Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

De vanliga borgerliga partiernas dilemma är hur det märkligt snabbt framväxande SD skall bedömas. Rötter i nynazism och i andra ultrakonservativa ideologier har under flera år gjort partiet omöjligt och isolerat. Nu svänger den borgerliga oppositionen som insett att den inte kan vinna val utan att ha SD:s röster i vågskålen. Som argument kan man hitta tanken på att varje avlagd röst ska räknas och rimligen kunna influera svensk politik. Motargument handlar om partiets rötter och somliga företrädares främlingsfientliga ställningstaganden, både vad gäller immigranter och islam. De sägs utifrån detta ha odemokratiska drag och tendenser.

I det röda spektrat av politiken kan samma frågeställningar gälla. Då handlar det om samarbete med Vänstern i vars fanors veck det fortfarande finns kommunism av gammal modell. Partiets rötter är även de anfrätta av odemokratiska ideologier där partiet varit överordnat vanligt folks inflytande och rätt att ha inflytande. 

Att partierna vacklat i synen på V och SD handlar om att man inte hållit sig med principer och överväganden som t ex kan avgöra hur långt man behöver röra sig från rötterna och somliga extrema grupper för att bli rumsrena och möjliga att samarbeta med i svensk riksdag. För en del partier har V flyttat sig på i de politiska fälten så att de kan sägas ha gjort upp med sitt ursprung och sina rötter. SD har försökt röra sig i samma riktning men diskussionen är inte avklarad än om de rensat ut de odemokratiska elementen och gjort upp med sina rötter. Det är självfallet möjligt att vara kritisk till svensk invandringspolitik utan främlingsfientliga synpunkter. Där återstår ännu mycket av förändring och uppgörelse för att de ska kunna få samma inflytande som partiets motsvarighet i Norge, Fremskrittspartiet, har uppnått.

Borgerligheten kliver tungt på nylagd is när den så oförblommerat räknar in SD i den reguljära borgerligheten och räknar med deras röststyrka för att fälla nuvarande regeringsunderlag. 

För en kristen är det en absolut nödvändighet att kunna be även för extremister som t ex är kommunister eller nynazister, vilket inte betyder att man kan eller ska se försonligt på sådana farliga och destruktiva ideologier. Hur man ska se på V och SD är fortfarande en inte alldeles avgjord fråga. Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

En tanke, eller två, för denna dag

 Med gryningsljuset vaknar förväntningarna på den nya dagen. Det oskrivna bladet har redan anteckningar i blyerts. Vid vissa klockslag ska olika händelser inträffa för så är det planerat. Digitala möten har jag strukit eftersom det redan står klart att tankeredan och -kraften kommer att avta fram emot middagstid. Så är det inte för alla. Ju längre dagen går ju mera vitalitet och glädje tycks somliga lyckas utvinna ur samtal och möten eftersom avståndet väcker en hunger efter mer kontakt, mera utbyte och dialog. Till detta bidrar påbjuden distansering och social avhållsamhet, ja, distans.

För att inte alldeles förtvina kan man sänka sig i litteraturens världar. Att läsa böcker ur olika genrer kompenserar många andra brister i tillvaron så den ser ut idag. Även TV har blivit en tillflykt. Jag gläds över koreanska långkörare som Mr Sunshine och Rookie Historian, serier som verkar oändliga med sina långfilmslånga avsnittt. De är fester i färg och drama som kan räcka en vecka för den som inte bara vill titta på dessa Netflixserier.

Den nya dagen behöver böner, tänker de som är fromt lagda. De skänker världen sin omtanke och sänder omsorg och varm tanken mot höjden med sina knäppta händer. Just då bryr sig ingen om allt är läromässigt korrekt, ty hjärtats djupa längtan för andra når det stora lyssnande hjärtat. Så tänker jag. Inför denna dag.

En tanke för dagen

Slentrian och allmän trötthet blir intrycket när Tankar för dagen, Morgonandakter och gudstjänster repriseras långt efter sitt bäst före datum. Gudstjänster är i allra högsta grad färskvaror som helst bör njutas och upplevas i realtid! 

Tankar tål förvissa att tänkas om men allt i Tankar för dagen utmärks inte av det tänkta utan mer av det upplevda som återberättas med bifogade känslor. Ett område där det finns mycket att göra dels för att utöka antalet röster och för att öka intresset...

Vår Fru

Det är inte bara i bibelkommentarer man kan hitta uppslag till predikningar. Svenska akademins ordbok (SAOB) är en ständig källa till inspiration och upplysning. Den kräver viss ansträngning för att utmejsla vad som avses beroende på förkortningar och ålderdomliga citat.

Vårfrudagen firades på hemodialysen medelst en våffla med grädde och sylt. Då tänkte jag innerligt på Jungfru Maria, Vår fru. Varpå jag genast vände mig till SAOB. Där slog jag upp Vårfru och fick flera svar. Här det mest omfattande:

 VÅRFRU-DAG. [fsv. varfrudagher. — Jfr froedag, våffel-dag(en)] (vårfru- 1521 osv. vårfrue- 1522–1569) Jungfru Marie bebådelsedag, den 25 mars (i sht i sg. best.); förr äv. om annan dag firad till minne av ngn tilldragelse i jungfru Marias liv (jfr maria-dag); jfr bebådelse-dag. SthmSkotteb. 3: 190 (1521). (I Sv. skall firas) tree Wårfrudagher, som äre Kyndersmesso, Mariæ bebodelse .. och visitationis, thet är Mariæ besökelse. KOF 1: 470 (c. 1618). Vårfrudagen spred sin töluft och sitt lätta gyllene solsken över tinande tjäle och droppande tak. Fogelqvist Minn. 39 (1930).

Vår Fru av Rosenkransens katolska församling omfattar till exempel hela Värmlands län. Det visst nog inte alla värmlänningar att de bor i en Vår Fru-församling? I Enköping finns både en Vår Fru-kyrka och en Vår Fru-skola, en högstadieskola. Kyrkor med samma benämning finns i Brännkyrka, Stockholm och Skänninge. På många platser finns Mariakyrkor, trots att Marias ställning i Svenska kyrkan varit vacklande och tillbakträngd. Men Maria har gått en ny vår till mötes och det på flera plan...

Jag tror eller vi tror?

Tankar för dagen blir ofta tankar på allt möjligt. Sällan om trons betydelse eftersom sådant förvisas eller hänvisas till de sk morgonandakterna. I kyrkliga kretsar har vi fått lära oss att tro INTE betyder försanthållande. De kristna bekännelserna är något annat än det man håll för att vara sant. Förmodligen menas att de skall flöda fram som relationell text snarare än av den övertygelse som i det innersta bejakar detta som sant, rätt och riktigt.

Snarare har vi, inför svårigheter med sanningsanspråken i den kristna bekännelsen och tron, fått lära oss att det då går att tystna där man har problem. Som om en tyst reservation skulle kunna ta bort anstöten i trosbekännelserna. Uppenbarligen har detta tystnande gått många oförmärkt förbi. Ibland blossar dock debatterna upp om hur man ska förhålla sig till bekännelserna från de första århundradena och liknande texter t ex från reformationens tid. Är de mest historiska avlagringar som berätta hur man tänkte då? I Svenska kyrkan är oviljan mot att fästa på pränt hur vi, kyrkan, bekänner, lär och tror i 2000-talets början, oerhört utbredd och stark. Möjligen därför att så många skulle känna (!) det nödvändigt att på många punkter tystna?

Jag tror i förhållande till vi tror blir en allt svårare klyfta att sluta och foga samman utom när jag tror det vi genom kyrkans historia har trott och fortafarnde tror...

Tröttande att vara på sin vakt

 Smittspridningen, var äger den rum? Det är inte lätt att skydda sig om an måste gå i skolan eller sköta sitt arbete i samma lokaler som många andra. Trånga matsalar kan säkert också bidra. Att det på orimligt många ställen varit möjligt att klumpa ihop sig, av nödvändighet, frivilligt eller omedvetet, har inte underlättat försöken att stoppa smittan. Tänker jag som inte är något annat än en tyckare.

Men att gå på stan, tycker jag, är en märklig upplevelse. Klungor av kompisar eller arbetskamrater vandrar iväg utan någon som helst distans sins emellan eller till oss som de passerar eller möter. Fyra vänner i bredd som inte ruckar sin gång en centimeter kan man också möta och tvingas retirera ut i kanten av trottoaren eller rent av ut i gatan. Det var någon skribent som ansåg att de skulle få hållas. Hm...

Skidresorna håller på även efter sportloven och stora påskfiranden kan framöver vara riskbeteenden. Tanken att avstå är inte naturlig för ganska många av medmänniskorna. Viljan kanske är god men hur man beter sig kan tugga i sig stora portioner av den goda viljan... 

Är de så aningslösa därför att de är yngre? Alla som är unga beter sig faktiskt inte så. Är de bara omedvetna om riskerna eller struntar i dem? Är de fyllda av den berusande känslan av odödlighet? Eller är det bara anarkism, vi gör som vi vill om det kan hota ordning och balans i samhället? Inte vet jag. Det är i alla fall alltför många som beter sig oansvarigt och presumtivt smittspridande. För allas vårt bästa ber jag en bön att ALLA bättrar sig (dvs även jag där jag brister). Det är tröttande att ständigt vara på sin vakt! Fokus på dem som inte bryr sig är också tärande och väcker tankar jag inte är särskilt stolt över! 

Ett socialdemokratiskt pastorat?

Om nu kyrkans beslutsapparat i stort är en blåkopia på det borgerliga samhällets modeller och institutioner kanske de borde klassificeras på likartat sätt. Kommuner brukar kallas röda eller blå. Ibland benämnas efter det styrande partiet och då sägas vara en socialdemokratisk kommun eller en borgerlig sådan.

I paritet med detta kunde vi kallade de partipolitiskt dominerade pastoraten och församlingarna med samma vokabulär. Pastoratets XX är ett socialdemokratiskt pastorat. Församlingen NN är borgerlig. Stiften både här och där är styrda av socialdemokraterna och blir då sossestift.

Detta är en tanke som identifierar partipolitiken som styrande i kyrkan och då kunde man rimligen också pröva att göra det en aning tydligare. Vad säger våra ledarsidor om det? Varför inte pröva dessa benämningar i det stundande kyrkovalet i september?!

I botten ligger förstår frågan om hur man beskriver ett pastorat eller en församling. Kan man klassificera dem utifrån några variabler? Ibland sätts etiketter och rubriker på församlingar som lågkyrkliga, högkyrkliga, EFS-präglade eller karismatiska. Vilket på pastoratsnivå blir näst intill omöjligt då sådana gemensamma nämnare inte fungerar på övergripande nivå. Visserligen kan ett pastorat verka nivellerande då vissa verksamheter kan bli föremål för utjämnade budgetmedel. En rik kör- och musikverksamhet, som lyfter gudstjänstfirandet och liturgin, måste man kanske kämpa för när andra församlingar utan större verksamhet önskar samma tilldelning.

Även om församlingar i grunden ser  ut som varandra kan det vara viktigt att kunna beskriva dem så att man kan välja var man vill höra till. Denna valfrihet har ofta setts ner på utifrån föreställningen att man ska verka där man står, dvs är folkbokförd. Att hjälpa människor att finna församlingar där de får plats, blir tagna i anspråk, och känner sig hemma är viktigt. Då är de politiska kännetecknen en variabel. Det vore förstås förfärligt om partipolitiken fick ännu mer inflytande över var man känner sig hemma. Men i kyrkovalet blir det nödvändigt att lyfta fram partiers inflytande och dominans så att vi äntligen kan bryta partipolitiken i kyrkan...

Varför tiger ledarsidorna?

De svenska ledarsidorna borde slänga sig i väggen så att de vaknar upp. Hur länge ska de flesta tidningar låta bli att ta avstånd från det totalt otidsenliga i att partipolitiker styr i Svenska kyrkan? Det är en återklang av reformationen då Gustav Wasa, kungamakten, styrde och ställde. Till en början med reformatorernas instämmande, men efterhand med allt mera kritiska invändningar. Det gick så långt att två ledande reformatorer dömdes till döden vid nyår 1540 i en rättegång på Örebro slott! En dramatisk och nästan okänd händelse eftersom varken dramatiker eller filmskapare vågat sig på detta den svenska reformationens märkligaste lappkast.

Ledarsidorna som verkar i en sekulär demokrati borde kunna fördöma partipolitiken i Svenska kyrkan utifrån partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Politiskt kontrollerade kyrkor tillhör det förgångna och oftast samhällssystem vi annars konsekvent kritiserar och underkänner.

Ytterligare ett skäl som ledarsidorna borde kunna nyttja är att partierna brukar framträda som religiöst och livsåskådningsmässigt neutrala trots att de i kyrkan bedömer psalmer, granskar nattvardsböner och gudstjänstordningar samt avgör vad kyrkans ska opponera emot i vårt samhälle. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna är de partier som öppet går till val i kyrkan. Andra partier har tagit ett steg tillbaka men  partipolitiken fungerar fortfarande som urvalsprincip när kyrkans medlemmar föreslås rösta på borgerliga, liberala, miljöpartister, kristdemokrater och vänstern i Svenska kyrkan, i den mängd andra partipolitiskt anstrukna alternativ som erbjuds. Denna logiska kullerbytta gör att teologi, tro, bekännelse och spiritualitet underordnas det sekulära samhällets alternativ!

De tysta ledarsidorna skulle aldrig acceptera eller låta en partipolitisering av Fotbollsförbundet eller Ishockeyförbundet gå okommenterad. Men när det förekommer i Svenska kyrkan, som det enda partistyrda av landets många trossamfund, då ser man märkligt nog åt andra hållet! Kanske tänker man på ledarsidorna: varför ändra ett fungerande system? För vem och vilka fungerar det bör man rimligen då fråga. Kyrkan kan inte enkelt fatta ett beslut om att partipolitiken ska lämna kyrkans val ifred. Varför? För att de kontrolleras av de politiska partiernas direkta eller indirekta ombud! Saken borde istället skrivas in i lagen om Svenska kyrkan!

Ledarsidorna kunde förstås också ta avstamp i reformationens syn på de två regementena. Ett världsligt och ett kyrkligt/andligt. Den världsliga makten ska inte tillåtas regera det kyrkligt andliga eller tvärt om. En princip man i vår tid alltid bortser från när man ska bedöma hur yrkan styrs!

Den 19 september ska det bli kyrkoval. Hur länge ska riksdagens partier tillåtas vara styrande krafter i Svenska kyrkan? Har ledarsidorna alls någonting att säga i denna viktiga demokratifråga? Vilka samhällsområden ska stå fria från partipolitiken? Borde den inte ha sin begränsning i ett land där religionsfrihet påstås vara en viktig rättighet? Så höj rösten! Säg ifrån!

15 minuter om nuläget

Inte går det fort när man skriver. Hinner man få till något på 15 minuter? Mer tid finns inte innan jag ska vandra iväg till sjukhuset denna morgon. Men en kort iakttagelse borde väl ändå hinnas med? Den sociala isoleringen gnager sig långsamt in mot det mått av självuppskattning och egen respekt som fortfarande finns kvar. Kontakten med medmänniskor som bekräftar en betyder så mycket för hur man uppfattar sig själv. Detta att spegla sig i en annan människas öga, och hela hennes bemötande, bidrar till hur man uppfattar sig själv. Uteblir kontakten återstår för många som lever ensamma bara dialogen med sig själva.

Även för dem som lever i tvåsamhet, och trots möjligheten till utbyte och dialog, kan det bli brister i jaget. Jag blir på ett sätt till i mötet med andra. Att det efter en längre tids nötande på varandra kan krävas fler mänskliga möten är inget konstigt. Som sociala varelser har vi levt i ständig dialog och i möte med många andra. Detta har nu huvudsakligen reducerats till TV-tittande och nätsurfande. Som kvalitetskontakter och - möten bidrar det inte till att kompensera allt det vi förlorat. Därför bör vi alla skynda oss att bekämpa pandemin med de bud som står oss till förfogande: distansering, avstånd, undvikande av folksamlingar, munskydd när så kan behövas, etc. etc.

Dopet i pandemins tid

 Dop med släkt och vänner är både trevligt och upplyftande. Det betonar att det nya barnet tas emot och välkomnas. Dopet är på det sättet en gudstjänst där man betonat mottagandet, inlemmande och sammanhanget. Under pandemin har det motivet både vad gäller införandet i församlingens gemenskap och i familjekretsen försvårats. Ja, församlingens delaktighet har under många år försvagats och blivit till enstaka kyrkvärdars deltagande i dopet för att muntligt hävda att barnet är välkommet, efterlängtat och nu en del av församling och kyrka.

Dopet till syndernas förlåtelse, att gå med Jesus genom död till liv, är inslag som ljudligt verbaliseras i dopet men där man kan vara tveksam till om dessa grundanledningar till dop omfattas av föräldrar och släkt. Kyrkans tidning rapporterar idag 18/3 -21 om att en tredjedel av dopen inte blivit av. Minskningen är betydande. Förmodligen hänger det samman med att dopet som familjehögtid blivit allt starkare och större samtidigt som kyrkans tro och syn på dopet får allt mindre utrymme (bortsett från orden i dopliturgin).

Frågan kan och bör ställas: har dopet som familjeevent helt tagit över och trons perspektiv alltmer försvagats? Anledningarna till att dopen avtagit kan vara flera, men säkerligen är begränsningarna av antalet gudstjänstdeltagare en stark förklaring. Det utesluter inte att det bland de som avstår också finns en dopsyn som sammanfaller med kyrkans. 

Nöddopen var ett tecken på att man tidigare mera tänkte att barnet kunde gå förlorat utan dop vid ett eventuellt dödsfall. Allt fler tycks mena att dop eller inte spelar någon roll eftersom Gud förväntas vara god och välkomna alla barn. Guds rike tillhör så att säga barnen, betonar man högt och lågt. 

Nog måste väl ändå dopet betyda något? Frågan är vad i denna av sekularisering så präglade tid. Vad är det katekesen säger? Varför kallas dopet ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse? 

Emedan vi, som av naturen är födda i synd, genom dopet bliva delaktiga av frälsningens nåd och därmed undfå nytt liv i Kristus.

För en levande kyrka

Förbundet Kristdemokrater för en levande kyrka har en sympatisk målsättning. I stadgarnas paragraf 4 får man veta att: Uppgiften för nomineringsgruppen KR och dess grupper i stift och församlingar/pastorat är att med ett gemensamt handlingsprogram som grund arbeta för att Svenska kyrkan skall fullfölja sin kallelse: Att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd.

Det borde vara en självklar målsättning för alla som vill verka i Svenska kyrkan som beslutsfattare och förtroendevalda. Fokus är på uppdraget och kallelsen. Den insats man gör och det man beslutar om ska stå i samklang med att göra Jesus Kristus känd, trodd älskad och efterföljd.

Ett hinder för förbundet att växa till är att man genom sitt namn och i sitt tänkande vill vara en öppen och fristående gren inom den kristdemokratiska rörelsen. Där gör man en inskränkning och begränsning som förhindrar någon större tillväxt av förbundet. Det betyder att man huvudsakligen riktar sig till dem som redan på något sätt relaterar till Kristdemokraterna. Att kristdemokratin i Europa är stor och betydande spelar i svensk kontext ingen roll. I Sverige finns knappast någon kristdemokratisk rörelse som är större och sträcker sig utanför KD som politiskt parti. De övriga kristdemokratiska anhängarna utöver Europa röstar inte i våra kyrkoval. Alltså är det de svenska partisympatisörerna man vill nå.

Då hjälper det inte att man i stadgarna §3 skriver att Förbundet är partipolitiskt obunden. Namnet lockar inte några större skaror utanför KD:s sammanhang. Hur sympatisk målsättningen än är så innebär namnet Kristdemokrater för en levande kyrka en inskränkning och ingen öppning mot andra som önskar ett partipolitiskt obundet alternativ. Det borde även aktiva kristdemokrater kunna inse.

Min slutsats blir att förbundet med det snaraste bör byta namn. Kyrkostyrelsens motstånd och invändningar mot tidigare försök att få byta namn till En levande kyrka eller liknande bör genast upphöra. Det är en inskränkning av förbundets möjligheter att utgöra ett alternativ. Man behöver inte vara detektiv för att förstå att svårigheterna beror på partipolitiska hänsyn. Så borde det inte gå till!

Reningsbad till det inre

Som njursjuk och dialyspatient är det lätt att associera till ett ord som reningsbad. Att tvaga sig ren till det yttre motsvarar i mitt och andra dialyserandes liv av en inre rening. I mitt kristna liv finns en stark parallell i dopet som innehåll moment av rening. synden som tvättas bort i dopets bad. Överflödsvätska filtreras bort ur blodet liksom förorenande partiklar och skadliga ämnen. Livet åerupprättas varannan dag. Vi lever vidare. Så länge det går.

Ganska hängig och trött och med en tankeförmåga som är trögare och mera splittrad än vanligt återställer dialysens reningsbad balansen i kroppen och försöker uppnå det som kallas torrvikt. Då är saltbalanser som de bör vara och vissa hormoner, järn och andra ämnen (bland annat bikarbonat som förjagar blodets surhet) tillsatta.

Om tjugo minuter ger jag mig av. Till reningsbadet. Jag kan ju inte bada och knappast duscha eftersom jag har en kateter som går in i hjärtat och inte får utsättas för risk för infektioner. Tur att det inre reningsbadet verkligen fungerar och gör otrolig nytta.

På återseende... 

Livet även om jag dör

Återbruk av en predikan från 24 september 2007. Varför? Så många har dött i Covid, Döden kryper närmare inpå när åren blir fler och vänkretsen sakta glesnar. I en predikan ventilerade jag frågor om saknaden, döden, livet och tron..

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick.

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Så tänkte jag när vår 17 åring dog på sjukhus i Uppsala. Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Katten Sixten slår stillsam

 Ibland har min katt Sixten, saligt avsomnad, dykt upp på stillsam. Fler är intresserade av honom och hans korthuggna filosoferande än av texterna på stillsam. Ibland har hans blogg 3 gånger så många läsare som den här. 

Understundom har jag lekt med tanken att låta de stillsamma texterna publiceras på hans blogg och hans stycken på stillsam. Då kanske antalet intresserade gick upp. Här. Och Sixtens sida kunde möjligen behålla några av kattälskarna.

Det kan förstås vara så. Att fler är intresserade av katter än av teologi och kyrka, njurfrågor och politik. Vad vet jag? Märkligt är det. Men så är hela tillvaron ganska underlig, den med.

World Kidney Day

Om utifall någon inte noterat det så firades World Kidney Day igår. För somliga av oss är det en njurdag varje dag. Men för andra är det en av många dagar som slåss om utrymmet. Dessvärre märks inte Världsnjurdagen särskilt väl i Sverige. 

Njurförbundet är föreningen i Sverige öppen för njursjuka, vänner, släkt och intresserade. Besök gärna deras hemsida.

Minnesgudstjänst

Minnesgudstjänsten från Drottningholm blev högtidlig och medkännande. Inkluderande böner för många som drabbats hördes och många tänkvärda ord blev sagda. Ett exempel på att kristen tro kan vara relevant när krisen, och mörkret, är över oss.

Ändå vet man inte hur orden landar hos de många som verkligen lidit och förlorat anhöriga. Att hitta tilltalet och nivån är ett ständigt aktuellt dilemma. I varje minnes- och begravningsgudtjänst är avvägningen mellan att lyfta fram den som avlidit, vänner och släktingars behov och förkunnelsen som ska höras i varje gudstjänst. Viktigt förstås är att lyssna till och samtala med de anhöriga. För att försöka hitta nivån brukar jag också föreställa mig att det är släkting eller nära vän som avlidit. Hur skulle jag då velat ha det, vad skulle bli sagt? Tystnad och musik kan i sorgens närhet bli verkligt talande... 

Grotesco i grotesk inspelning

Vem har ansvar för kyrkorummet, dess helgd och rikedomar, när det som i Värmdö "lånas" ut för en TV-inspelning eller till ett annat samfund för en vigsel eller begravning? Kyrkoherden eller församlingsherden kan inte delegera bort sitt ansvar för skötseln av församlingens kyrka/-or. Normalt ska upplåtelse av kyrkan beslutas av kyrkorådet/församlingsrådet som kan delegera till herden eller en grupp att ta hand om sådana ärenden. Enligt KO 41 Kap får kyrkan upplåtas för biskopen och hans ämbetshandlingar. Församlingens präster får där fira gudstjänst. dessutom stadgas det i 3 § 

En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. En upplåtelse får inte heller ske på så sätt att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller verksamhet i övrigt.

Pietet och aktsamhet var orden. Även för dem som inte uppfattar kyrkorummet som heligt kvarstår i alla fall aktsamheten och pieteten. Det har varit svårt att på nätet hitta hela Grotescos akt i kyrkorummet. De snuttar jag lyckats se andas inte pietet! Ett exempel från oktober 2008 visar att detta inte är första gången man fullständigt ignorerat Kyrkoordningen. 

I samtal om delaktighet kan man inte undvika sådant som befogenhet och ansvar. Dessa kan sällan delegeras. Någon är ytterst ansvarig även om andra vid vissa tillfällen får vara den förlängda armen. I Grotsecos fall kan man undra om församlingsanställda var behjälpliga under inspelningen och därmed borde ha satt stopp? På rådets och herdens uppdrag?

Delaktighet med förhinder?

Hörde ett samtal. Om delaktighet. Och förundrades över att hindren knappast berördes. Sådant som står i vägen så att många varken vill eller vågar bli delaktiga. En svårighet är att det finns människor som vill vara delaktiga över allt, så till den grad att de tar över och håller andra borta. Istället för att dela på uppgifter och uppdrag. Trots viljan att göra gott, att göra en insats, riskerar de att bli stoppklossar.

En annan svårighet är att de professionella får företräde framför goda amatörer. Läkare, jurister, lärare och andra har ett slags försteg. För att inte nämna de anställda som hellre gör undan uppgifterna själv än ser till att de dela på och blir gemenskapsbefrämjande eftersom det tar tid och kräver fingertoppskänsla och innebär stora ansträngningar.

Ännu en svårighet är när människor vill bli delaktiga i det som inte kan delas på. Liturgin och gudstjänstens utformning är inte en sak för omröstningar och opinioner. Sådant behöver ligga fast över tid för att få stadga och kontinuitet så att ordet och sakramenten inte kompromissas med. Vilket inte hindar stor delaktighet i den fastslagna liturgins gestaltning i mångfaldiga uppgifter. Textläsningar, förböner, välkomnande, kollekthantering, lotsning av nytillkomna, psalmsångare och gudstjänstfirare. Det mesta görs inte för egen skull utan för gemenskapen. Ett bra uttryck för delaktighet.

Brev

Hej,

Vad tiden går! Det var länge sedan jag hörde av mig. Och ännu längre sedan jag hörde av dig. Hur har du det nu för tiden? Är du också irriterad på att det inte går att träffa släktingar och vänner? Fast träffade man dom och fick Covidsjukan bleve jag mycket mera störd och irriterad och...orolig. Ofattbart hur många som drabbats. Som tur är klarar en del av viruset ganska bra. För andra går det sämre vilket både statistiken och dödsannonserna berättar om. Jag har hört och läst om hur psykiskt påfrestande det är för dem i frontlinjen, med så mycket lidande och död och långvarig intensivvård. För dem och deras familjer ber jag.

Annars då? Har din dator gått sönder? Annars kunde du ju slängt i väg ett mail, hört av dig via Facebook, Whatsapp, Instagram eller Messenger?! Även snigelposten finns fortfarande och ett frimärke kostar väl bara 10-12 kronor. Men du kanske fortfarande spar till den där Ferrarin du alltid drömde om? Jag har inte hört av mig heller eftersom jag väntat på ett livstecken från dig. Det var dumt och nu försöker jag rätta till det. 

Jag vill fortfarande kunna räkna dig bland mina vänner och inte se dig som en förfluten och upphörd vän. Sådana finns det alldeles för många av i mitt liv. En gång var vi nära vänner. Sedan blev vi möjligen bekanta och nu finns vi inte alls. För varandra. Jag hör ju ibland talas om den ena eller andra som har haft framgång eller utmärkt sig på något sätt. Men att skicka ett livstecken blir aldrig av. För hur skulle det tas emot efter all tid som förflutit... Så vi är före detta, helt enkelt, vänner. Före detta vänner är förstås också ett slags vänner. Om man tänker efter.

Nu slutar jag.

Varma hälsningar.

Lasse

Förföljda kristna och engagemang

Det räcker inte med enbart insamlingar till en organisation med världsvida förgreningar för att tillfredsställa det internationella engagemanget i en församling. Den kristna kyrkan är extremt lokal genom sina församlingar men också synnerligen världsomfattande och utbredd. Kristi kyrka är den kyrka vi alla som tillhör kyrkor ingår i. Den är inte bara en rubrik utan en avgörande verklighet som kan påverka vår världsbild. Våra trossyskons öde angår oss. Men inte bara. Medmänskligheten och empatin hos kristna går oftare längre ändå så att andras öden ute i världen också blir angelägna.

Det som blir svårt är när engagemanget för kristna bröder och systrar spelas ut mot engagemang för andra utsatta folkslag, gemenskaper och grupper. Som om det vore trosegoism att stå upp för förföljda kristna. De finns på många håll som i flera afrikanska stater, t ex Egypten, eller i Mellanöstern, Irak och Iran, för att nu nämna några exempel. Förföljda kristna var länge något man kunde läsa om i Ljus i Öster där ofta kommunismens härjningar stod i fokus. Idag är medvetenheten större och fler utsatta kristna uppmärksammas när deras kyrkor bombas eller bränns ner eller där myndigheterna gör livet svårt för dem.

För ett brett internationell engagemang i Svenska kyrkan krävs ett informationsflöde från andra delar av världen och gärna egna lokala kontakter. Så har den församling jag arbetat mest i byggt ett kyrktak i Kimberly i Sydafrika och stöttat en hantverksskola, Ilemera i Tanzania, för barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids. Dessa lokala och ofta konkreta projekt har engagerat församlingen och viljan att bidra ökade år efter år.

ACT behöver naturligtvis få in pengar, många bidrag, och fungerar som en biståndsorganisation. Hur man underbygger och entusiasmerar församlingars internationella engagemang är en knäckfråga. Ett sätt kan vara att börja engagera sig mot förföljelser av kristna och tydligt våga säga ifrån!

Sjukhusvistelse

Bloggen har fått vila beroende på en oplanerad infektion som tvingade mig att åka ambulans till sjukhuset. Där blev jag snabbt inlagd och behandling påbörjades med intravenös antibiotika. Sent igår eftermiddag hade man äntligen funnit en tablett som skulle kunna fortsätta och slutföra behandlingen hemifrån, men då hade också de flesta värdena blivit normala igen.

Ifrån sjukhussängen tappade åtminstone jag orienteringen över vad som pågår och sker i samhälle och kyrka. Inte för att det fick himlarna att falla och jorden att skaka. Och jag som knappt kan leva, vanligtvis, utan stora doser nyheter från svenska och internationella nyhetsförmedlare, kunde klara mig bra eftersom annat blev viktigare, t ex liv och hälsa. 

 På facebook berättade jag att jag befann mig på sjukhus och värmen och bönerna strömmade! Det finns sammanhang som inte alldeles brister fastän man inte träffas eller ens har sett varandra på decennier. Tacksam och ödmjuk blev jag av dessa tecken på vänskap och omtanke. Nu ligger någon annan i den säng jag ockuperade i fem nätter. Min tanke går till dem som vistas på sjukhus världen över med den oro, de risker och den utsatthet som följer vare sig det är Covid, cancer eller några andra sjukdomstilstånd som lett dem dit.

Väl hemma återvänder det normala och vardagliga snabbt. Tidningarna plöjs och nyhetskanalerna får besök. Spänningen i nacke och axlar avtar. Här finns någon som bryr sig hela tiden och som jag kan tala med, trots att jag sällan är särskilt språksam. Redan nu på morgonen återvänder jag till det livs-befrämjande och -uppehållande sjukhuset. Dialysen väntar...