Regler eller sakpolitik

Demokrati hyllas av de flesta, högt och ljudligt. Demokratiförespråkarna som dominerar tar sig dock friheten att avgöra vilka folkliga opinioner som äger rätt att avspegla sig i parlamentets beslut. Det är till och med så att majoriteten, den som är så kluven och blockfixerad, är enig om detta att ett ganska stort parti inte ska få lämna avtryck. Decemberöverenskommelsen skulle göra det möjligt att utifrån en en situation där SD riskerade bli vågmästare ändå göra det möjligt att styra landet och få en budget beslutad. Problemet var väl att det bekräftade att SD särbehandlas och att man är beredd att göra ganska mycket för att blockera SD:s inflytande.

SD ska begränsas, kringrännas och isoleras. Knappast någon tycks anse eller inse att det befäster SD:s roll som radikal opposition, som det enda oppositionspartiet eftersom de övriga givit carte blanche, till den svaga regeringskoalitionen. SD stoltserar med en tydlig martyrgloria som de skickligt förmår göra det mesta av. Hur illa man än tycker om SD:s främlingsfientliga agenda är det samtidigt ett problem när parlamentet bygger in tekniker som utvecklats för att förhindra att en del av väljarkåren ska negligeras och isoleras. Och om SD skulle växa än mer, vad gör man då? Ska alla de övriga partierna fortsätta låtsas som om de inte finns? Inget betyder? Kanske är det då mycket svårare att avslöja ihåligheterna och bristerna i deras politik och världsbild. Och om de, Gud förbjude, fick egen majoritet skulle alla andra då övrge demokratin eftersom är så vek att den kan släppa fram krafter som kan göra obotlig skada?

Min liberale far tyckte det var viktigt med regler och gränser i det politiska systemet, men han ansåg samtidigt att det var politikens sakinnehåll som skulle styra. Han var övertygad om att frihet och medmänsklighet i det långa loppet besegrar inskränkthet och maktfullkomlighet. Därför tror jag att han hade föredragit att politiker med gemensam värdebas fick göra sig omaket att komma överens om politikens innehåll hellre än att skapa regler som förhindrar gemensamma uppgörelser. Så vet jag att han som kommunalpolitiker ofta fick öva sig i att förhandla på riktigt och att skapa breda lösningar. Han och hans lilla folkpartistiska grupp på Gotland ville samregera med andra partier och därför föredrog han också konsensus och samförstånd framför idéer om att majoriteten tar hand om allt.

Att DÖ upplösts behöver inte alls gynna SD som många menar. Jag tänker att det kan öppna för breda lösningar såvitt det finns vilja och inte bara prat om samarbete. Så länge SD slipper visa färg i praktisk politik kan de orera vitt och brett och verka lockande för en hel del människor som står främmande inför mycket av det som händer i samtiden. När de måste ta konkret ansvar håller deras isolationism och xenofobi helt enkelt inte måttet. Kanske kan DÖ:s upplösning bidra till att tvinga ut dem på arenan.