Biskop verksam i Vatikanen arresterad

Moral och etik får större plats i Vatikanen. Det är den tydliga signal den nye påven Franciskus ånyo sänt. Denna gång genom att tillåta att den italienska polisen arresterat Monsignore Nunzio Scarano verksam vid Vatikanens bank och misstänkt för bedrägeri och pengatvätt. Här kanske man kan tala om en ny moral i positiva ordalag. Lag och rätt tycks på väg att återupprättas.

Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf  Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.

Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).

Ny moral?

Den nya moralen - det värsta är inte handlingen, utan att den avslöjas. Ja så ny är den inte. Så har man tänkt sedan Adam och Eva eller Kain och Abel. Så tänkte även den svenska försvarsmakten som anmälde Svenska Dagbladets publicering av bristerna i flygberedskapen. Ryska plan fick ingen avskräckande uppvaktning. De gjorde inte så mycket. Inte så mycket som att förhållandet blev känt.

Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.

Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.

Överflödiga altare

I sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Detta avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.

Altaret ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den kristna tron och kyrkans liturgi.

Altarbordet har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.

Att jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.

Om det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.

Det verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte, skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen. Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en och annan psalm kan slinka igenom...

Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?

Kyrkoordningen är som en schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för att där skapa en egen frizon.

Något av detta blir jag varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag, Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och kyrkopolitikern Inger Harlevi.

Ett 40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...

I sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Det är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:

  - Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras här.

Invigda kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och 41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Och i kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att

kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.

Några borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett invigt kyrkorum.

Kan Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?

Invigda altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!

Den katolska kyrkan har en teologi som omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst. 

Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.

Ingen tid till övers

Semestersysslorna är efterhängsna. De tar liksom inte slut. Snart kommer gäster. Så min nyvunna arbetsfrihet har inneburit dammsugning. Mera fönstertvätt. Gräsklippning. Rengöring av lampor. Jag har satt upp en loppisfyndad spegel. Som trots att ramen var av teak, vägde väggspegeln som vore den tillverkad av bly. Det värkte i musklerna. bara av att hålla spegeln mot väggen. För att måtta. Jag lyckades slå in spiken så galet att en bit av väggen ramlade ner. Hmm.

Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.

Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.

Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.

Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.

Semestern som kom ikapp

Semestern har äntligen hunnit upp mig. Kommit ikapp. Stressen har börjat gå ur kroppen. Gäspningarna kommer inte lika tätt. Jag somnar inte jämt och samt. Börjar ana att det finns annat. Än tidsrapportering i dator. Attestering av räkningar. Sammanträden och möten. Än budgetarbete, verksamheter och konton. Ny överläggningar. Ledningsgrupper och arbetslag. Allt detta som vanligtvis roar och engagerar så mycket. Har efter någon veckas ledighet svårt att tävla med sommarfagra dikesrenar. Blommande gullregn. Till och med blåregn har skymtat fram. I skyddade lägen. Vita syrenhäckar. Aklejor i stora mörkblå och lila hopar.

Men visst finns det arbete att utföra. Av annat slag. Fönster ska tvättas. På utsidan och insidan. Och på de två glasytorna däremellan. Det dammas och våttorkas. Skuras. Vintern ska därtill dammsugas bort. Här måste vädras för att ge plats för den ljumma sommarvind som ännu tycks tveka.

Gräsklipparen baxas fram. Torkas av. Drivmedel inskaffas. Flera timmar senare ligger gröna vidder öppna för krocket- eller kubbspel. Varpan gör dessvärre för stora hål i gräsmattan. Och stångstörtning är direkt ovänligt mot trädgårdar. Dessa sporter får utövas på annat håll.

Vitmålade trädgårdsmöbler ställs fram. Grillen, ja grillen måste väl också få ett litet hörn att husera i. Så rök och stekdoft kan spridas över bygden. Mattorna har jag alldeles glömt. De som hängdes ut för vädring. Och nu ska skakas. Eftersom mattpiskaren av rotting gjort sitt och nu vilar på närmaste återvinningsstation. Bland obehandlade trävaror.

Nu hinner här inte skrivas mer. Idag ska en spegel göras iordning. Så att man åtminstone kan ana vem som skymtar fram. Och inte tror att det är gamla och forntidsdunkla förfäder. Som nyfiket kikar fram. En papperskorg som tröttnat måste ersättas. Och några krokar ska monteras för sommartröjor och solhattar. Eller regnrockar. Men vänta. Det är ju söndag. Vilodag. Då blir det nog en resa. Lite längre. Till en högmässa. Någonstans i Sverige.

Blir det verkligen kyrkoval 2013-09-15?

I september är det kyrkoval. Trots att vi befinner oss i juni månad har någon verklig valrörelse inte märkts av. Det är kav lugnt. Trots att klyftorna inom Svenska kyrkan är synnerligen påtagliga och märkbara. Man undrar om det verkligen ska bli ett kyrkoval i september - 2013-09-15?

De politiska partierna, åtminstone det största av dem alla, ska visst mest jobba under radarn. Avses då en så låg nivå att ingen tar det hela på allvar? Eller kommer att märka av det som sker? Eller är det så man arbetar när man använder sig av partiets alla sekulära och interna kanaler, osynliga för omvärlden? Oavsett parti kommer man nog att vända sig mest till dem som är minst aktiva!

Här några förslag till ämnen att lyfta i den kommande valrörelsen. Den som lär ska äga rum. Det blir väl tre veckor där ingen debatt hinner äga rum.

Församlingars rätt att styra sig själva – om beslut på lägsta möjliga nivå, närmast dem som berörs (subsidiaritet) i Svenska kyrkan.

Vikten av alla medlemmars aktiva engagemang i kyrkans gudstjänst och liv.

Personval på församlingsnivå och indirekta val till övriga kyrkliga nivåer – som självklart ska bygga på det egna engagemanget i en församling.

Partipolitikens uttåg ur Svenska kyrkan - en kyrka ska inte styras av sekulära partiprogram eller organisationer.

Kyrkans tro och bekännelse framhävs så att Kristi kyrka blir uppbyggd och den kristna gemenskapen växer.

Eftersom Svenska kyrkan faktiskt numera är ett trossamfund bland andra säger vi från och med 2017 nej till dubbelt medlemskap, men ja till ekumenik! Människor från olika kyrkor och samfund borde självklart efter behörighetsprövning kunna få anställning i varandras kyrkor.

Ljuder kallelsen än?

Idag ljuder kallelsen till Guds rike. Om man får tro Svenska kyrkans Evangeliebok. En text från Johannesevangeliet kapitel 1:35-46 handlar om hur Jesus samlar lärjungar. Förhoppningsvis ska man inte bara hålla trevliga tal från landets predikstolar idag. Eller göra utläggningar som svävar mest i det blå. Utan låta kallelsen till tro och lärjungaskap bli en öppen inbjudan.

Konsten att göra lärjungar har sedan Jesu tid försvagats. Ibland verkar det nästan som om talangerna i kyrkliga sammanhang mera handlar om att få människor att säga nej och vända sig bort, än tvärt om.

Överdrivet, skulle många säga. Skert, skulle jag instämma. Men många konflikter och konstiga beslut får sådana följder. Luddighet och brist på egen övertygelse lockar inte heller till efterföljelse. Om en kyrka svävar på målet om sin egen tro och saknar visshet blir det verkligen till en stötesten, i biblisk mening.

Därför är Jesu inbjudan i dagens texter så tilltalande: Vad vill Ni? Följ med och se!

Närmaste högmässa

Sommaren kommer. Det är ljuvligt och skönt. På många sätt. Men samtidigt kommer problemen om man vill försöka hitta en kyrka där det firas högmässa. Jag hör ofta gamla präster, till och med pensionerade biskopar, som åker miltals för att få komma till en församling där man firar en högmässa.

Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.

I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.

Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.

Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...

Epiklesens teologi

Svensk Pastoraltidskrift. Var under många år inte min främsta läsning. Det är bara att erkänna. Trots det har jag alltid hållit ett öga på artiklarna. De har varit lärda och intierade. Har tillfört något mer än bara tyckande och upplossande opinioner. Dessutom har en och annan artikel retat upp mig. Vilket varit nyttigt för mitt eget tänkande!

Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.

Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent