Finns det verkligen plats i kyrkan?

Ärkebiskop Antje Jackelén vill jag vare sig baktala eller angripa. Men jag vill allvarligt fråga vad hon menar som kyrkans främste företrädare och ordförande i Biskopsmöte och Kyrkostyrelse. 

Ärkebiskopen har i Dagen svarat på ett öppet brev. Det skrevs av Maria Landgren som undrade om hon som betraktas som mera konservativ och troende snarare än sökare hade en plats i Svenska kyrkan. Hon skrev frankt och naket om sin erfarenhet. Min upplevelse är att Svenska kyrkan av i dag, utifrån sin ledning, skyr de konservativa som pesten. Det känns som att jag tillhör en förföljd grupp och att de finns en dold diktatur för tyckande inom det samfund som jag älskar.

Jag upplever även att Svenska kyrkan ser ner på människor som menar sig ha definierat sin tro och som inte vill kalla sig sökare. I Svenska kyrkans arbete premieras sökandet ur många perspektiv, men inte finnandet. Det känns inte välkommet att utrycka att man har funnit Jesus, att Han har mött, hjälpt och förvandlat ens liv. Det känns inte välkommet att tro att Jesus är en tydlig del av treenigheten, att Han är en person och kan förvandla andra människors liv.

Maria Landgren talar för många fler när hon skriver så. Otaliga människor har gång efter annan uttryckt sig på motsvarande sätt och bekymrat frågat sig om de verkligen har plats i Svenska kyrkan. Utstötningsmekanismer finns nämligen. Utdefinieringen av meningsmotståndare är inget enstaka undantag, oskäliga och hetsiga angrepp inte heller!

Ärkebiskopensvarade: Liksom du tycker jag illa om att påklistra människor etiketterna liberal eller konservativ. Risken finns att det snarare fördunklar än förklarar. För egen del kan jag säga att jag inte ”skyr konservativa som pesten”. Det jag skyr som pesten är felaktiga polariseringar.

Om ärkebiskopen avskyr felaktiga polariseringar vore det för klarhetens skull bra om sådana polariseringar exemplifierades. Jag börjar genast fundera på hur sådana motsättningar kan se ut. Motsättningar uppkommer sällan av en slump. Undantagsvis av missförstånd. Men det kan knappast ses som slump eller missförstånd att det finns exempel på att många erfar sig vara marginaliserade och undanträngda inom Svenska kyrkan. Ta bara diskussionen om förslaget till kyrkohandbok. Den massiva musikaliska kritiken och det stora antalet remissinstanser som önskar stora förändringar av förslaget har i olika officiella kommentarer tonats ner och bagatelliserats. Slump eller missförstånd?

Eller ta den diskussion som förevarit i Kyrkans tidning där några anonyma medarbetare och flera med dem gav ord åt sin frustration. Vem kan med gott samvete hävda att det de upplevt berodde på slump eller missförstånd?

Vi som tillhörde oppositionen i frågan om storpastoraten blev fullständigt manglade och icke lyssnade till. Några av oss avfärdades synnerligen bryskt som församlingsegoister, osolidariska bakåtsträvare och förändringsfientliga. Det fanns märkligt nog argument nog att fylla ett hav för de storslagna fördelar storpastorat skulle erbjuda, men inte en droppe av förståelse för församlingarnas oberoende och självständighet! Slump eller missförstånd?

Då vore det tacknämligt att veta vilka sådana falska motsättningar som ärkebiskopen nu ska diskutera och förhoppningsvis i så fall bidra till att röja undan – så att vi kan ta tag i de äkta motsättningarna. Om det finns falska motsättningar pekar det ju på att det också finns äkta sådana.

Ärkebiskopen fortsatte: I Svenska kyrkan finns ju en stor bredd av människor och trosyttringar. Så har det egentligen alltid varit. Jag undrar också om sökandet och finnandet egentligen utesluter varandra? Många av den kristna traditionens välkända ”finnare” ger samtidigt uttryck för ett livslångt sökande.

Så kan man tänka. Ständigt på väg, ett slags orienterare som söker sig fram i okänd terräng. Men tänk om det handlar om att så få når en tro att leva i och igenom? Att kyrkans egna företrädare själva är så osäkra på hur man hjälper människor att finna och leva i tro att man nöjer sig med att uppmuntra sökandet? Ord som omvändelse, frälsning, trosvisshet är snart utmönstrade ur kyrkans språk. Då hjälper det föga att lösa problemet genom att förvandla alla troende till sökare.  

Med vänliga ord svarar ärkebiskopen, men utan att ta på allvar den vånda och oro som det öppna brevet uttrycker. Om det finns en växande hemlöshet hos ett antal av kyrkans aktiva medlemmar, en accelererande alienation, så måste det tas på större allvar! Ytligt sett får Maria Landgren svar, men på ett annat plan än där hennes upplevelse finns. Djupet och våndan tas knappast på allvar med ett överdrivet vänligt och förbindligt svar.

Det blir extra tydligt när övertalande begrepp som ”det goda samtalet” smyger sig in i svaret. OM det goda samtalet hotas av nidbilder borde kanske något sägas om hur den som blivit placerad som konservativ drabbats av mer än bilder: Direkta uppmaningar att lämna kyrkan eftersom man numera ska omfatta och gilla allt som pågår. Byt kyrka. Bort med Er! Vad angår tron och läran gäller däremot andra förutsättningar. Där väljs det och vrakas det utifrån ett mera lösligt förhållande till kyrkans tradition och lära.

Ärkebiskopen avslutar sitt brev: Det respektfulla samtalet om gudstro och bibeltolkning är och förblir viktigt. Främst hör det hemma i den lokala församlingsgemenskapen. Låt oss inte skada det goda samtalet genom att låsa oss i negativa projektioner.

Negativa projektioner ska vi inte låsa oss i! Det skulle kräva en egen artikel att reda ut vad sådana negativa projektioner skulle kunna vara. Vem projicerar vad på vem? Respektfullt samtal om gudstro och bibeltolkning, finns det alls längre? Slump eller missförstånd? Finns det verkligen plats i Svenska kyrkan? Fråga alla dem som skylls för att vara traditionsbundna, konservativa och troende!