Det kallas valrörelse

Det regnar ord! Stora ord står som spön i backen. Det är debatter och intervjuer. Partiledare, språkrör och talespersoner på område efter område sprutar ord över det svenska folket. Företrädarna skönmålar sig och sitt och nedvärderar och underkänner medtävlare och motståndare. Det händer att partiet blir till partiledaren själv när det gemensamma vi förvandlas till jag! Om hälften av det som sägs om de andra och deras politik vore sant kunde ordregnet kanske hjälpa nya möjligheter att spira. Men istället översköljs folket av överdrifter och nidbilder. Det kallas valrörelse.

Skattesänkare! Skattehöjare. Vi tar ansvar! Ni är oansvariga! Det är ert fel! Ni river ner! Ni säljer ut! Vi bygger upp!

Detta utdragna anställningsförfarande av parlament och statsminister vore omöjligt om det handlade om andra jobb. Vid intervjuerna skulle den som sökt ett arbete ägna en betydande del av tiden till att svärta ner andra som sökt. Anställ inte honom, han förstör mer än han bygger upp, jag däremot... Hon arbetar inte för företagets bästa, det gör däremot jag...

Några veckor kvar till valet. Nu har politikerna chansen att visa sig som värdiga ledare. Genom att tala sanning! Genom att ta väljare på allvar och erbjuda något mer än det man lyckas prångla ut via medierna. Men partierna tror inte längre på folkets förmåga att göra informerade val. Därför matas valrörelsens karikerade verklighet ut i parti och minut genom högtalare, skärmar och på tidningssidor. Om väljarna bara har debatternas förenklade ordregn att utgå ifrån blir valet knappast ett val värt namnet. Vad hände med skrifter och broschyrer som erbjuder en grundlig genomgång av partiernas grundhållning, en utförlig berättelse om vad de vill och hur de tänker sig framtiden?

Löfteskarusellen snurrar i år fortare än på länge. Det blir smått larvigt med denna överbudstävlan. Jag får svårt att ta skådespelet på allvar. Trots att diskussionen och valet egentligen handlar om viktiga vägval.

Slutligen vore det ofattbart befriande om politikerna kunde sluta jämföra den egna politikens bästa sidor med andras sämsta. Mera substans och mindre yta!

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande...

Gloria Patri som avslutar tidegärdsläsningarna kan de flesta kristna utantill även om de sällan eller aldrig ber tidebönerna. Fortfarande säger man: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara! Alternativt lyder avslutningen: ...nu och alltid och i evigheters evighet.

Guds lov varar evinnerligen från första början och in i evigheten. Det framstår som det primärt betydelsefulla, som ett objektivt faktum, bortom tillfälliga åsikter och känslor. Det som har varit, är och skall komma blir till en formulering fylld av kraft.

I brytningspunkten mellan det förflutna och framtiden lever människan. Medveten om att historien har påverkat det nu som samtidigt öppnar mot det som komma skall. Där i detta fokus är vi till. Där är vi kallade att vara ansvarstagande människor, att vara kyrka!

Tankar om hur framtiden kan komma att gestalta sig hör till det kristna livet. Inte bara som reflektion över mål och mening, utan också för att Guds lov fortsatt ska ljuda. Jag hoppas att detta Gudsperspektiv är viktigt och motiverar kristna i deras kamp i olika av samtidens, för människan och livets, avgörande ödesfrågor.

Att leva i nuet kan inte bara handla om att fånga dagen, att vara här och nu. Utan det förflutnas djupverkan blir nuet platt och obegripligt. Kunskap och förståelse bygger på tidigare gjorda erfarenheter. Men vetter rimligen även mot de vägval som färgar framtiden.

För min egen del inser jag att jag behöver lyfta blicken något för att kunna se bortom dagens engagemang och strider. Det kom något annat efter det kalla krigets rädsla och rustningshysteri. Likaså förbyttes apartheids massiva förtryck i något annat. Men krigen tog inte slut, fredsriket inföll inte, människor fick kämpa vidare med nya utmaningar och hot. Tron på Gud och övertygelsen om Guds makt fick otaliga människor att härda ut och orka hoppas på en annan framtid.

Protestringningarna klingar av och övertron på kyrklig storskalighet förgår. Till och med regnbågsflaggorna ska blekna. Det finns ett bortom de flesta av dessa dagens brinnande agendor. Det är med den insikten i tanke och sinne, och för att inte förlora orienteringen, vi uthålligt och lovprisande fortsätter bedja: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara.

I England tävlade man om den bästa moderna kyrkan

Tänk om det gick att bidra till att fokus inom den kyrkliga världen skiftade från organisation och makt till andra för tron mera uppbyggliga frågor. Varje församling borde kunna planera sådana initiativ. Kanske genom den gamla gräv-där-du står metodiken. Eller genom olika grupper som fokuserar på församlingens andliga liv och hälsa!

Mitt lilla bidra denna sensommardag är att lyfta fram något som den engelska katolska tidskriften The Tablet berättat om. Det är den tävling som National Churches Trust genomförde om Englands tio bästa moderna kyrkor. I ordet bästa gömmer sig naturligtvis synpunkter på arkitekturen skönhet och funktionalitet och självklart tankar om rummets betydelse för liturgi och gudstjänst, för bön och tillbedjan.

Vann gjorde den Anglikanska St Paul´s Church vid Bow Common, East London. Se hela listan här. Visst kunde en sådan tävling stimulera till reflektioner över kyrkans rum och gudstjänsten. Även om en sådan tävling egentligen är en omöjlighet - fokuserar den på andra sidor av kyrkans liv än det vi vanligtvis diskuterar och uppmärksammar. Årets kyrktupp är väl det närmaste man kan komma...  Men på en sådan detaljnivå kunde man lika gärna utse det vackraste processionskrucifixet, Det mest dramatiska kyrkfönstret eller den mest välljudande orgeln. Kanske också det vackraste antependiet, det bredaste koret eller den bästa högtalaranläggningen. Fantasin vet inga gränser!

Tranornas metod för framgångsrika församlingar

Tranorna flyger i stora cirklar över nejden. Det ser oorganiserat ut, men mönstret är tydligt. Under ivrigt trumpetande får nybörjarna delta i flockens gemensamma färd. Vingar och uthållighet prövas. Landskapet och dess vattenvägar inpräntas. Detta är deras plats på jorden. Under sommaren går deras vallfärd just till denna trakt. Här är nämligen gudagott att vara för dessa stora grå varelser.

Flocken inmutar vissa fält där de kan trampa runt och beta. I utkanten av flocken står spejare som spanar av den närmaste omgivningen så att obehagliga överraskningar inte ska dyka upp, såsom hungriga rovdjur. Det har hänt att de blandat sig med fårahjorden på samma fält. Då ser de på avstånd ut som får stående på bakbenen. Vaksamhet och sammanhållning är nödvändiga dygder för dessa mäktiga flygare.

De gamla fåglarna deltar i flygövningen. Förmodligen har de ledande roller att spela i skådespelet så att färden blir säker och ingen tappas bort. Snart nog är träningen över och färden mot fjärran land och solbestänkta kuster tar vid.

Tranmetodiken är förnuftig och den fungerar. De lär sig ivrigt, ser till att det är en flock och inte en skock, de litar på att vingarna bär och att lufthavet ligger öppet. Och de är på väg. Måhända en och annan framgångsrik församling gör sammalunda?!

Stackars tranor. Ska de inte ens kunna cirkla i höjden utan att en förnumstig bloggare utan förberedelser och tanke börjar extrahera metoder för församlingsliv?! Må de flyga i fred!

Bemärkelsedagar är inga ljugarfester

Bemärkelsedagar erbjuder regelbundna tillfällen för firande. Namnsdagar firas sällan,  men födelsedagar brukar uppmärksammas. Än mer när människor fyller jämt. Då brukar det bli kalas och stora festligheter. Den som är ihågkommen och uppvaktad får spegla sig i andras uppskattning.

På födelsedagarnas triumfvagn står det ibland ett biträde som påpekar: Kom ihåg att allt de säger inte är sant! Det är Jantes kusin som arbetar i samband med jubileer och årsdagar. Han är inte särskilt talträngd. Men envist påpekas snärtigt och kortfattat att talarna överdriver, att de förskönar, retuscherar och skriver om.

Men födelsedagar och jubileer är sällan några stora ljugarfester. Metoden som används är välkänd från matlagning och bakning, från journalistik och byggnadsverksamhet. Man siktar sitt material. Gruset skiljs från sanden. Så används det fina som siktats fram. Såvida man inte vill ta till det grova artilleriet. Det andra glöms oftast för en stund. Läggs åt sidan. Används inte utan förkastas.

Kanske är det gott för människan att ibland få stå i centrum utan att behöva få sina värsta brister påpekade. De flesta av oss är nog så medvetna om att vi är ofullkomliga och bristfälliga. Att då få höra att något gott kan sägas om oss är uppbyggligt och stärkande.

Men konsten att föra fram det goda är inte särskilt utvecklad den heller. Tar man i för mycket får det motsatt effekt. Ett tonfall, en gest, kan räcka för att invertera budskapet.

De som lyssnar kan naturligtvis bidra till hur budskapet landar. Om en talare berömmer en jubilar för hans betydlesfulla och oerhörda arbetsinsats kan en lågmäld kommentar ur folkdjupet ta kraften ur orden. Då kanske någon viskar lagom högt: Vilket år var det?  Eller: Nu tog han väl ändå i så han sprack! Så tokigt det kan bli!

Du har verkligen uppmuntrat släkt och vänner betyder något annat om talaren samtidigt skakar på huvudet. Särskilt om de flesta vet att den uppmuntran som givits bestått av kantig kritik och hårda ord. Det är då biträdet på födelsedagsvagnen dansar och jublar: Vad var det jag sa!

Men om det händer för ofta brukar det räcka att stirra stint på denna varelse för att den ska försvinna. Tids nog ska jag tänka på tillkortakommanden och felsteg. Varje födelsedag tänker jag tro på ALLT fint och gott som sägs!

Förresten lär jag för min del få vänta några år. Innan jag fyller jämt. Men nästa gång jag fyller jämna år har jag hunnit bli så mycket äldre att jag nog inte tänker fira. Folk får vara snälla att säga goda saker jämt istället!

Själv övar jag mig att formulera positiva påståenden. Om mig själv och om andra. Inte kan jag skryta med att det går särskilt bra. Ännu. Men snart...

Det är vid sådana tillfällen jag samtidigt inser att en del episoder i Skriften nog står där särskilt för mig att läsa. Om bjälkar och grand. Till exempel.

Kyrkan och politiken

Svenska kyrkan och politiken är ett ämne värt många avhandlingar. Vi behöver nämligen hjälp att se mönstren och maktkonstellationerna bakom de starka bilderna som dominerar. Fortfarande kan det i valrörelserna inför kyrkovalen höras röster som tar avstånd från "prästkyrkan" och varnar för att den religiösa eliten ska dominera kyrkan. Men det är föråldrade bilder som förmodligen har sin upprinnelse före och under ståndssamhället! Det vi idag har är en kyrkopolitikernas kyrka - ty där ligger makten att besluta om kyrkans angelägenheter.

Min uppfattning är att varje kristen kyrka också i någon mening kommer att vara politisk. Det är nämligen ofrånkomligt att den som vill leva ett kristet liv också kommer att bli engagerad i det omgivande samhället. Den som försöker lyda Gud mer än människor kommer att behöva agera och handla för sanning, rätt och rättfärdighet. Det inbegriper engagemang i de stora politiska frågorna, som den om klimatet och jordens överlevnad, om krig och fred, om människovärde och mänsklig värdighet.

Det är då balansen i det kristna livet blir omistlig. Om engagemanget i världen växer till samtidigt som det kristna livet och kyrkans gudstjänst rationaliseras och reduceras förloras denna balans. Det är som när kyrkan annonserar efter frivilliga som utan kännedom om kyrkans tro och liv ska bli dess aktiva företrädare i tjänst och diakoni! För att kvalificera påståendet vill jag klargöra att alla goda krafter som kan mobileras i nyttiga och tjänande uppgifter också gör just det - nytta. Men om kyrkans diakoni losskopplas från gudstjänst och altare och därtill gärna institutionaliseras på avstånd från församlingen blir den något annat än gudstjänsten efter gudtjänsten.

På liknande sätt blir det en orimlig brist på balans om delar av kyrkan tar på entreprenad att göra uttalanden och uppvaktningar utan en fungerande relation till det kristna livet på kyrkans basplan. Orden behöver kopplas till en fungerande och vardaglig praktik och inte bara bli utspel och lösa tyckanden. Dessutom undergräver det trovärdigheten om man inte i motsvarande grad som man ger sig in i politiken ständigt och målmedvetet arbetar med och för den kristna trons utbredning och tillväxt.

Det är också ett skäl för att de som väljs in i kyrkans beslutande organ på stifts och nationell nivå borde vara representanter för de lokala gemenskaperna. Nu är detta band sönderslaget genom direktval som möjliggör att man som vald kan agera utan hänsyn till den lokala församlingarnas (eller pastoratens) synpunkter och intressen!

Den som vill kan skärskåda remissvar eller t ex biskopsbrev utifrån vilka motiv och argument som används för att hävda kyrkliga ståndpunkter. Mitt intryck är att den teologiska begrundningen är försvinnande och har försvagats. Det skulle kunna förklaras av att man inte anser att kristen tro har så mycket att komma med när man ska ta ställning i världens ödesfrågor (eller i en hel del andra). En eftergift för den sekulära världen? Eller också är det så att man inte anser att kyrkans tro och tradition inte har en sådan räckvidd att dess perspektiv kan anläggas på alla slags ekonomiska, etiska och politiska frågor, vilket är ännu mera allvarligt.

Att väcka tro, att hjälpa människor till fördjupning och andlig mognad, borde vara en given prioritet för kyrkan. När sådana perspektiv och satsningar är sällsynta skadar det den röst som vill tala även om det som angår oss alla som medborgare och medmänniskor.

Dödsbudet fick tiden att stanna

Vi satt i trädgården under den skuggande segelduken som spänts upp mellan de knotiga äppelträden. Värmen var behaglig eftersom det alltid fläktar en smula från kusten några kilometer bort. Vi berättade minnen som fick oss alla att både skratta och le. När en mobiltelefon ringde mitt i en historia gjordes ett uppehåll i skildringen. Den berättelsen blev aldrig förtäljd.

Beskedet var allvarligt. Någon som länge varit svårt sjuk hade dött. Vi tystnade. Som i vördnad inför ett liv som ändat. De snabba tornseglarnas svirr kunde höras. Inget annat.

Det var som om en dörr hade öppnats. All sorg, allt lidande, all död som tidningarna även samma morgon rapporterat om blev något mera än avlägsna skuggor. De abstrakta siffrorna, bilderna på okända människor, kom närmare genom dödsbudet från vän- och bekantskapskretsen. Det är inte bara ett sätt att få det avlägsna att bli angeläget när man påpekar att de som dött i Gaza, i Syrien, i Ukraina är någons syster, bror, far eller mor. Sorgen över deras död drabbar oss inte som vore det våra egna vänner, bröder och systrar, fäder eller mödrar, som dött. Egen sorg kan binda samman med andras.

Många som haft sorg vet att människor runt omkring plötsligt kan och vågar beröra sina egna sorger och förluster. Ibland så till den grad att det kan verka som om de som skulle visa sitt deltagande behövde väl så mycket närhet och förståelse. På ett avigt sätt är det också en kondoleans. Att avslöja sin medkänsla, sin med (con) smärta (dolere). Det skulle kunna betyda att du är inte ensam i sorgen. Även jag bär något som jag vanligtvis inte visar eller berör. Men nu när du sörjer öppnar det för känslor jag trängt undan...

Så känns det förstås inte när det sker. Man blir ännu mera ledsen över att personer tycks så upptagna av sitt eget att deltagandet i andras sorg blir en möjlighet att själv komma vidare, att fullfölja sin egen bearbetning. Men med avstånd i tid och rum kan insikt komma. Att det är en svårbemästrad impuls att berätta om egna smärtsamma erfarenheter av förlust och sorg och som länkar i vad andra går igenom vet vi nog alla...

Vi satt länge där i skuggan innan tiden tycktes hämta sig och sekunderna åter började ticka för oss. I bön om en salig hädanfärd och en öppen himmel för dem som gått före.