Rex Rotary och Gestetner. Namn som ingenting betyder för yngre människor. Vi som tillhör 68-generationen har många minnen förknippade med dessa namn. De var nämligen våra främsta hjälpmedel att massproducera material. Dessa företag tillverkade stencilapparater. Timmar, dagar och veckor har vi ägnat vid dessa apparater för att flerfaldiga flygblad, bulletiner och brev. De skulle matas med trycksvärta.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
Värdefullt Lars, att du påminner om historien. Både den relativt närliggande som flera av oss själva känner igen oss i och den som ligger längre tillbaka.
SvaraRaderaDu pekar i slutet av din bloggpost på att informationen nu snabbt flyttar ut i smarta mobiler och datorplattor. Med det medges en mobilitet som passar bra med förståelsen av församlingen som ett vandringsfolk.
Ett medvetet mediebruk där vi slipar tekniken så den förlänger oss själva, kan få oss att nå varandra utan att tappa (bort) ansiktet som kyrka.
De som kan räkna sig till "vi" blir fler när begränsningen till pastorsexpeditionen släpper och alla medlemmar i församlingen har tillgång till vår tids stencilapparater.