Kyrkan och politiken

Svenska kyrkan och politiken är ett ämne värt många avhandlingar. Vi behöver nämligen hjälp att se mönstren och maktkonstellationerna bakom de starka bilderna som dominerar. Fortfarande kan det i valrörelserna inför kyrkovalen höras röster som tar avstånd från "prästkyrkan" och varnar för att den religiösa eliten ska dominera kyrkan. Men det är föråldrade bilder som förmodligen har sin upprinnelse före och under ståndssamhället! Det vi idag har är en kyrkopolitikernas kyrka - ty där ligger makten att besluta om kyrkans angelägenheter.

Min uppfattning är att varje kristen kyrka också i någon mening kommer att vara politisk. Det är nämligen ofrånkomligt att den som vill leva ett kristet liv också kommer att bli engagerad i det omgivande samhället. Den som försöker lyda Gud mer än människor kommer att behöva agera och handla för sanning, rätt och rättfärdighet. Det inbegriper engagemang i de stora politiska frågorna, som den om klimatet och jordens överlevnad, om krig och fred, om människovärde och mänsklig värdighet.

Det är då balansen i det kristna livet blir omistlig. Om engagemanget i världen växer till samtidigt som det kristna livet och kyrkans gudstjänst rationaliseras och reduceras förloras denna balans. Det är som när kyrkan annonserar efter frivilliga som utan kännedom om kyrkans tro och liv ska bli dess aktiva företrädare i tjänst och diakoni! För att kvalificera påståendet vill jag klargöra att alla goda krafter som kan mobileras i nyttiga och tjänande uppgifter också gör just det - nytta. Men om kyrkans diakoni losskopplas från gudstjänst och altare och därtill gärna institutionaliseras på avstånd från församlingen blir den något annat än gudstjänsten efter gudtjänsten.

På liknande sätt blir det en orimlig brist på balans om delar av kyrkan tar på entreprenad att göra uttalanden och uppvaktningar utan en fungerande relation till det kristna livet på kyrkans basplan. Orden behöver kopplas till en fungerande och vardaglig praktik och inte bara bli utspel och lösa tyckanden. Dessutom undergräver det trovärdigheten om man inte i motsvarande grad som man ger sig in i politiken ständigt och målmedvetet arbetar med och för den kristna trons utbredning och tillväxt.

Det är också ett skäl för att de som väljs in i kyrkans beslutande organ på stifts och nationell nivå borde vara representanter för de lokala gemenskaperna. Nu är detta band sönderslaget genom direktval som möjliggör att man som vald kan agera utan hänsyn till den lokala församlingarnas (eller pastoratens) synpunkter och intressen!

Den som vill kan skärskåda remissvar eller t ex biskopsbrev utifrån vilka motiv och argument som används för att hävda kyrkliga ståndpunkter. Mitt intryck är att den teologiska begrundningen är försvinnande och har försvagats. Det skulle kunna förklaras av att man inte anser att kristen tro har så mycket att komma med när man ska ta ställning i världens ödesfrågor (eller i en hel del andra). En eftergift för den sekulära världen? Eller också är det så att man inte anser att kyrkans tro och tradition inte har en sådan räckvidd att dess perspektiv kan anläggas på alla slags ekonomiska, etiska och politiska frågor, vilket är ännu mera allvarligt.

Att väcka tro, att hjälpa människor till fördjupning och andlig mognad, borde vara en given prioritet för kyrkan. När sådana perspektiv och satsningar är sällsynta skadar det den röst som vill tala även om det som angår oss alla som medborgare och medmänniskor.