Religionsfobin spänner musklerna

Rektorsdebatten i Lund har efterdyningar. Efter alla möjliga inlägg i olika riktningar summerar medarbetaren på Sydsvenskans kulturredaktion Andreas Ekström diskussionen i ett inlägg om Kristofoberna och religionen. Elisabeth Gerle svarade den 28/10 i Sydsvenskan.

I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.

Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.

Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.

I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.

Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.

Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.

Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.

Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...

Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...