Skrikrum på Stjärnholm

Stiftsgården Stjärnholm, där överläggningarna mellan regeringen och kyrkoledarna ägde rum på hösten 1984, har en intressant historia. Olof Palme blev särskilt intresserad eftersom Sveriges justitiestatsminister Louis De Geer (utnämnd 1858) bodde där under sin uppväxt. Men även detta att biskop Gustaf Aulén hade lämnat avtryck på stiftsgården intresserade Palme.

Louis De Geer har berättat om åren på Stjärnholm i sina Minnen (Norstedts 1892). Ur den boken höglästes vid överläggningarna. Bland annat intresserade de pedagogiska metoder man använde i sin barnuppfostran på 1800-talet:

Ingen förmenades att gråta tyst af smärta eller missnöje, men skrika tilläts endast i ett visst rum. Var detta händelsevis upptaget, så anvisades för tillfället ett annat skrikrum. Ingen fick följa med bort till ett främmande ställe förr än han pålitligt upphört att skrika. Genom salongen fingo barnen icke gå. Endast då det var främmande eller musik, fingo de stå vid dörren men aldrig sitta i det rummet....

Att ljuga och svärja var bannlyst liksom att nyttja fula ord; men att hviska var tillåtet och stundom anbefalldt för tystnadens skull, såsom under musik. Ris gafs aldrig utom för trotsig olydnad men gick då i verkställighet utan föregående varning. Eljest bestodo straffen vanligen i förlust av den rättighet man missbrukat. Om någon drumlat i dammarna, förbjöds han under någon tid att gå i deras närhet. Att mista efterrätten var också ett straff. Hade man fått en läxa, som ej medhanns på den förelagda tiden, så fick man ej lof förr än man kunde den. Beröm utdelades för hvad som gjordes bra, men smekningar förekommo nästan aldrig efter de spädaste åren. Det var en högtid, då någon klappades av mamma. Under sjukdom suspenderades vissa lagar, men med småkrämpor klemades icke. För ondt i magen ordinerades att ligga framstupa på en stol o. s. v.
(s 9-10)

Den vetgirige kan läsa boken på nätet! genom den förnämliga samlingen Project Runeberg. Louis De Geers bok Minnen finns där för den intresserade. Läs gärna valda delar och man får en inblick i 1800-talets adelskretsar och i det politiska livet.

De biografiska anteckningarna kanske inte kan mäta sig med Lars Noréns dagsfärska tegelsten - men nog får man reda på ett och annat även i De Geers tidstypiska skildring.