Igenkänning

Flera gudstjänster som jag deltagit i på senare tid, på plats eller via media, har på olika punkter varierat grovt. De tycks ha förändrats i jämförelse med den likare som Svenska kyrkans handbok utgör. Men så blir det kanske i tider då förslag till nya handböcker är i svang. Och när genomgripande omstrukturering av kyrkans organisation äger rum - så att det som förut var en församling där huvudgudstjänst skulle firas nu ingår i ett storpastorat med helt andra riktlinjer.

Även om det firas en hel del mässor så har de fått en annan accent särskilt för den församling där den egna gudstjänsten förlorat sin regelbundenhet och det kan betvivlas om den längre uppfattas som och faktiskt fungerar som församlingens egentliga centrum. 

Gudstjänstens utformning betyder också mycket. Det vet varje person som rest ut i världen och deltagit i gudstjänster i någon av de stora världsvida traditionernas gudstjänster. Att på plats i Berlin, London eller Madrid kunna fira gudstjänst på andra språk och ändå känna igen sin egen församlings gudstjänst i det som sker där får en glimt av vad det kan innebära att tillhöra en allmännelig katolsk kristen kyrka.

Banden till urkyrkan är tydliga och ändå firas mässan med vår tids existentiella frågor närvarande. Den gamla ordningen ger plats för nutiden. Igenkänningen är därför så betydelsefull. Om man godtyckligt infogar nya element och därtill börjar segla fritt i förhållande till kyrkans tro förloras detta arv.

Om verbet igenkänna kan man läsa i SAOB: 1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade ,föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör....

Drömmen om att i gudstjänsten vara unik och nyskapande, att ständigt förändra, är knappast vän men det som har med den igenkänning som stärker trons kontinuitet och uthållighet. Om vi förlorar förmågan att gå in under kyrkans liturgiska tradition som gör de gamla orden till ord i vår tid blir vi lätt rön för vinden, ett slags tidsandans fångar. Kyrieropet är verkligen ett rop från oss i vår tid, från de som upplever maktlöshet i förorternas tristess och från de drabbade i Irak och Syrien och deras vånda inför Isis barbariska skräckvälde.

Igenkänning uppstår när de gamla bönerna samlar upp och uttrycker det vår egen tid brottas med - långt starkare än många subjektiva och hemsnickrade fraser...