Vem skulle inte tvivla på en sådan bild av Svenska kyrkan?

Pingst brukar i predikningar beskrivas som församlingens födelsedag. Det var då den första kristna församlingen föddes, och därmed egentligen alla, genom ett ingripande av den helige Ande. Det var stök och buller, anklagelser om berusning och högljudda röster på mångas språk. Det var då språkförbistringen (sedan byggandet av Babels torn) upphävdes. Det obegripliga blev greppbart. Femtusen kom till tro. Det förkunnades och bads, man delade och höll samman.

Skulle någon lägga pingstens berättelse som ett raster över dagens Svenska kyrka blev det snart uppenbart att det är så gott som kemiskt fritt från tal om omvändelse och människor som kommer till tro. De som tydligast finner tro är konfirmander, barn och ungdomar. Kristen tro för vuxna är undergrävd och försvagad. Ateister och vetenskapstroende har arbetat hårt för att avfärda religion och särskilt den kristna tron som något för tänkande, förnuftiga eller intellektuella människor. Men även en viss beröringsskräck från kommuner, landsting och den svenska skolan hjälper till att urholka den lilla tillit som kan ha funnits.

Genast kommer jag att tänka på  några vänner och bekanta som med emfas skulle hävda motsatsen. Särskilt vad gäller bemötandet från kommuner och landsting. Det må så vara att det finns undantag. Men ska kyrkan sköta en förskola eller någon annan samhällelig uppgift gör den bäst i att klyva sig och lämna det som gör den till kyrka undangömt eller inlåst. Till och med affischer eller någon ikon på en vägg kan leda till oändliga palavrer och diskussioner om evangelisation och otillbörlig påverkan. Sudda, sudda, sudda, sudda ut din trosprofil....

Egentligen finns ingen anledning att vara särskilt kritisk mot ateisterna eller dem som hyllar vetenskapen som all sannings källa. Inte heller den praktiska ateism eller den påtagliga livåskådningsmässiga neutralitet som stat och kommun ålägger sig för att vara fullt ut sekulära. Det tillhör villkoren. Frågan är hur kyrkan möter utmaningarna?

Ett allt mera markerat sätt har varit att försöka ta kontroll över bilden av Svenska kyrkan. En växande kontingent av skickliga informatörer ger järnet för att måla och tillhandahålla en positiv bild av kyrkan. Den bilden är ofta evenemangspräglad och handlar mestadels om insatser, särskilt allmänt sociala och diakonala sådana, som kyrkan på olika platser gör för att gynna grupper som hemlösa, arbetslösa och fattiga, flyktingar eller barn och ungdomar. Det kan också handla om internationella frågor som klimatkrisen, katastrofer, hunger och torka eller olika bojkotter och aktioner mot förtryck och förfärliga regimer. Viktiga saker för en kristen kyrka. Men egentligen en konsekvens av ett liv i tro. Förstådda och tänkta som ett utflöde från och en konsekvens av ett levt kristet liv i en församlingsgemenskap kring ordet och sakramenten.

Ju flitigare informatörerna blir desto svårare blir det att se sambandet mellan det vi uppfattar som ett liv i en församling och en fullfjädrad aktivism. Livet i församlingarna är ganska oansenligt sett i förhållande till de utåtriktade aktiviteter som är till för att skapa en bild av kyrkan som levande, aktiv och engagerad. I den stora kostymen klappar ett ganska decimerat gudstjänstliv. Det aktiva lekfolket förmår knappast att åstadkomma allt det som den projicerade bilden av kyrkan visar upp.

För att hålla denna den synliggjorda delen igång behövs många volontärer och krafter som kommer till från annat håll. Det är i och för sig lovvärt när församlingar vill samverka med andra organisationer och folkrörelser för goda ändamål, men det måste också sättas i relation till vilken kraft man lägger ner på sin kärnverksamhet. Det blir ju upp och nervänt om det externa blir huvudpoängen när man informerar om kyrkan och det som är kyrkans verkliga hjärta, tron på Jesus Kristus och ett bönens och gudstjänstens liv i församlingsgemenskapen. När ska det bli huvudsaken och allt det andra viktiga utflödet?

Dessutom blir bilden man håller fram skönmålande då den aldrig någonsin visar konflikter och spänningar, sprickor och klyftor: Att det känns ogörligt kan jag förstå. Att ge den balanserade bilden vore ju som att undergräva sin egen uppgift. Kan tyckas. Men tänker man på hur ett stort bilkonglomerat hanterat sin kris är det inte alldeles olikt hur kyrkor, även världsvida sådana, beter sig. Man säger ingenting förrän man blir tvingad därtill. Och inte ens då medger man hur illa ställt det är.

Visst vore det otroligt om man fick höra om några församlingar i Svenska kyrkan, eller något annat trossamfund för den delen, att människor gripits av den helige Ande och människor som funnit tro strömmar till. Om det berättades om ett antal församlingar att de utvecklar arbetsformer för att frimodigt vittna om och väcka tro. Vem skulle inte tvivla på det?