Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket

Höststorm och ösregn fick mig att tänka på Sverigedemokraternas framfart. Historien om Sverigedemokraternas framväxt, deras uppgång (och framtida fall) behöver göras känd. Den blir lyckligtvis efterhand allt mera genomforskad och skriven. Ut ur skuggan är en sådan bok om partiets rötter och dess framväxt ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt.

Av de politiska kommentatorernas närsynta synpunkter efter de senaste valet visar det sig att man föreställer sig att SD:s framgångssaga tog fart i och med att de lyckades ta sig in i Sveriges riksdag. Ingenting kan vara mer felaktigt. Även om inträdet i parlamentet betydde fantastiska ekonomiska och politiska lyft för denna högerextrema politiska rörelse så hade de sedan länge målmedvetet bitit sig fast i kommunala och kyrkliga instanser.

Framgångarna i kommunalvalen har betytt oerhört mycket för att ge den råbarkade och av brottslighet solkade rörelsen fotfäste och skolning i demokratins sätt att fungera. Sina första mandat i kommunfullmäktige fick man 1991 i Dals-Ed och i Höör. I valet 1998 hade man stärkt sina positioner och fick 8 lokala mandat.

Äras den som äras bör, heter det. Då går det inte att bortse från vad det partipolitiska kyrkomötet betytt för SD:s strategiska etablering i det politiska livet. Kyrkan blev en arena och en plattform för att enkelt komma vidare i det övergripande politiska arbetet. Genom kyrkans direkta valsystem behövde de som kandiderade till kyrkomötet inte alls ha lokalt församlingsengagemang som grund. Det gick och går att direkt från sidan vinna plats och inflytande över kyrkans högsta beslutande organ utan att vara förankrad i kyrkans vardag och liv. Beslutsapparaten står fri från församlingars och pastorats inflytande, men har istället gett utrymmet bland annat till de nationella partiorganisationerna.

Alla de svenskkyrkliga personer som tidigt vände SD-företrädare ryggen vid offentliga möten sa ingenting om att det sätt på vilket Svenska kyrkans organisation och valsystem bidrog till SD:s politiska socialisation och "mognad". Utan Svenska kyrkans partipolitiska system hade det förmodligen blivit hart när omöjligt för SD att etablera sig och växa i den kyrkliga sfären. Den kyrkliga etableringen gav också dessvärre mera stadga och ekonomiska muskler till den sekulära politiska kampen som SD bedrivit. Om detta borde de kyrkohistoriska forskarna skriva!

Märkligt nog vill ingen granska partistödet i kyrkan och dess betydelse för de politiska etablissemangen och partierna. Det är för jobbigt. Inte ens de resursstarka Uppdrag granskning eller Kalla fakta har orkat. Eller kunnat. Eftersom kunskap i och om tro, om livsåskådning och Svenska kyrkan numera är en sådan journalistisk bristvara att den nästan blivit en merit!

I kyrkovalet 2001 fick man 2 mandat i kyrkomötet och tog också plats i 2 stiftsfullmäktige. 2005 fick man 4 mandat i kyrkomötet som 2009 blev till 7 och i senaste valet fick man 15 (!) platser. Det har också inneburit rejäla tillskott till SD:s partikassa. Ja, Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket. Alldeles för mycket! En ära som kyrkan för länge sedan borde ha betackat sig för.

Vad skulle hända om SD blev till ett av kyrkomötets allra största grupper? Förmodligen skulle det undergräva den relativa och förvånande starka lojalitet mot kyrkomötets beslut som än så länge råder. Tilltron till den kyrkliga demokratin skulle slutligen raseras och ett nytt system skulle behövas, ja nödvändigt krävas!

Det enda som kan ge rimligt skydd mot att främlingsfientlighet, och en människosyn som inte ser till varje människas värde och värdighet, får ännu större inflytande är att ge kyrkan lokala personval och ett indirekt valsystem där man representerar sin församling gentemot stift och den nationella nivån. Vänta inte längre. Sätt fart på arbetet att reformera kyrkans beslutsapparat så att den främlingsfientliga inflammationen inte sprider sig för långt i kyrkans kropp!.