon placerats på ett altare, som vore det vilken avställningsyta som helst. Denna symbol för Guds närvaro i rummet, en Kristi viloplats, kräver omsorg. Den ska fredas från att bli ett ting för människors bekvämlighet.

Maktfördelning i kyrka och samhälle

Delad glädje är dubbel glädje, hävdar präster. Har hört det i vigseltal. Och i försök att locka tillbaka församlingsbor till sin egen kyrka. På liknande vis sägs det ibland att delad sorg är lättare att bära. Gemenskapen och samhörigheten gör att man inte är alldeles ensam i det mörka och svåra. Balansen mellan jaget och gemenskapens vi är inget konstant. Det kan svaja rejält. Särskilt i tider då man uppmanas att se till sig eget. Att unna sig själv. Att först ägna sig åt egna angelägenheter för att sedan, om möjligt, bry sig om gemenskapen.

Att verbalt hävda gemenskapen kostar sällan särskilt mycket. Men om en sådan tanke ska omsättas i praktiken kan det bli genomgripande förändringar i prioriteringsordningar. Om den delade glädjen blir dubbel varför tror så få på att den delade makten också den förmeras? Makten hanteras sällan med hjälp av fördelning eller delning. Tvärt om koncentreras den. Paradoxalt nog som mest i sammanhang där man ordar livligast om demokrati och kollektiv.

De inre cirklarna kontrollerar gemenskapen. De avgör vad andra ska tänka och tycka. Några få avgör det mesta. Hur man vet det? Det är bara att lyssna till diskussioner och debatter i fullmäktige eller i riksdagen. De många ekar vad de få redan bestämt. Refrängsångerna klingar ganska tomt. Kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om var och en som sitter på sådana förtroendeplatser verkligen försökte representera sin egen valkrets, sina egna väljare och inte partilinjen.

Märkligt nog är inte ens kyrkan annorlunda. Trots att ingen i församlingen och Guds folk ska ha olika värde. Mantrat om allas lika värde borde resultera i större och mera vitala spänningar. I sekulär politik såväl som i ledning och styrning inom ett trossamfund, i en kyrka.

Äldres insatser

Går och laddar för att ta kontakt med en näraliggande församling. Där har man gudstjänst i en av kyrkorna ganska oregelbundet. Några rebelliska pensionärer har tänkt tanken att den kyrkan skulle vi kunna ta hand om. Åtminstone en gång varje söndag. Där skulle vi kunna fira mässa och låta dem som önskar vara med...

Några av oss är fortfarande under efterfrågan. Andra är placerade i kolumnen: inte för tillfället. Av hänsyn till hälsa och ålder. Men också för att vi har en nära relation till några av församlingarna. Kanske för nära? Om man låter det bero ändrar det sig. Fler av församlingsborna orkar inte längre. Då minskar också risken för att den äldre generationens präster skulle påverka för mycket.

Ibland har det nog med åsikter i betydelsefulla frågor att göra. En sådan som han ska vi nog inte ha för mycket att göra med. Kan någon ha tänkt. Utan att säga det högt. Men utan särskild överkänslighet kan man ana sig till det. Dessutom sitter personen nog fast i den gamla handboken. Och där är det inget bra att sitta i kläm. Men på bägge punkterna kan man missta sig. På ömse håll.

Den enklaste förklaring är förstås att de som redan är inne i ruljansen inte behöver introduktioner och och instruktioner. De är på plats och har sina uppgifter. De som pensionerats tillhör en annan kategori. Reservdelarnas och de tillfälliga vikariernas verktygslåda.

Det som låter som gnäll är ur mitt perspektiv mera en brottning att komma tillrätta i nya roller. Men nog vore det fint att än en gång få sjunga en prefation och låta epiklesens ord vibrera över gåvorna...

Vem våra fötters lykta är och vem som är ljuset på vår stig råder det i alla fall ingen tvekan om. Vilket fortsatt borde kunna räknas som den godaste av saker.

Dagen efter

Dagen efter är ett uttryck laddat med ruelse och ånger. Så kopplade har orden blivit till missbruk och otyglad utlevelse. Huvudvärk, baksmälla och illamående hör till föreställningarna. Dagen efter är mera användbart än så. Dagen efter är det som följer något som tidigare varit. Ont eller gott, ljust eller mörkt ska inte spela någon roll.

För mig är denna söndag dagen efter dialys. Med andra ord en bra dag. En dag av mer vilja och ork än dagen innan. Dagen efter är därför värd mycket. Då ter sig livet mera normalt. Så som det en gång var. Och med tur, hälsans medgivelse och vården så kan det möjligen bli så igen. Så det jag verkligen längtar efter nu är dagen efter en eventuell transplantation. En sådan är än så länge skriven i stjärnorna. Eller som vi fromma säger: Gud vet när det kan bli. Eller om.

Dialys

Tre dagar per vecka får jag dialys på Universitetssjukhuset i Örebro. Fyra timmars filtrering av blodet hjälper mig att leva. Samma dag är jag trött och urlakad. Varannan dag mår jag riktigt bra. Fantastiskt att det finns, att det går.

Mitt schema är tisdag, torsdag och lördag. Då får jag min livsuppehållande behandling. Personalen är härlig och otroligt professionell. Jag berömmer vården allt vad jag kan. Hurra för den!

Vi är många som behandlas på dialysavdelningen. Somliga har åtskilliga år i dialys och har inrättat sitt liv därefter. En hel del väntar på möjligheten att få en ny njure. Transplantationsköerna är långa. Men även donatorerna är många. Fler behövs!

Spelrum för Anden

Anden kan i kristna sammanhang bli optimismens uttryck. Skaparanden får stå för allt möjligt positivt växande, för förnyelse och uppbrott. Det kan behövas om man uttolkar Fadern som det beståendes och oföränderligas upprätthållare. Allt möjligt i kyrkan kan komma befästas utifrån det som varit, är och skall komma... vilket kan leda fel utan dynamiken i en välfungerande och hel gudsrelation.

I flera diskussionssträngar på olika sociala forum betonas förändring som det som gör kristen tro rimlig och bibelgrundad. Det finns många exempel. Bland andra slår mig diskussionen om Kyrkans Tidning, OAS-rörelsen och SSB som särskilt animerad. Då är det inte så enkelt att skilja på huvudsak och bisak. På lärofrågor och ordningsfrågor.

Det finns visst många uppbrott i de bibliska berättelserna. Men de innebär samtidigt att trosrelationen till Gud och befästa traditioner bärs vidare med in i det nya. Att göra all förnyelse och förändring per definition till något gott är dumt. Det är även förnekelsen av att uppbrott kan behövas. För en kristen är verkliga uppbrott sådana där Andens ledning är nödvändig för att inte gå vilse i sina egna ambitioner och drömmar om självförverkligande.

Andens förvandlande kraft kan verka mitt i det mest bestående och traditionstyngda. Det är lätt att glömma. Levande tro förutsätter inte ständiga omvärderingar och förkastade av det som varit. Bönen om att Anden ska förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod, epiklesen, riskerar att bara bli ett moment bland andra som ska prickas av i vad som beskrivits som tråkiga och utdragna gudstjänster som en hel del av kyrkans folk kroppsligt och verbalt avvisar. Så hur blir det då med tanken på ett Guds folk? Samlat för att bli mött, tilltalat och sänt?

Därför frågar jag mig ofta om Anden verkligen får spelrum om vi i kyrkan förkastar varandra och avvisar dem som inte kan dela just mina åsikter och övertygelser...?

Inre sekularisering

Anders Kristoffersson skriver intressant i Kyrkans Tidning om risken för överbetoning av Fadern i skapelseteologin (risk för lagiskhet) och Sonen i frälsningsteologin (risk för subjektivitet). Han förespråkar därför en ny betoning av Anden i en helgelseteologi så att treenighetsteologin kan hjälpa oss mot risken för en inre sekularisering. I det har han rätt anser jag. Även om det finns fler sätt att finna rimlig balans mellan personerna i treenigheten. Fadern och Sonen kan ses ur flera andra aspekter än skapelse och frälsning. Men en kyrka där inte Anden har rum haltar det betänkligt.

I samtal med erfarna kristna har jag ibland upptäckt både okunskap och ointresse för treenigheten. Överbetoning av Sonen har funnits och varit kopplad till namnet Jesus som svaret på alla frågor. Föreställningar om Fadern har mest knutits till bönen Fader vår (Vår Fader). Gud som skaparen har ofta förståtts som innefattande de tre personerna i guddomen - vilket inte är så dumt.

Andens roll i helgelsen har man i lutherska sammanhang arbetat med för att undvika risken för gärningslära. Konsten har varit att finna en balans mellan Andens gåva och människans gensvar. Inte alltid så lätt.

Den inre sekulariseringen är långt gången när kyrkans eget andliga liv begränsas och försvagas (färre gudstjänster, vikande bönetradition, magert bibelstudium, mm.). Kyrkan är eklektisk när den i ökad grad lånar andliga uttryck från andra religioner och spiritualiteter som t ex New age. En levande dialog med andra traditioner är en sak. Att inte vårda sig om den egna traditionen, som är den som ska vara en part i dialogen, är att försvaga och i förlängningen till och med förkasta den. Allt var inte alls bättre, eller ens bra, förr. Men det som är beprövad andlig erfarenhet som kyrkan vårdat sig om i generationer ska inte spädas ut till en vattvälling.