Kristet forum blir returpapper

Att det får rum så mycket i en källare! På hyllor, i lådor och kartonger. Packade just upp ett antal nummer av tidningen Kommentar. Som jag läste flitigt i början på 70-talet. I några tidskriftssamlare återfanns, inte riktigt kompletta, de tre första årgångarna av Folket i bild, Kulturfront, från samma decennium. Tidningen började utkomma 1972. Vad gör man? Bläddrar nostalgiskt? Inser att det var då det. Andra decennier har både kommit och gått. Nu är nu och det finns inte längre rum i mina hyllor och lådor för allt det gamla.

Detsamma gäller böckerna. Vem läser Harvey Cox nu för tiden? Vet ens alla i min generation något om författaren till Secular City? Eller läste de och samtalade de någonsin om biskop John A.T. Robinsons debattbok Honest to God? Boken som gav upphov till en massiv, omskakande och uppslitande debatt om gudsbild och teism. Så genomgripande att bokförlaget fick ge ut en särskild bok: The Honest to God debate.

Alla mina gamla nummer av Kristet forum har också blivit reducerade till det material de trycktes på. Som returpapper fick de därför dyka ner i pappersinsamlingen. Några år satt jag i redaktionen för denna celebra tidskrift. Med den erfarenheten i meritlistan fick jag sedemera som studentpräst faktiskt bli ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige. Ett endaste år blev det. Ett ganska sorgligt år.

Rörelsen fonder hade använts till löpnade utgifter- så framtiden var långt ifrån säkrad. Snarare allvarligt hotad. Min uppgift blev att säga nej till nästan allt. Inga gruppresor till internationella konferenser. Nej, nej och åter nej. På så sätt sparade vi ihop en slant som tryggade framtiden. Därför var det riktigt orättvist och helkorkat när en av spenderarna vid något jubileum benämnde oss, som kom efter Martin Lind i rörelsens ledning, som "kamrerssjälarna". Här ett citat ur häftet Kriss 20 år som gavs ut 1991: I KRISS skedde vid den här tiden en generationsväxling som förde en ny tids "kamrerssjälar" till makten. Nu gällde inte längre visioner och utopier, utan att få ekonomin att gå ihop. "Förvaltarna" tog över efter visionärerna. Min kommentar: otack är världens lön.

Min mentala hälsa for riktigt illa det året. Numera glömt och överstruket. Åtminstone glömt när studentrörelsens historia beskrivs. Vår styrelse strävade hårt. Med stor möda blev det till sist ordning och reda. Särskilt synd var det om kassören som fick slita hund och än värre. Hon gjorde storverk. Tur för studentrörelsen att några av oss insåg att utan sunda finanser havererar alla organisationer. Därmed klarade KRISS sin verksamhet ännu ett antal år...

Idealisterna och bohemerna framstod som särskilt radikala. Vad brydde de sig? Pengar var världsliga bekymmer för dem. Om detta kan jag berätta. Ty jag var där och hejdade den hotande utarmningen. Sådant stiger upp i minnet när jag idag, helt utan sentimentalitet, matar ner nummer efter nummer i tidningscontainern.