Tungfotad kyrka

Riktigt nöjda var kyrkopolitikerna som för några decennier sedan tog hem ekonomi- och lönehanteringen till kyrkan (dåvarande Örebro kyrkliga samfällighet) efter att ha köpt tjänsten från kommunen. Självklart innebar det en besparing och därtill mindre byråkrati och kortare vägar för allt underlag.

Kyrkan köper ett otal tjänster av olika företag och entreprenörer. Lika naturligt som det var att fundera över om den egna organisationen klarade att praktiskt sköta löner och ekonomi borde det vara att pröva andra varor och tjänster som köps.

Städtjänst är ett sådant område där det händer att städbolag sköter uppgiften att hålla rent och snyggt i kyrkans olika lokaler. Damma och dammsuga, torka och skura, vaxa och bona - uppgifterna är många. Särskilt golvvård och fönstertvätt brukar vara bekvämt att upphandla av företag som är specialister.

Valet står mellan att själv ha personal som utför dessa tjänster eller att köpa in dem. Det är inte självklart att allt ska skötas av kyrkan själv. Om man alls överväger alternativ är det ekonomi, funktionalitet och nytta som avgör.

Få folkrörelser och organisationer annonserar och arbetar med information som Svenska kyrkan. Det har resulterat i att många kommunikatörer har anställts. Det är inte ovanligt att de i sin tur anlitar fotografer, skribenter (för olika tidningar och blad) och reklambyråer (för kampanjer). Att man inte själv startar och äger lokala reklambyråer som kan hantera flera sådan uppgifter från ax till limpa är kortsynt. Med en reklambyrå inom kyrkan, i företagsform naturligtvis, kan man professionalisera kyrkans sätt att arbeta med kommunikation och information samtidigt som man ger sina kommunikatörer nya möjligheter till utveckling och förkovran.

Risken att kyrkliga uppgifter som placeras i bolag ska avskärmas eller avknoppas från kyrkans centrum finns där. Det måste man arbeta med. Å andra sidan verkar många kommunikatörer rekryterats in i kyrkan utan närmare kännedom om församlingsliv och tro. Talar man i termer som varumärke om det kyrkans centrum och dess identitet och säger kunder om kyrkans medlemmar vill det till att man verkligen är väl bevandrad i kyrkan. Alldeles särskilt behöver man vetskap om kyrkans innersida för att sådan begrepp inte ska innebära en total distansering och ett främlingskap inför uppgifter som gudstjänst, undervisning, mission och diakoni..

En kyrka som avstått från att starta bank, som inte äger en dagstidning eller en radiokanal, som inte har några reklambyråer och som knappt vågat etablera sig inom vård och omsorg har avstått från den utveckling som blev möjlig i och med relationsförändringen mellan kyrka och stat. Med några få djärva undantag verkar kyrkan oerhört tungfotad och självcentrerad.

Nu kommer inte några nya kyrkliga företag inte att lösa de problem kyrkan har. Om kyrkan inte ser till att olika andliga traditioner får plats och berättigande utan utdefiniering och utstötning växer till - då båtar företagen ovan föga! Särskilt hoppfull är det inte lätt att vara. Till exempel inte vad gäller återvändandet till det för kyrkan centrala. Beslutsapparaten nerifrån och upp  tycks mera upptagen med att fila på sin egen organisation på ett självdestruktivt sätt. Det verkar fullständigt galet att medvetet minska församlingarnas självstyrelse och makt över sitt liv, sin verksamhet och sin ekonomi.

Vågade man på allvar verka för en förändring där man istället ökar utrymmet för församlingsbygge från grunden och underifrån, med växande lokalt engagemang och inflytande, då kunde även ett antal duktiga kyrkliga företag ge draghjälp.