Hurra för kyrkkaffet!

Vore jag forskare vet jag vad som borde undersökas: kyrkkaffets betydelse för en församling. Det finns nästan inget mer uppskattat, omtalat och förtalat än kyrkkaffet. En stund för gemenskap och samtal efter en högmässa? En skvallercentral där rykten utbyts och sprids? En stund för inbördes beundran och avgränsning mot andra?

Det som sker vid andra möten människor emellan kan också äga rum vid ett kyrkkaffe. Varför skulle just den stunden vara helt annorlunda? Att den är värdefull för många är höjt över alla tvivel. De som inte dricker kyrkkaffe efter församlingens huvudgudstjänst och låter människor ila hem var och en till sitt går miste om något oerhört värdefullt. De missar chansen att lite närmare lära känna varandra för att på så sätt  bygga och stärka gemenskapen i församlingen.

Visst förekommer det att där uppstår kotterier, grupper som alltid håller sig till varandra. Men där finns också en stor öppenhet för nytillkomna och tillfälliga besökare som sällan blir sittande för sig själva. Åtminstone om jag utgår från de kyrkkaffen jag känner till och deltar i. De behöver inte vara överdådiga som en kaffebjudning hemmavid, som på vykortet här intill. Enkelhet räcker långt!

Kyrkkaffet är en stund då åldrarna blandas! Och en stund då det officiella skalet av yrkesidentiteter, titlar och positioner tycks sakna betydelse. Alltid finns det något att språkas vid om. En predikan kanske. Något teologiskt intressant. Den gångna veckans upplevelser och vedermödor. Den höga ljudnivån. Vädret. Och alla möjliga händelser som sipprat in i nyheterna...

Ett kyrkkaffe får kosta pengar! Självfallet ska vi som dricker det betala för det som serveras. Om någon inte har råd just denna gång får vi andra rycka in och i tysthet täcka upp. Sådant går alltid att lösa för att inbjudan ska kännas vara öppen och vid. Så gå på kyrkkaffet kära vänner och missa inte chansen att lära känna några av dina medmänniskor! Till sist: hurra för kyrkkaffet!

Räddad till livet, gång på gång!

Räddad till livet! Texterna om människor som dramatiskt räddats till livet tar aldrig slut. Inte i veckopressen och inte i kvällspressen. Som här, här, här och här... Så otroligt, tänker vi. Vilken tur! Ett mirakel! Vi lever oss in i det som hänt och förstår vilken gåva det är att livet kunde räddas och kunde fortsätta levas.

Ofta, mycket ofta, beror räddningen på vardagshjältar som rycker in och gör något. De blir hjältar och har förstås ofta kunnat lämna stafettpinnen till sjukvårdens hjältar. Men livet räddades! Vi blir alla uppbyggda, glada och tacksamma. Tänk att det gick, fast det var på håret. Millimetrar skilde liv från död, konstaterar vi.

Att bli räddad till livet är ingen tävling. Men det finns dom som måste räddas gång på gång. Och faktiskt rycks ur dödens händer upprepade gånger. Kan det vara möjligt? Var det inte unika tillfällen när allt till sist samspelade till det bästa? Flera gånger? Många gånger? Jo, så är det. Jag vet, för jag är en av dom!

3 gånger i veckan räddas jag till livet! En gåva, ett mirakel! Genom räddningsinsatserna slipper jag drunkna inifrån. Och jag räddas från förgiftningar, gång på gång! Ty vätskan jag äter och dricker stannar kvar i min kropp. Har jag tur kan jag lyckas bli av med ett antal deciliter genom att andas och svettas. Resten blir kvar. Alla föroreningar och giftiga ämnen som hamnar i blodet stannar också kvar där, eftersom mitt reningsverk, njurarna, är kaputt.

3 gånger i veckan räddas jag till livet av dialysen på Örebro Universitetssjukhus! Jag har även haft stor hjälp av kirurger och övrig personal på Övre Gastro att rida spärr mot döden! Goda krafter förenas i livräddning.

Måndag, onsdag och fredag går jag på dialys. I 4 timmar är jag uppkopplad till en dialysmaskin där mitt blod filtreras och renas. När dialysen är över har 80 liter blod passerat genom slangarna. Den räddningsinsatsen hamnar inte med stora rubriker i pressen. Den äger rum vecka efter vecka i stor undanskymdhet. Men alla som arbetar där är mina hjältar, de som rycker in och gör det där unika, med hjälp av maskiner, läkemedel och yrkesskicklighet. De ser till att göra undret som knuffar över mig på livets sida, gång. på gång. på gång!

Tänk att få bo i ett land där detta är möjligt! Och där det inte ruinerar mig och min familj totalt utan solidariskt betalas genom sjukvården och erbjuds mig och andra personer med svår njursvikt. Fantastiskt! Otroligt! 

Det finns mycket att säga om sjukhus och sjukvård. Jag för min del lovsjunger sjukvården och tackar Gud, skattebetalarna, regionen och personalen för att jag får tillhöra dem som räddas till livet - 3 gånger i veckan.

Samtal pågår, tala är guld?

En godtagbar könsfördelning i styrelser eller i personalgrupper lär vara 40/60, åt ena eller andra hållet. I ett samtal blir en sådan procentuell fördelning mellan de som har ordet nästan outhärdlig. De där 20 procenten i taltid som skiljer betyder att den som pratar mest tar halva den tid den andre pratar (50 % av 40 är 20)! När 2 personer ses kan fördelningen ibland bli långt värre. Utan att inse det själv kan en person ta 80-90 procent av talutrymmet och därmed omvandla den andre till främst en lyssnare. Ett inpass från den andre kan rent av uppfattas som störande. Orkar någon lyssna hela tiden? Tala är guld, har blivit det nya.

Somliga har inte så många att prata med och får därmed ett uppdämt behov att lätta på tungans band. Vilket inte betyder att det är fritt fram att ta över ett samtal och dominera fram en tystnad hos den andre. En vänskap som alltid kräver stor tystnad av den ena parten riskerar att ta slut, ebba ut. Dags att etablera ett syskonuttryck till att tiga ihjäl någonting, nämligen: att prata ihjäl en vänskap.

Vänskaper upphör oftast av andra orsaker. Människor växer ifrån varandra. Ibland säger någon något helt förgripligt som svårligen kan ursäktas eller förlåtas och vänskapen glider sin väg. Personer kan göra andra illa, t.ex. utnyttja någon ekonomiskt, ständigt kräva uppställning för sina behov, eller på åtskilliga andra sätt. En synnerligen dålig hållning om målet är varaktig vänskap.

Stör ej!

Samtal pågår!

Om snedfördelningen i samtal bara är tillfällig kan det ibland gå an. Men när svadan bildligt tycks vara som Guds nåd, oändlig, kan man ofattbart snällt fortsätta lyssna, slå dövörat (!) till, börja avbryta den andre gång på gång eller bara resa sig och gå. Lämpligen yttrar man då: detta vattenfall av ord har gjort mig svettig, jag måste dessvärre gå och duscha nu. Vilket förstås avslutar en vänskap direkt. Så först krävs eftertanke om detta är vad man vill uppnå.

Samtal kan bli outhärdliga av andra orsaker. Kvinnor har ofta anledning att klaga på mäns vilja att kunna allt, även sådant de inte begriper, och ägna sig åt "mansplainig" (ordet är en sammansättning av man och explaining). Denna låtsade kunskap förminskar de andra i ett samtal! Och är en lika allvarlig härskarteknik som att bara ta och behålla talutrymmet. Även den som verkligen vet och kan, behöver ibland lägga band på sig och komma ihåg att ett samtal sällan är en lektion eller en kurs där den ena ska suga i sig den andres stora och överflödande vetande. Varje samtal utgör någon form av relation och varaktiga dialoger människor emellan handlar om ett ömsesidigt utbyte.

Turtagning i ett samtal kräver lyhördhet för varandra. Och en förmåga att säga det man har på hjärtat utan att ta över. Sedan behöver talutrymmet överlåtas åt andra och då krävs förmågan att bli en lyssnare när de säger sitt. Barn i grupp lär sig turtagning ganska tidigt i livet. Många vuxna klarar sämre att sitta tysta när andra talar, utan de bryter in. Den egna erfarenheten tänks och tros överglänsa den andres. Ofta händer att samtalet förs in på andra spår. Avbrytaren vill då inte orda om det alla tidigare gjort utan byter bryskt till ett ämne man själv finner bättre och mer intressant.

Rannsakan: undrar hur jag beter mig i samtal med andra?! Är jag för tyst eller talar jag för mycket? Är jag en god lyssnare? Kan jag berätta en historia utan att fastna i utvikningar och detaljer? Vem vet?

Brudöverlämning - en invasiv tradition?

En insändare lyckades jag nyligen få publicerad i Nerikes Allehanda. Ämnesmässigt hör den samman med ett tidigare inlägg på stillsam (följ länken) om att det inte finns ett vigseltvång i Svenska kyrkan. Här är insändaren:

Nerikes Allehanda har den senaste tiden tagit in 2 anonyma insändare som pekar ut en enskild person som kärlekslös. Att gömma sig i mängden och komma med sådana anklagelser är illa. Fegt fingerpekande i anonyma insändare öppnar inte för samtal och förståelse.

Ingen, oavsett sexuell läggning, kan som i en postorderkatalog välja en präst och kräva att: du skall viga mig och min partner! Det är Svenska kyrkan som tillhandahåller vigselförrättare och det sker på samma sätt i Viby som i Örebro pastorat.

Om kyrkoherden i Viby väljer att kalla in någon annan har inget att göra med avståndstagande eller bristande kärlek, det är att följa kyrkans ordning! Dessutom är det fullt möjligt att anse att kyrkan enbart ska välsigna brudpar och inte som myndighet sköta det legala i vigseln. Den hållningen utesluter inte att man samtidigt kan älska och uppskatta människor som definierar sig som hbtqui+! I en församling finns många möjligheter att vara med och veta sig mottagen för den man är och innesluten: gudstjänster, studiegrupper och verksamheter!

Lars B Stenström, fd kyrkoherde och prost

Så långt insändaren. Här ett litet tillägg om en annan diskussion. Vigseldebatten har nämligen tagit ny fart eftersom till kyrkomötet har en motion inlämnats som är kritisk till brudöverlämning, dvs oftast en far som leder sin dotter in i kyrkan och överlämnar henne till den väntande brudgummen. Motionärer är Sara Waldenfors och Jesper Eneroth, båda (s)!

Denna någorlunda invasiva tradition kommer med all sannolikhet från främst amerikanska filmer där vigslar ganska ofta har varit en del av story och intrig. Att seden skulle göra någon större skada har jag svårt att förstå, än mindre begriper jag vad det nyttar till att inrätta förbud mot allt man inte gillar...? Dags att även slopa brudens och brudgummens sida vid altare och placering i kyrkan? Och varför ska kvinnan alltid gå på mannens högra sida när paret lämnar kyrkan?

För staten är det legalt viktigt att äktenskap ingås ordentligt och juridiskt bindande. Nog borde kyrkan kunna nöja sig med att ha en gudstjänst utan myndighetsutövning där paren får stå "inför Gus ansikte" och lova varandra trohet för att därefter bli välsignade. Bra idé, eller hur!

Vigselförrättare i Svenska kyrkan klarar att hantera och samtala om hur vigseln eller välsignelseakten ska gestaltas. Många stolligheter har genom åren avstyrts, som när området kring altaret en gång skulle möbleras om, och kyrkans inventarier skjutsas undan, och göras till en scen inramad av palmliknande växter där en smärre koreagraferad konsert tänktes genomföras.

Andra förväntningar har kunnat begränsas utan förbud, som när ett brudpar haft kompisar som de tyckte helt skulle stå för musiken och låta dem hantera kyrkans orglar utan att ha närmare koll på hur en kyrkorgel ska hanteras och trakteras. Därtill stod psalmer inte på det tänkta programmet. Andra har bara velat ha den senaste popmusiken på cd, där texterna inte haft ett dyft med en kyrklig gudstjänst att göra. Att sådant måste kunna hindras är en sak. Sämre är att försöka lösa och sudda bort det man ogillar med förbud. Kyrkans tjänare bör klara att förvalta sitt gudstjänstliv även utan allt fler tvingande förbud och påbud!

Kollekt på nätet ger tomma håvar

På Världsnjurdagen ett år stod vi i ett gathörn och delade ut broschyrer om organdonation. Samma dag råkade det vara insamling till Världens barn. Så när vi sträckte fram våra broschyrer svarade de som gick förbi: vi har redan gett! Fanns det verkligen så många donatorer, tänkte vi - nästan. Men insåg att de trodde vi ville ha pengar.

Det här var på den tiden då många bössinsamlingar ägde rum ute på stadens gator och torg. Det var då Lutherhjälpen fortfarande fanns och åtnjöt det största förtroende. Då befokkades entrérna till varuhus och systembolag med frivilliga bössskramlar (ordet kommer av att bössorna redan från början hade småmynt i botten så det skulle skramla om bössorna när man skakade).

Ofta kunde en mamma med några barn i släptåg stanna och ge barnen varsin tiokronorssedel som var och en av dom fick försöka trycka ner i den plomberade insamlingsbössan. Givandet befästes både i tanke och i handling. Givandet och generositeten förmedlades till den nya generationen. Vad händer nu? Snart är det bara Världens barn som går på gatorna och samlar in gåvor. Vilket blir allt svårare när kontanterna är en bristvara på tillbakagång.

Ett relativt nytt fenomen är alla TV-galor. Det började med flyktinginsamlingen 1986. Idag finns flera galor eller kampanjer som hoppas på att slå nya insamlingsrekord. Märkligt nog lyckas det ofta, kanske för att även företagen och organisationer utmanas. Där ligger kyrkorna i lä eftersom de huvudsakligen inriktat sig på ett personligt givande.

Lukas 3:11 uppmanar oss att dela med oss av skjortor och bröd, bilder för livets nödtorft. I Ordspråksboken finns följande devis: En givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad. Många sådana uppmaningar och tankar genomströmmar Bibeln där man hjälper den nödställde. tar emot flyktingar och främlingar och delar med den som hungrar och törstar. Något vi människor behöver lära oss och därefter hålla vid liv. Utan generositet urholkas det vi benämner medmänsklighet och solidaritet!

I Visby Metodistkyrkas söndagsskola fick vi lära oss vikten av att dela med sig. När någon fyllt år under veckan togs en stor sparbössa fram där den som fyllt fick ge en 10-öring för varje år. Alla räknade: ett, två, tre och upp till t.ex. 11. Pengarna gick om jag minns rätt till missionen i Mocambique. Därefter sjöngs följande sång: "Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år." Så befästes tanken att också högtidsdagar när vi står i centrum och får presenter ska vi dela med oss till dem som saknar...

I kyrkorna har det digitala tagit över. Kollekten förväntas bli swishad. I min församling står kollektkontots qr-kod på ett av de utdelade bladen. Det är förstås bäst att göra det före gudstjänstens början. Försöker man swisha under kollektpsalmen måste man först sätta igång den redan avstängda telefonen. Ingen klarar det konsstycket utan att komma efter i psalmsången.

Somliga församlingar delar ut små lappar eller kort där det står att man swishat sin gåva. Den lappen kan sedan läggas i kollekthåven. Undrar förstås om dessa lappar också når fram till altaret när dagens kollekt bärs fram? Kollekthåvarna blir i alla fall allt mera tomma eftersom även i kyrkan är det få som numera har börsar och plånböcker med kontanter.

Det finns mera som urholkar givandet i gudstjänsterna. Ändamålen, de som skall få kollekten, är ibland ganska okända. Förr kom till varje söndag ett kollektcirkulär som skulle läsas upp vid pålysningarna. Snart nog lästes bara något enstaka stycke eftersom texterna som förklarade och vädjade om generösa gåvor var långa och ibland krångliga. Det hände förstås att någon som visste mer eller representerade gruppen som skulle få kollekten, t. ex. Kyrkan unga, fick kliva fram och prata för "varan".

Tanken på att ge tionde har för länge sedan tynat bort i de flesta församlingar i trossamfunden. Tionde var länge (sedan 1100-talet i Sverige)  en form av skatt som särskilt jordbrukare fick erlägga. Kyrkan skulle, med inspiration från 5 Mosebok 14:22-29, få tionde. Senare blev det särskilt i frikyrkorna vanligt att varje medlem skulle ge 10% av sina inkomster till församlingen. 

Inget hindrar predikanten att ta initiativ och lägga in en passus i predikan som understryker givandets glädje och vikten av att dela med sig, särskilt till dem som saknar. Som det heter i en bön:

O du som blev svar på vår bön,

ett bröd för vår hunger,

hjälp oss nu att vara ditt svar

till dem som saknar vad vi äger i överflöd...

Ordpolisen tog över

Vad skulle i göra utan Sveriges Radio? Sändningarna håller oss på alerten och får oss att tänka efter. Som just idag, denna morgon, när det sades att ett nytt sätta att bekämpa den invasiva växten parkslide fanns! Allt sådant är intressant eftersom många av oss drabbas även om vi bara har kanadensiskt gullris, lupiner eller jättebalsaminer. Nåväl, metoden som forskarna använt sig av gick ut på att låta tamgrisar böka upp området med den invasiva växten. En person intervjuades som deltagit i försöket i ett par år. Grisarna hade verkligen röjt upp i området rejält. Slutsatsen blev: men parkslidet klarade sig!

Parkslidet klarade sig! Hallå, det finns en ny metod vi vill presentera. Fast den fungerar inte! Visst är det en rafflande nyhet. Vi sitter på spänn för att höra hur effektiv metoden är. Och det är den - inte! Antiklimax. Ännu en negativ nyhet i raden av många. Om inte ens grisarna rår på parkslidet, vad ska man då göra? Kommer att grubbla hela dagen...

HANDSKAS

Lite senare i morgonblocket av nyheter rapporteras om ett decennium av stölder hos British Museum. En misstänkt nekar. Muséet erkänner att man brustit i vaksamhet. Reportern sa då att man misslyckats i hur dyrbarheterna handskas. Stopp och belägg, sa min hjärna då. Skulle dyrbarheterna läggas i handskar? Heter det inte att muséet misslyckats med hur dyrbarheterna hanterats? Den inre språkpolisen tog genast befälet och stoppade all annan tankeverksamhet. Är detta verkligen korrekt? När de egna tankeprocesserna kom igång tänkte jag att ett ordmisstag i hastigheten måste vi kunna handskas.

Eftertankens kranka blekhet infann sig. Hade jag hört fel? Hade jag missförstått. Knappast. Var det något att orda eller bråka om? Äsch, inte! Men sådant håller mig alert! SR:s olika nyheter retar tankeförmågan. Och lämnar oss rätt ofta i sticket eftersom vi sitter med fler frågor efter ett inslag än före. Tex. vad föreslår forskarna vi ska använda istället för grisar? 

Nu blev det handlingens minut. Jag letade upp Naturvårdsverkets sida för bekämpning av invasiva arter på land. Tack vare Sveriges Radios märkliga nyhet hittade jag flera andra metoder. Att jag gjorde så var ganska naturligt eftersom i vår familj har vi inga grisar att flytta runt på kolonin där det vackra kanadensiska gullriset har fått fäste. Dessutom är det där med klövdjur inom tättbebyggt område laddat.

I Örebro, liksom i alla städer och samhällen finns regler. Vill vi ha gris på kolonin får vi ansöka om ett tillstånd. Och ska vi ha höns ska de inte störa grannarna. Hos oss gäller alltså följande: "Djurhållning inom detaljplan.

För att få hålla nötkreatur, hästar, getter, får, svin och giftorm inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser krävs ett tillstånd från Bygg- och miljönämnden. Samma krav gäller för pälsdjur och fjäderfä som inte klassificeras som sällskapsdjur.

Höns och tuppar, som vistas utomhus, anses inte vara sällskapsdjur. Detta gäller även höns som hålls i hönshus eller inhägnat. Om du överväger att hålla höns med tupp inom detaljplanelagt område bör du vara medveten om att du ska kunna redogöra för att detta inte kommer störa dina grannar."

Snälla konstaplarna, hjälp till!

Cykel- och gångbanor har blivit farligare än att hugga sig fram i en djungel! När det finns mängder av sådana banor verkar det som om vi befinner oss i ett civiliserat sammanhang. Gångare och cyklister är nämligen separerade, avskilda, från person-m buss- och lastbilstrafiken. Bara det en välsignelse. Men...

Stillsam har nyligen klagat på den breda trottoar som vi har utanför porten till vårt hyreshus. Där riskerar man att få näsan avklippt när man kliver ut. Plötsligt far en matleverantör på moped, en sk. food-dåre, förbi i 30 km/tim så huvudhåren fladdrar. Vi är centimetrar ifrån att bli av med tår och andra viktiga kroppsliga detaljer.

När vi är på väg upp mot stadens utdragna centrum måste vi passera en cykelbana, med risk för livhanken. De cykelburna susar nämligen ner för en lång backe och vi som fotgängare dyker upp bakom en husknut eftersom stadsplaneringen ser ut sådan. Där och på flera andra ställen borde det finns en hastighetskontroll för att åtminstone få fast fartdårarna. Vi har faktiskt länge övervägt att hitta andra vägar att gå, eftersom riskerna är så stora där vi nu går. 

Möjligen kunde vi stå ut om det bara var cyklar som tog sig fram där... men motoriserade sparkcyklar, ibland med två eller tre på den smala brädan, hör också till de snabbaste på den smala banan. Inga hjälmar och inga hand-, arm- eller benskydd har förarna. Förresten är det en utrustning några av oss aningen saktfärdiga gångare också skulle behöva.

Själv går jag med käpp och det kliar ibland i hand och sinne! Nästa gång sticker jag käppen i hjulet på någon som kommer med blixtens hastighet. Fast då skulle jag känna mig moraliskt skyldig att reda upp i kaoset efteråt, kanske ringa på ambulans och slutligen hamna inför skranket i domstolen. Tur att jag har en sådan utvecklad och förfinad impulskontroll.

Många cyklister och mopedister har bestämt att de bara ska fram. Ljussignalerna uppfattas som förslag. Förbudsskyltar likaså. Valfria regler med andra ord. Diagonalt över en korsning fungerar. U-svängar, fast ekipaget då kör mot trafiken riktning, tillhör också det som anses rimligt och gångbart. Inga ringklockor hörs. Inga ger tecken vid svängar. 

Även som förare av motorfordon kan gångare och cyklister (inkluderande sparkcyklar och mopeder) ställa till det. Igår passerade an motoriserad sparkcykel tvärs över gatan framför kylaren på vår bil. Mitt ute i gatan gör han en obegriplig 90-graders sväng mot oss. Hade jag inte bromsat så snabbt hade han numera sjungit i den himmelska kören. 

Fast bilister är inga roliga medtrafikanter. 90% av bilarna har trasiga blinkers. Det ni. Stora bilar tränger sig gärna fram så små bilar måste tvärbromsa. Många förare följer inte heller fartbegränsningarna utan envisas med att 50 km/tim fortfarande gäller i staden, trots att det sedan många år skyltats för 30 eller 40 km/tim. Och fordonen svänger till synes helt oplanerat åt alla håll. Det är som att befinna sig mitt i en happening. Och där två filer går ihop till en har det blivit som en racerbana för att komma först in på den enfiliga vägen.

Vi skådar förgäves efter poliser på staden. Gående eller i målade bilar. Men nej, de håller på med annat. Jagar bovar med bultsax och kofot, kanske? Trafikregler och -normer är i fara. Efterlevnaden av det som gäller vittrar bort i allt högre hastighet! Snälla konstaplarna (ett annat ord för poliser) hjälp till att styra upp på vägar, cykel- och gångbanor! 

Objudna klippare

Ett högt stängsel ska hålla objudna "gäster" ute och låsta dörrar ska släppa in alla som har nyckel. Ändå nöjer sig somliga inte, de respekterar inte gränserna. Nyligen var stängslet som omgärdar vårt koloniområde uppklippt på flera ställen. Kanske någon som glömt sin nyckel och var desperat för att hämta rädisor och potatisar till en fransk potatissallad? Fast då skulle personen som glömt nyckeln varit utrustad med en rejäl avbitartång eller en stadig bultsax. Möjligt, men inte troligt. 

Bultsaxmarknaden är enorm. Utbudet vet inga gränser. Att behovet var så stort kunde ingen tro. Användningsområdet är ändå begränsat. Möjligen kan man klippa mördarsniglar lite bekvämt genom att slippa böja sig så långt. De flesta av oss behöver knappast klippa plåt, stängsel eller kedjor...

Kan det ha varit en turist som ville slippa att betala mer än 1200 kronor per natt på ett hotell? Och tänkt att bland dessa flera hundra små stugor finns det nog en stuga med en skön säng i och med en ljuvligt mjuk madrass som jag kan "låna"? Men så var det förstås det här med bultsaxen. Få turister åker väl land och rike runt med en sådan i bakfickan.

Alla vet att det är populärt att vara kolonist, dvs. innehavare av en kolonilott. Om längtan blir för stark kanske bultsaxarna åker fram. Vägen från brottets bana till ett hälsosamt odlarliv kan förstås börja bättre än att välja ta sig igenom ett nyuppklippt stängsel. Vanligast är nog att man har en liten balkong där växterna till slut inte får plats. Byta lägenhet eller jaga kolonilott? Valet ter sig enkelt.

Troligast är att man velat "göra ett klipp" för att komma åt dyrbara tillhörigheter. Nu förvaras sällan guld och diamanter på kolonier. Och på ett område som saknar el och rinnande vatten i stugorna är fina möbler inte att tänka på. Inte heller stora 65-tums platta TV-apparater. En liten kokplatta är förstås inte att förakta eller en fin handdriven gräsklippare. Eller var det fler bultsaxar man var ute efter? Vem vet? Tjuvarna förstås. Uppdrag granskning kunde leta upp dessa typer för att fråga vad de vill stjäla.

I vår stad har nyligen, för vilken gång i ordningen, koppartjuvar klippt av stuprör på kyrkor för att komma åt metallen. För många år sedan blev jag intervjuad i lokal-TV av samma anledning. Då hade bovarna gått runt kyrkan och ryckt eller klippt av ca 2 meter av varje stuprör. Ljudlöst kan det inte ha varit. Oljud i nattens mörker brukar väcka uppseende. Frågan blev: vad tycker du om dessa stuprörsstölder? Svar: Om dem tycker jag inte!

Sedan måste marodörerna ha burit rören till en skåpvagn eller -bil. De har lastat in och kört iväg utan att bli upptäckta? Hur är det möjligt? Hade de rånarluvor så att ingen skulle bli identifierad om de fastnade på bild? Falska skyltar på bilarna? Låtsades de vara stuprörsreparatörer om någon förbipasserande frågade?

Tydligen var dessa kopparligister på turné eftersom någon natt senare, efter att ha härjat i Örebro, hade de berövat Adventskyrkan i Hallsberg sina stuprör. Vanliga plåtrör borde i framtiden duga, åtminstone längst ner. Om de målas för att likna koppar för tjuvarna tji, nästa gång. 

Att en sådan liga klarar sig undan är obegripligt eftersom de måste vara flera som omringar en kyrka som rycker, sågar, klipper, bär och står i. Kanske kan en energisk vaktmästare hålla koll och ringa i kyrkklockorna när rören avlägsnas? Dags att inkludera stuprören i bönen: vaka över mig, Herre?Kameraövervakade stuprör lär bli framtidens melodi. Det kan i alla fall inte vara kränkande eller något som trampar på integriteten. Stuprören lär inte klaga...

En butik för lindring och helbrägdagörelse

Affären är elegant och inredningen både ljus och mestadels vit. En affär för hopp och längtan. En svensk drugstore. Ett välkomnande apotek dit människor kommer med längtan efter att slippa huvudvärk, bli feberfria eller för att få hjälp att bekämpa de svåraste av åkommor. En butik som tillhandahåller vapen väl beprövade i strid mot de värsta fiender som tänkas kan. Inget är för litet och inget är för stort, för här kämpas för lindring av småkrämpor och för nära på mirakulösa segrar mot dödliga sjukdomshot. Besökarna längtar efter räddning och helbrägdagörelse med mirakulös hjälp av piller och tinkturer.

Till besökarnas hjälp finns en hord av vitklädda experter som vet det mesta som finns att veta om mediciner, deras kemiska sammansättning och biverkningar. Det är inte ovanligt att det på större butiker finns köer och många kassor. Tålamod i änglaklass krävs i denna rörelse. Där måste personalen hantera ilska, vemod och besvikelse. Va, har receptet gått ut? Det har ingen sagt! Måste jag verkligen på ett läkarbesök för att få ett nytt recept? Varför har ni inte medicinen jag har recept på? Vad då, generica? Vad har senap med mediciner att göra? Kan ni beställa? När kommer medicinen hem? Måste jag verkligen komma hit flera gånger bara för att ni inte har det jag behöver? Äsch!

Besöken hos apoteket sker nu oftare än möten med goda vänner. Att dessa medicinuthämtarbesök (!) är så många och sker så ofta beror på att mitt hemma-apotek blivit så omfattande att det snart kan konkurrera med de kommersiella dito. 17-18 recept ligger och trängs i datorerna. Även om ambitionerna är att besöken hos apoteket ska bli så få som möjligt strular det snart och ofta.

Anledningen är att somliga recept innehåller medicin för nästan 3 månader, andra kan ha betydligt kortare intervall för uthämtning. Efter ett antal veckor, ja kanske någon månad, är det som skulle vara regelbundet uthämtande sönderslaget. Nu måste mediciner hämtas varje vecka. Ju längre tid som går desto fler blir besöken.

En annan anledning till fler besök är att somliga mediciner ibland justeras och ökar eller minskar i styrka. Nya besök behövs. Den taktfasta besöksgången byts efterhand ut mot Flamenco, dvs. att bege sig dit en gång varannan vecka blir till flera besök i veckan. Väl i butiken måste man ta en kölapp för att bli betjänad. Då syns det vilken levande miljö ett apotek är. De två öppna kassorna var nyligen upptagna av en äldre man och en gammal kvinna. När mannen var klar blev det komplicerat. Min fru får betala, sa han och pekade på damen i den andra kassan. Diskussioner om hur man överför betalning från en kassa till en annan uppstod. Krångligt blev det eftersom hon dessutom inte var klar med sina egna beställningar.

Nu började paret diskutera. Fast något helt annat. Mannen insisterade plötsligt på att hon skulle beställa en medicinvara åt honom också. Hon sa myndigt: du kan använda min! Han svarade högt: Jag vill ha en egen! Jag hoppas att beställningen inte gällde tandborstar utan något enklare som flaskor med fluor, eller något sådant. Kvinnans linje vann!

Själv försöker jag räkna ut vad som måste hämtas nästa gång. Det blir nämligen allt krångligare att hålla ordning på när mediciner ska hämtas ut. Plötsligt finns det bara 3 tabletter kvar i en burk. Och receptet har gått ut. På min dialysavdelning har man sagt att var 6:e vecka kan vi beställa nya recept och justera medicinerna. Jag börjar tro att jag behöver en assistent för att sköta mediciner, recpt och apotek. Kanska AI kan ordna upp oredan åt mig...?

Vad gör Svenska kyrkan för de kriminellt exploaterade barnen?

 I den öppna. mångfaldiga och inkluderande Svenska kyrkan är det alldeles för mycket där förbud ansös lösa problem. Senaste förslaget till förbud handlar om att fäder inte ska få överlämna döttrar i vigselgudstjänsten. Att det finns patriarkala tolkningar av brudöverlämning, en far som haft makten över dottern låter nu uppgiften gå vidare till den blivande mannen, men även andra möjligheter finns. En nära anhörig, far, mor, syskon etc., beledsagar, följer, en dotter eller syster in till en livsavgörande händelse, vigseln. Denna amerikanisering, inspirerad av populära filmer, kan utan förbud säkert motarbetas av förklarande och pedagogiska präster vid vigselsamtalen.

Svenska kyrkan har länge försökt lyfta barnperspektiv i sin verksamhet och vid sina beslut på olika nivåer. En av de allra allvarligaste barnfrågorna är den organiserade brottslighetens rekrytering och missbruk av barn som utförare av allehanda brott, även av de yttersta och oåterkalleliga - morden! 

Polisen berättar om riskerna för barn och unga som dras och lockas in i de kriminella nätverken. Själva rekryteringen är ett brott! Risken är överhängande för dessa barns sociala och mentala hälsa. Brottsförebyggande rådet skriver så här på sin hemsida: "

Barn i 12–15-årsåldern rekryteras till kriminella nätverk av andra unga som ofta är 15–20 år. Rekryteringen kan gå snabbt, ibland på mindre än en dag. För de kriminella nätverken är nyrekryteringen ett sätt att bygga ut distributionskedjor för narkotika i närområdet. Det är svårt för ett barn att lämna ett kriminellt nätverk, men ibland uppstår tillfällen till avhopp när barnets rekryterare lämnar landet eller hamnar i fängelse och därmed inte kan övervaka barnet på samma sätt. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå."

Var är då kyrkans initiativ till att ingripa och bekämpa detta missbruk av barn och unga i vårt samhälle? Vad görs för att stötta de drabbade familjerna?  Vem samlar de interreligiösa krafterna till gemensam kamp mot de samhällsomstörtande och destruktiva kriminella krafterna som, utan respekt för sårbara unga eller för hälsa, liv och egendom, bara rullar på?

Vem skriver ett uppfodrande biskopsbrev om dessa frågor? Vem stöttar församlingarna i de aktuella områdena så att de kan göra något meningsfullt för att bryta den onda cirkeln där barn dras in och görs till brottslingar och mördare? Hjälper några inom Svenska kyrkan till för att avgifta de exploaterade barnen? 

En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva!

Krismedvetandet i Svenska kyrkan är lågt, åtminstone om vi ska tro frågorna som diskuteras. Prioritering nummer 1 verkar vara att hålla kvar så många som möjligt av de betalande medlemmarna (s.k. kyrkotillhöriga). Samtidigt oroas färre av det vikande gudstjänstdeltagandet, särskilt vad gäller kyrkans huvudgudstjänster, dvs söndagens högmässa.

Glädjen över hyfsade konfirmandsiffror är inte svår att förstå. Därtill upprymdheten över att kyrkan lyckas behålla många av de konfirmerade som unga ledare. Men om dessa framgångar inte leder till nya deltagare i gudstjänsten - då fortsätter den sorgliga kräftgången. En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva. Den kan finnas, som organisation eller som ett skal, men inte leva!

Nu har Svenska kyrkan genom sin storpastoratreform hamnat i läget (enligt kyrkoordningen, förkortad KO)att det räcker med en huvudgudstjänst i ett pastorat. Så här lyder formuleringen i Kap 17 och § 3: "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat." Hmmm. Varför församlingarna i ett pastorat ska vara undantagna från firandet av huvudgudstjänster är obegripligt. Texten innebär att det är fritt fram att svälta bort lokala gudstjänstgemenskaper. Lokala kyrkor kan läggas i träda eller i malpåse.

Paragraf 3 rimmar illa med inledningen till detta gudstjänstkapitel i KO. Vad sägs om följande stycke? "Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag." Vad händer då på de platser där söndagens gudstjänster inträffar sällan och oregelbundet?

Inledningen har mer att säga: "Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet, församlingsrådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst." En gåva och uppgift som ska ske söndagligen hackas på en del ställen sönder och istället hänvisas till en oftast större kyrka mera centralt belägen. Den lokala gemenskapen undandras möjligheten att fortsätta trots att man där ofta tidigare kunnat fira söndagliga gudstjänster.

Den starka inledningen till Kap 17 avslutas: "I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni..."

Kyrkan har alltså lyckats konstruera en apparat som kan fortsätta rulla på oavsett om antalet gudstjänstfirare snabbt minskar och platserna där firandet sker blir allt färre. Det innebär att redan idag är kyrkan på god väg att bli andligt astmatisk. Dess medlemmar har svårt att söndagligen syresättas, förvandlas och sändas ut att vara Guds efterföljare och vittnen. Denna minskning ser allt mer ut som ett självspelande piano. Dags att fundera och diskutera hur fler människor kan bli aktiva och deltagande gudstjänstfirare!