Detta med partiernas engagemang i kyrkan som avhandlats i en artikel i Kyrkans tidning, och återgetts på stillsam, har retat en del. Fått andra att bli ledsna. Och ytterligare andra att applådera. Men mycket mer än så blir det nog inte.
Ansvariga politiker vet nog med sig att de politiska partiernas tid i Svenska kyrkan håller på att rinna ut. Det är mera en tidsfråga när S, C och SD ska inse att de är ensamma i klassen. Och att det ger ett egendomligt intryck när de står kvar. Som ekon av en svunnen tid. Historiska eftersläpningar. De sista partierna att anse att de är lämpade att utifrån sina partiers ideologiska övertygelser styra en kristen kyrka och påverka dess bekännelse, gudstjänst och organisation. Som vore de sentida arvtagare till Gustav Vasa. Kungen som införde en egen kyrkostyrelse och satte biskoparna under förmyndare. Ty kyrkan skulle styras och kontrolleras. Tjäna fler och andra syften.
Metoderna idag är en västanfläkt av dåtidens oförblommerade maktövertagande. Mera återhållsamt. Raffinerat. Demokratiskt benämnt. En aning övertalande då nomineringsmakten inte är församlingens eller kyrkans, utan nomineringsgruppens eller partiets...
Är det inte dags att någon ser till att få in en träff i nomineringshälen? Den svaga. Om Ni till äventyrs skulle minnas den gode Akilles...
Vid tillfälle kritiserade jag de politiska partiernas inblandning i val till kyrkan via nomineringsgrupper. En mycket aktad politker och länge högt uppsatt i kyrkomötets presidium tittade häpet på mig och utbrast:"Hur skulle det annars gå till?"
SvaraRaderaJa, hur skulle det annars gå tlll? Så självklart var anpassningen till statssystemet för den annars omdömesgille personen. Ja, hur går det till i kyrkor världen över utan detta system? Och hur gick det till innan de politiska partierna kom till hos oss? Sancta simplicitas!