Målar in sig i ett hörn gör den som inte tänkt i förväg. Uttrycket är fantasieggande: att sitta fast utan utväg. För att slippa loss borde man kunna flyga.

På domssöndagen är det lätt att tänka på inmålningen i hörnet. Människan tillstånd: inmålad i ett hörn utan egen utväg. Och i förkunnelsen över den yttersta tiden är riskerna stora att måla in sig i hörnet. I detta hörn står vi nu.

Se så fint vårt nymålade golv blänker. Vi har målat golvet med en färg blandad med ingredienserna: bortförklaring, oförmåga att utlägga, ovilja till exklusivitet och en hel mängd det går an. Sedan finns det åtskilliga ingredienser som vi själva inte riktigt kontrollerar och som vi är offer för utan att riktigt inse det: som tidsanda, inre sekularisering och övertro ( t ex på vetenskap, modernism eller andra ”ismer”).

Hur ska vi göra med det vi inte förstår, tycker om eller har svårt att hantera i Bibeln, läran och tron? Vi, både enskilda kristna och kyrkor, har utvecklat en opassande skicklighet i att ta oss runt eller förbi. Det målas friskt på golvet med ord som: det texten hävdar kan man inte förstå, inte hålla med om och faktiskt bara inte tro på. Och eftersom man inte kan tro det finns det väl en förklaring till att det ändå står där: då säger vi till exempel att man på bibelns tid med sin begränsade världsbild inte förstod bättre, könsrollerna och familjebilden var sådan, samhället var outvecklat, vetenskapen rudimentär. Ibland är det verkligen helt sant - men argumentet är lätt att ta till för allt som känns (!) opassande eller obekvämt. Vi tar oss förbi, lättvindigt och elegant - då blir det inte mycket till tolkningsarbete där inte.

När vi kommit upp i varv påstår vi att egentligen handlar texten om något annat. I vår tolkningslåda finns många redskap - några av dem gör vi till unversalverktyg. Om inget annat hjälper - byt nivå. Vi förälskar oss i att förvandla det konkreta till något allmängiltigt, att i det historiska finna symbolik. Vi tänjer vår tolkning för att tämja ett otyglat Ord.

Det är bara att tillstå - vi har målat med växande skicklighet att undvika textens budskap och dess problem. Och vips har vi skapat ett bortförklaringens hörn. Men varje ansträngning att tolka och pröva Bibel, lära och tro för ändå något gott med sig. När det uppstår en kollision mellan det bibliska materialet och vårt tänkande måste vi ju ändå bena något i frågeställningarna. Och då kan vi öppna oss för ordets mångbottnade och radikala utmaningar.

Flera av penseldragen har nedvärderat tron. Vi har fruktat att säga att tron ger något mer, att tron erbjuder tillgång till sådant andra är utestängda från. Vem vill bli beskylld för att utesluta, för exklusivitet. Vad ska andra tänka? Att vi nedvärderar deras övertygelse?

Tron, närheten till Jesus ger möjligheten att se och höra det andra inte kan. Varför skulle vi inte ropa ut det med glädje?! Är det rädsla för att någon skall kalla oss elit? Elitkyrkan har blivit ett skällsord riktat till dem som vill leva ett liv med bön och gudstjänst. Om eliten är de som gillar det kyrkan handlar om - vad ska vi då inte kalla fotbollspubliken som älskar fotboll, eller ishockeyfans som följer sitt lag - en elit? Att de förstår mer av fotbollens finesser behöver väl knappast påpekas - de kan se när det blir offside. Andra känner igen termen men förstår inte hur det fungerar.

Tron öppnar verkligen för andra erfarenheter! Vi kan se Guds handlande i det som för andra bara är elektroimpulser, biologi eller kemi. Vi förmår uppfatta den gudomliga poesin där andra bara ser bokstäver eller troslära. Vi hör uppmuntrande ord där andra lyssnar in hot. Hopp gjuts in i våra hjärtan och vi bärs av en kärlek större än vi förmår beskriva och fatta. Där vi möter Gud och det Heliga, får förlåtelse och fylls av tacksamhet och ny kraft - där ser andra tråkig gudstjänst och gamla riter.

Om de som firar sin gudstjänst bara vore intresserade av sitt eget och inte öppnade för andra. Då kanske man började närma sig en exklusivitet som vore uteslutande och i någon mån elitistisk. Men självinstruerande agendor och gudstjänstordningar till alla, ibland undervisning, förklaringar och kommentarer. Nej det är tid att utmana dem som talar om elit och låta dem plocka fram sina argument. Men ändå, risken att utesluta och vända ryggen åt den som söker är stor. Därför måste vi öppna för självprövning.

Vi har målat vårt golv med obehaget att bli tydlig, vi färgar med vårt svävande tal. Men Guds kärlek i Kristus Jesus kan inte växlas in, bytas, mot kristaller, shamantrummor eller naturengagemang. Hur mycket respekt vi än har för andras övertygelse kan vi ju inte sätta vår tro i en garderob och stänga dörren om den. Det går inte lika bra med någon annan tro eller övertygelse!

Jesus säger i Matteus 13, i de sju liknelsernas kapitel att: Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter men det har inte de andra, ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte…”

När Bibeln tar fram att det ska bli en åtskillnad mellan de onda och de rättfärdiga, mellan fåren och getterna, god eller dålig fisk gör vi allt för att det ska gå ihop med, harmoniera med, tron på Guds barmhärtighet och godhet. Att några ska hamna utanför eller rent av förpassas till den brinnande ugnen, där, som det står skrivet ska bli gråt och tandagnisslan – det är för oss obarmhärtigt, ter sig kärlekslöst.

Ändå är domsorden en spegling av vårt eget handlande och ställningstagande. Vi behöver bara tänka på den besudlade jorden, den av glödande hat förödda samlevnaden mellan folk och stammar, oförmågan att förlåta och vägran att försonas. Frågan till oss är: får kärleken från Gud strömma genom oss?

Vi har målat tjockt för att täcka över risken för en dubbel utgång. Vid studentexamen hände det förr att någon fick gå ut bakvägen. Där på framsidan kunde familj och vänner stå och vänta på någon som erövrat den vita mössan. Men som underkänd fick den barhuvade gå en annan väg.

Yttersta domens bilder tycks handla om någon som får sitt liv underkänt, sitt värde förtrampat. Vi står inte ut med tanken på evig förtappelse, att vi ska skiljas åt, att somliga är rättfärdiga och andra onda. Så tydligt får det bara inte sägas och vara. Om å andra sidan risken att gå förlorad inte betyder något varför skulle vi då alls bry oss?

Följden är att vi blivit duktiga på att byta tonvikt. Domstexterna har vi ägnat åt utläggningar av att Gud den kärleksfulle ändå inte vill se sina barn utestängda. Domens dag har betonats som den stora återställelsens dag, inte åtskillnadens. Det som blev fel görs rätt, det trasiga blir helt, det brustna fogas samman. Vi blir vad vi var avsedda att bli…befriade, älskade, sanna.

Ibland har jag i dessa texter tyckt mig se en varning, en påminnelse: allvarsord som får oss att inse att livet är på allvar och inte på låtsas. Lev så att Du inte hamnar utanför. Utanför Guds kärlek. Avskuren från Gud. Den stundande domen blir ett memento och en inbjudan till avgörelse.

Ingen kyrka, ingen församling, ingen kristen kan svära sig fri från felsteg, kärlekslöshet och synd. Det är jag/vi som drabbas av domsorden. Det är oss, mig, det handlar om och inga andra, ingen annan! Vi kan inte dela ut domsord som hot, hålla dem mot omvärlden och påbörja domen över de andra, de där som...

Det finns tider när de kristna pekat ut andra som getterna och sig själva som fåren. Vi är god fisk, den dåliga fisken är andra. Vi är goda, de är onda. Orden är inte till för att vi ska peka finger, döma andra och så ta över Guds rådslut: de är riktade direkt till oss för att vi ska pröva oss själva inför möjligheten att inte bestå provet: Öppnar vi oss för Jesus och det han vill med oss, lever hans kärlek i oss?

Vi sitter alla inträngda i ett hörn av dödens obeveklighet och egen brist. Ingen enda av oss förtjänar Guds gränslösa kärlek. Egen hygglighet, välvilja eller prestationer räcker inte. Vi kan inte flyga bort från synd och skuld. Gud som ”skapar nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” griper in. Bara Guds gränslösa kärlek i Kristus Jesus kan rädda. Den kan lyfta oss, bära oss.


Kvar står frågan: får Kristi kärlek strömma genom oss?

Händerna rörde sig ivrigt. Hon talade med många gester. En tumme hyttande bakåt över axeln betydde förfluten tid. Nyss, igår eller i förrgår var inte alltid så lätt att minnas. Då hjälpte händerna till. Ivrigt fladdrande.

Hennes svenska hade inte förbättras under det senaste året. Anledningarna att tala svenska var få och de svenska vännerna lätt räknade. Vi satt vid köksbordet efter en magnifik måltid och samtalet halkade in på ord och uttryckssätt.

Hon berättade om sekundsnabba chanser att öva. Som när ungdomarna på hennes arbetsplats någon gång ville ha en upplysning. Hon skickade dem då oftast vidare. Fråga henne, sa hon och pekade på en arbetskamrat. Finurligt slapp hon undan. De gånger hon bett ungdomarna upprepa blev tålamodsprövande. Hon talade inte så begripligt och ungdomarnas flöde var svårt att förstå.

Det var enklare att kommunicera på hemlandets tungomål. TV-nyheternas tydliga och korthuggna satser var den svenska hon lyssnade mest till. Hon förstod när det inte gick för fort - och det gjorde det ofta.

Ni svenskar har ett ord som jag tycker illa om, sa hon allvarligt. Mina vänner och jag tycker inte om detta ord! Vet ni vilket, frågade hon. Vi kunde inte lista ut svaret. Jag tycker inte om va,
sa hon bestämt. Va, sa vi unisont.

Skrattande fortsatte hon och hävdade att ordet var hårt. Ni säger va mitt i ett samtal, sa hon menande. Att va låter korthugget, vasst och gällt, som en ilsken skällning, kunde hon inte säga. Hon hade inte orden. Men hennes händer påstod det tydligt.

Någon säger va. Den som säger va ser arg ut, sa hon energiskt. Då kan jag inte tänka. Jag måste gå till mitt eget språk och börja om. Vad heter det, frågade hon. Det heter kortslutning, påstod jag. Va, svarade hon klockrent.

Tänk på vilodagen så att Du helgar den. Så insiktsfullt och klokt. Så är den uppmaningen också ett av de 10 budorden på Mose stentavlor. Dessa viktiga regler skulle underlätta livet. Tänk på vilodagen! Vilken idé. Tankeverksamhet kan helga vilodagen? Är det verkligen tanken som räknas? Nåväl - söndagen blev en tänkedag.

Men när jag funderat insåg även jag att helgandet var poängen. Helgdagen erbjuder människan en behövlig andhämtningspaus. Arbetet fick anstå och istället tog man sabbat. En dag avskiljdes från de andra, avsattes för krafthämtning och helgades för Gud. En strålande rekreationsidé: man återskapas när man vilar. Men få tar saken på nödvändigt allvar. Men så hände det också innan fritiden var uppfunnen…och Gud nästan bortglömd.

Med fritiden fick vi alla ett fasligt sjå att hålla oss igång och sysselsatta. En tid, fri att göra vad man ville med, den måste ju bara användas så effektivt och roligt som möjligt. Inte konstig att vi plågas av stress! På jobbet mer prestation. Dessutom ska hälsan motioneras, vikten bantas, utlandet påhälsas och båten blötas. Gräsmattan trimmas, rhododendronbuskarna gödslas eller balkonglobelian tuktas att prunka.

Vanorna har ändrats och det blir svårare att se rytmen i veckan. Vad hände med växling mellan arbete och vila? Arbete och fritid, helg och vardag flöt samman och blev allt svårare att hålla isär. Även helgdagen blev vardagen lik. Var dag är en sällsam gåva? Vardag är en sällsam gåva? Möjligt, men bland alla dagar är vilodagen, Guds dag söndagen den sällsynta gåvan.

I kallelselärans alfabete kan var människa helga sitt arbete och utföra det Gud till ära! Jaha, joho det kan man kanske. Men om kan-själv-människan inte tillåter Gud att ha något med söndagen att göra, då är det svårare för Vår Herre som respekterar fira viljor att framgångsrikt göra anspråk på arbetsdagen.

Söndagen är en uppståndelsedag, då firas påskdag, en Guds dag för människans skull. Och en människans dag för Gud. Jag behöver avsätta tid för det som är verkligt viktigt i livet. Nog tänker jag att alla har samma behov. Och i det fortgående samhället behöver vi öva oss att bli stilla. Att komma till ro. Att bara vara.

Seden att gå till hembygdens kyrka är försvagad – men långt ifrån bortglömd. Genom livet blir det många besök i kyrkan och ännu fler kontakter med Svenska kyrkan. Söndagsskolan är på väg tillbaka. Ungdomsarbetet är på väg upp ur vågdalen. Dopet där Gud säger till de barn man bär fram - också Du är min, ett Guds barn - lever starkt. Begravningar sker huvudsakligen i kyrkan om än vi privatiserar deltagandet. Där kan det vara bra att tänka på att vänner också sörjer och på att ingen av oss i livet har monopol på någon annan. Många och fina kontakter finns redan som kan bidra till att vi återfår en insikt om vad gudstjänst och söndag kan erbjuda…

Eftersom vi bibringats uppfattningen att religion är privat och något man väljer så blir kyrkan och gudstjänsten ständigt jämförd…med sängvärmen, med sommarstugan, med fotbollsmatchen, med en spännande bok eller en långt utdragen frukost… och bekvämligheten triumferar ofta. Vi väljer, alltså finns vi till.

Och valet blir att nu går man till kyrkan när man har lust. Tänk att kyrkan skulle komma att handla om lust, vem hade trott det? Men det finns en glädje att upptäcka i kyrkans rum där valven öppnar sig mot himmel och paradis, vilket öppet rum. Tänk där firas himmelrikets måltid och vi har sällskap av den himmelska härskaran.

För inte så länge sedan ärvde många människor sin tillhörighet, och valde de gjorde de det en gång för alla, en avgörelse som fick vägleda hur man levde. Den som tillhörde kyrkan gick dit för att det hörde till. Inte för att det skulle bli så underhållande och trevligt. Man gick dit för att i samhörighet med bygdens och stadens folk få höra Guds ord – det kunde ju ha något viktigt att säga mig om egen brist och Guds stora nåd. Om förlåtelse, om nya möjligheter, om vad det innebär att vara människa.

Söndagens gudstjänst erbjuder en ny start. Där får vi lämna tillkortakommanden och brister och där får vi del av Guds gåvor, vi fylls med ny kraft och nytt mod. Tänk vilken möjlighet! Hur Du än tänker - tänk på vilodagen. Så att Du helgar den!

Varje text kan slipas till perfektion, med nyanserade och icke upprepade ord och formuleringar. Interpunktionen kan för sin del, om den är genomtänkt, lyfta texten till högre höjder. Rytmen, som ett skiljetecken åstadkommer, hjälper komplicerade tankar till enkelhet och klarhet, åtminstone om de formulerats med stringens och logisk konsekvens, och skulle så inte vara fallet kan säkerligen, om man seriöst reflekterar över frågeställningen, orden alldeles av sig själva skapa ett slags mening...

När datorn blev skrivmaskin fick rättstavningsprogram bli korrekturläsningens hjälpmedel. Förargligt var att snarlika ord blev korrekt stavade genom att den avsedda glosan felstavats. Att upptäcka sådana finna förtretligheter är enstaka människors högsta nöje. Felfinnarivern närs av dagstidningsprosans allt värre fadäser.

Nu till mitt credo. En felfri och välformulerad text speglar inte livets mångfald. Därtill blir den alltför färdig. Någon enstaka svårförståelig eller felplacerad preposition kan hjälpa tanken att minnas på ett större perspektiv. Ur den synvinkeln blir något som avviker en tankeställare – minns att livet är sådant, fyllt av variation och ofullkomlighet, av tillkortakommanden och brits.

Men imperfektionen har syskon och kusiner. En vän till mig har systematiskt i sina texter meningar som öppnar mot det obegripliga och ofattbara. Som en koan ur zens djupa hav, oåtkomligt för det rationella tänkandets gripklor: när man klappar med sina två händer hörs ett ljud - hur låter det när man klappar med en hand?

När intellektet och förnuftet gjort sitt för att reda ut en sådan gåta måste andra förmågor och egenskaper nyttjas. Även när man vandrar i ring går man framåt. Bland våra andliga resurser finns fantasi och intuition. Ur den gåta som undflyende slingrar sig när vårt förnuft vill mäta, väga och värdera den stiger en insikt fram:

En lördag åker kyrkoråd och medarbetare till Norrköping. Vi läser i den stora bussen högt ur Isaac Bashevis Singers bok med sagor: Hästen Suss och gubben Naftali. Sagor om människor i små judiska byar. De hjälper oss att komma i stämning inför föreställningen av Spelman på taket som spelas i Norrköping på Östgötateatern.

Efter fyrtio år är musikalen fortfarande aktuell och angelägen. I den ukrainska staden Anatevka finns ett litet judiskt samhälle. Där lever man i enlighet med sin tradition. Själva livet är en konstart människorna i detta lilla samhälle behärskar. Det är fattigt och eländigt men med närhet mellan människor.

Musikalen lever därför att den behandlar viktiga existentiella frågor. Omvärlden med sitt tumult, med hat och fördomar tränger på. Samtidigt bryter nya tankar och idéer fram hos de unga. Vad sker när tradition och samhällsförändring kolliderar? Kan nya tankar och nya sätt att bete sig integreras i gamla och traditionsbundna mönster? Hur möter man hot och våld?

I centrum står en familj Mjölkhandlaren Tevje och hans hustru Golde och deras fem döttrar. Historien vävs runt mjölkhandlaren Tevje som drar runt i bygden med sin kärra. Han citerar ständigt skriften men det mesta har han själv hittat på. Likt en Don Camillo för han ständiga samtal med vår Herre om stort och smått. Döttrarna uppvaktas och förälskar sig.

Äktenskapsmäklerskan i byn får allt mindre att bestyra. Ungdomarna frågar inte längre om lov för att gifta sig. Husfaderns patriarkala auktoritet ifrågasätts och utmanas när de unga går sina egna vägar. En dotter ska giftas bort enligt traditionen och Tevje gör upp med den äldre och rike slaktaren Lazar Wolf. Men dottern har hemligt förlovat sig med den unge fattige skräddaren. Tevje låter sig övertygas av de ungas kärlek. Traditionens mönster fortsätter i en rasande fart att rämna. Nu uppvaktas en annan dotter av en radikal student och en kristen soldat intresserar sig för en tredje av döttrarna.

Mitt under skräddarbröllopet blir det högljudd diskussion. De egna meningsmotsättningarna bleknar när festen avbryts av att soldater väller in. Pogromerna, judeförföljelserna får ett nedslag mitt i byn. Av dessa ingredienser har musikalen Spelman på taket byggts. Litterärt ursprung har den i författaren Sholem Aleichems (Rabinowitch) böcker. I slutet av 1800-talet började han sina berättelser om Tevje.

Östgötateaterns uppsättning är medryckande. Det spritter om musiken. Dansarna får scenen att vibrera av rytm och färg. Scenografin är enkel och möbler och annan sparsmakad rekvisita dansas in och ut så själva scenbytena lever och tempot hålls uppe. Allt detta framför en fond som växlar mellan dag och natt, mellan djupaste blå och skymningsrosa.

Christian Zell som Tevje är helgjuten som varmhjärtat butter vardagsfilosof. Och Gunnel Samuelsson som Golde bär många hårt arbetande kvinnors bördor till synes med lätthet. När hon sjunger finns det stråk av vemod i hennes röst. De äldre döttrarna formas till distinkta personligheter med temperament och stark vilja av Martyna Lisowska, Karin Oscarsson och Sara Widén. Men snart tänker man inte på skådespelare och roller eftersom det den drivna ensemblen gestaltar är medryckande, varmt, engagerande, förfärande och viktigt. Det är som om samtiden tar plats på scenen.

Som avtrubbad TV-konsument av våld står man frågande inför hur soldaternas angrepp gestaltats. Här blir det för vekt och oengagerat. Knappt har några bord välts så beordras soldaterna bort. Förföljelsen av ett folk eller en folkgrupp, det vet vi från folkmordet i Rwanda, apartheidtiden i Sydafrika eller verklighetens pogromer är gränslöst och diaboliskt.

När slutscenens många flyktingar vandrar runt som i en evig ring smälter teatern tydligt samman med omvärldens hemlöshet och nöd. Visst kan man tänka att en musikal lätt kan bli för glättig och inte går tillräckligt på djupet. Spelmannen med sin violin och den upprepade melodin öppnar för symboliska tolkningar. Hoppet, tron eller möjligen Gud vävs som en melodislinga in i människors liv. I Norrköping kan man känna igen sina egna och tillvarons viktiga frågor. Och programbladets artiklar om flyktingar antyder vilken räckvidd man önskar sin uppsättning.

Spelman på taket erbjuder humor och många välkända melodier. Ändå ger den ingen enkel musikalflykt från det verkliga livet. Det Östgötateatern erbjuder handlar om livet inte bara då och där utan även här och nu. Sevärt och angeläget!

(Kortare version publicerad I Kyrkans tidning 2006/44)