27 augusti 2009

Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd

Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.

De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.

Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.

Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.

Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...


1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...

2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...

3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.

4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...


Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.

Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!

Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.

Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!

Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?

16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.

17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.


18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)