Hur det med påsken, egentligen?

Påsken hackade i år. Det blev Palmsöndag, Långfredag och Påskdag. Vad tog hela dramat vägen med sista måltiden, lidandevandringen, sveket, domen? För de allra flesta är påsktiden än mer fragmentiserad. Det som är en sammanhängande berättelse, en lång process som kristna i långliga tider minutiöst har följt med i, levt sig in i. Man kan lätt tänka sig hur det blir för den som deltog på Palmsöndagen och Påskdagen. Fest följer på fest.

Vad händer med allt det som ligger däremellan? Hur påverkas synen på det kristna budskapet om påsktiden och dess innehåll blir sönderhackat och ofullständigt? Bär människor ändå med sig en röd tråd av minne och insikt om evangeliernas skildring som gör att de kan kasta sig över klyftorna och hålrummen? Eller bidrar den växande okunskapen till ett än större främlingskap för evangeliet om lidande, död och uppståndelse?

Om människor inte ens kan identifiera sig med och själv har erfarit den synd och skuld som Jesus genom sin korsdöd försonar - finns då några verkliga förutsättningar för att man ska kunna finna och börja gå trons väg?

Se TV-serien om Katedraler i SvT2

Sveriges Television visade igår första delen av en tre program lång BBC-serie om katedraler (domkyrkor) i England. I det första programmet från 2013 skildras diskussionen om stiftet Wakefield i Yorkshire ska upphöra och slås samman med två andra små stift för att bilda ett större stift och vilken följde denna fråga har för staden Wakefields katedral. Kan det tänkas att ett stift håller sig med flera domkyrkor och inte bara en? 

Det varför en svensk tittare ett program av sällan skådat slag, vi som antingen får följa präster offentliga jakt på eventuell partner eller förkunnelseprogram. Enstaka kyrkoarkitektoniska snuttar visas också understundom. Det tycks som om slott och herresäten är mer intressanta för statstelevisionens makthavare.

Initierade skildringar av aktuella problem i en kyrklig verklighet är påtagligt frånvarande i svensk television. Den nyligen genomförda strukturförändringen som buntade ihop alla möjliga församlingar i blaffiga pastorat under nya superherdar hade kunnat fungera som en fantastisk sådan ingång. Men, nej, det var ointressant för sekularisterna på televisionen och för svårt. Ingen är intresserad av sånt kan man gissa att reaktionen hade blivit. Om någon ens kommit på idén att följa en sådan skakande omstrukturering och maktförskjutning! 

Desto större anledning att följa BBC-serien. Om den första kan man hos SvT Play läsa: Del 1 av 3. Vi får följa det dagliga arbetet i tre olika katedraler på engelska landsbygden. I första avsnittet går filmaren Richard Alwyn bakom kulisserna på Wakefield-katedralen, en kulturminnesmärkt byggnad som bland annat har den högsta spiran i Yorkshire. Vi följer renoveringen av kyrkobyggnaden och domprosten i hans dagliga arbete.

Kan ses till sön 24 apr,

Gör det!

Tankar under gudstjänsttid

Palmsöndagens högmässa var synnerligen välbesökt i den kyrka där jag deltog. Ett par präster följda av en grupp konfirmander vandrade kyrkgången fram. De skulle delta i välsignelsen av palmkvistarna i kyrkans mellankor. Konfirmander fullföljde sedan uppdraget att dela ut bladen till gudstjänstdeltagarna i bänkarna vilket var trevligt. Efter visst dröjsmål satte processionen igång med ungdomskören i täten direkt efter kors och ljus. Just denna kyrka är som gjord för att involvera församlingen i att följa med i processioner insides och kyrkan runt. Både Hosianna och Se, vi går upp till Jerusalem sjöngs under ett något återhållsamt palmbladsviftande.

Liturgin fungerade som en dialog med engagerad församling som svarade, sjöng och läste med i påtaglig delaktighet. Trots det vandrade tankarna iväg. Jag funderade över sådant som visserligen kan fånga uppmärksamheten, men ändå bidra till att det blir onödigt rörigt eller yvigt.

När något skulle ske var det i denna gudstjänst få longörer. Man behövde knappast ens undantagsvis vänta på förflyttningar. Det är sällan gynnsamt när en flödande gudstjänst plötsligt gör halt och någon reser sig och trippar iväg till en position som redan kunde ha varit intagen. Det bryter rytmen och flödet när en församling gång på gång måste vänta på att någon ska stega iväg till en ambo eller en mikrofon för att läsa eller be. Detsamma kan gälla prästers förflyttningar i rummet. Det blir smått rörigt om någon hamnar än här än där och måste gå och hämta eller lämna böcker eller annat. Detsamma gäller återkommande och ivrigt bläddrande efter sidor i missalen eller andra handböcker för att hitta en sida. Visst kan det krångla ibland, särskilt i kyrkorum där man är mindre hemtam, men sällan jämt och samt.

Jag tänkte också på predikningar jag hört. Vet att det är lätt att fastna i texten och därför nöja sig med att återberätta den med tolkande utläggning. Men det blir ofta ospecifikt och utan att bron in i gudstjänstfirarnas vardag och liv. Det behövs något som utmanar, något att ta spjärn emot. Jag vet, för alltför ofta har min förkunnelse brustit. Jag har sagt det som andra sagt före mig, tänkt det de har tänkt och har sålunda inte bidragit till vägledning eller uppmuntrat till egen tankeverksamhet över vad detta evangelium kan göra och betyder idag, för oss, för mig.

Ett alternativ är att ta sin utgångspunkt i något som människor själva upplevt, som de kan känna igen sig i. Intåget i Jerusalem skulle till exempel börja i en nutida demonstration, i en vaktparad, i en orkester på marsch, den långsamma vandringen i en biljettkö eller i hur man förr fick ställa upp på rad utanför klassrummen och tåga in till sina bänkar. De flesta har gjort något sådant, men aldrig tågat in i Jerusalem med Jesus. Kopplingen skulle kunna vara vad som fick mig/oss att demonstrera eller marschera och fundera över vad som kan ha fått folk på fötter då? Till exempel.

Men snart samlar jag mig och lyssnar uppmärksamt och dras in i rörelsen fram mot altaret. När jag lämnar kyrkan bär jag ett palmblad i innerfickan på min vinterjacka.

Tjafset på sociala medier som Facebook

Sociala medier klingar som vore det något fint, alla avarter och missbruk till trots. Den som är aktiv på sociala medier är med sin tid. Håller sig uppdaterad och informerad. Sådant veritabelt struntprat! Jag kollade mina facebookmeddelanden denna morgon och insåg att jag nu förstår varför synen på samtiden är så splittrad och fragmentiserad. Det var som att vada fram mellan smärre isflak. En sörja av allt möjligt som tar bort fokus och koncentration. Mestadels intellektuellt oanvändbart, man får leta länge för att alls hitta något mera substantiellt att tankemässigt brottas med. I huvudsak fann jag avledande förströelse. Sådan som jag dessvärre själv också brukar bidra till...Inte så konstigt att kristen tro och fromhet får mindre utrymme i människors liv. Vi, ska utläsas jag, fyller det med alldeles för mycket ovidkommande tjafs:

En modern Bugatti som byter färg.

Skrämda katter som hoppar högt och far runt.

Tecknat inslag om larver och Limabönor.

Reklamen från Norsk Datasupport om hur man använder en bok (ungefär som en dator).

Hundar som beter sig.

Reklam för tidningen Dagen.

En bild av Örebro.

En person undrar vad man ska läsa på väg till ett sammanträde.

Krönika av Atilla Yoldas.

Kinberg Batra mot Gardell om frisyrer.

Tack för födelsedagsgratulationer.

En partiledares kritik av en annan partiledare.

Namn på sådan som uppvaktat en person.

Svenskt Näringsliv. Gilla företagandet.

En födelsedag.

Någon undrar varför man säger "jag jobbar som präst".

Svartvit bild av en akvarell från Gotland.

Vinreklam.

Bild på det rivna stadshotellet i Filipstad.

Ett budskap på engelska om att: Social Democracy is awesome.

Och så där håller det på... i all oändlighet. Det som skulle sätta oss i kontakt med varandra och ge oss ett nytt medium för sociala kontakter. Hm!

Det kan inte vara kul att vara vän på "fejan" (dvs Facebook) med någon som även plockar med sina vänners inlägg i en sådan uppräkning. Nej, så kan det vara. Men poängen är att även de vänligaste kontakterna måste kippa efter andan som drunknande bland alla de filmsnuttar, reklaminslag och obegripligheter som obönhörligt sköljer fram.

De som försöker promota (dvs främja) kyrkan i denna soppa riskerar att även deras kommunikativa inlägg och puffande snuttar inte alls fungerar som salt i soppan. Så kan det vara.

I fastan avstår man från att fasta

Fastan har som så mycket annat förvandlats från något gemensamt till ett individuellt projekt. Var och en hittar sin egen modell. Avstå från något under fastetiden kan bli nästan vad som helst. Så varje uppfinningsrik kristen uppfinner hjulet. Och då blir det inte alltid så många ekrar i det.

Det är lätt att raljera över andras försök. Speciellt om man själv valt att avstå från själva fastan. Men ska det bli något mera påtagligt av fastetiden krävs nog mera gemensamma och inspirerande utläggningar av fastetiden så att välfärdens mäniskor kan se vikten av att det sker som en gemensam handling. Syrianernas och andra ortodoxa gruppers fastebruk tycks fortleva mitt i överflödets Sverige. Den är en tradition som fortlever och respekteras, även om det efterhand kan bli svårare även för dem. Men ville Svenska kyrkan något med fastan kunde Biskopsmötet gott avge ett kraftfult fastebrev årligen. Ungefär som den romersk katolske biskopen gör. Då kanske fler tyckte det var något som kunde fungera som enande och medvetandegörande även i den egna församlingen?

Nu blir det mera udda och enskilda försök. Deklarationer om den egna fastan dyker upp på sociala medier. Så alldeles försvunnen är inte detta att i levande livet fasta. Vad möter man då? Någon låter bli att spela dataspel i mobilen, hålla sig ifrån Facebook eller äta mindre godis. Andra inser att låta bli alkohol under fastan kan vara nyttigt. Eller att begränsa TV-tittandet. Som för att understryka kopplingen mellan fasta och mat erbjuds till och med fasterecept på någon kyrklig hemsida.

På många håll har fastetiden ännu inte hämtat sig från den chock som kom när Lutherhjälpen och den stora fasteinsamlingen med offergång på Palmsöndagen ännu var i bruk. Chocken var Lutherhjälpens upphörande och ombudssystemets kollaps. Nu har det blivit lite si och så. Därför är det inte ens säkert att avståendet från diverse kostsamma nöjen innebär att det som sparas ges vidare till dem som lider nöd i världen. Även om man ännu driver insamlingar för kyrkans internationella arbete.

Orden (ur Jesaja 58) som läses i kyrkan på Askonsdagen: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok... kan få det mesta att verka otillräckligt. Och så blir det så att man nöjer sig med att göra något, vilket sägs vara bättre än lite eller ingenting. För att de stora orden ska landa behövs nog mera gemensamma och konkreta fastemaningar. Av var och en efter förmåga kan nog anses gälla även fastan. Då blir ju den första frågan: vad förmår vi egentligen? Små och egna symboliska handlingar eller...

Den rapporten visste var den tog!

Timbro rapporten Omvägen om Gud, Svenska kyrkan och opinionsbildningen av Annika Borg och Eli Göndör retar tydligen en hel del. Av ilskan i reaktionerna att döma och ett ampert genmäle från Gunnar Sjöberg på Kyrkokansliet förstår man att rapporten inte fallit i god jord.

Uppsatsen, för det är väl så rapporten bör benämnas, har ett uttalat syfte, nämligen att kritiskt granska innehåll och inriktning på kyrkans opinionsbildning, inte ifrågasätta att den finns eller sker. Vällovligt, anser jag. All slags prövning, även om den är ytlig eller inte tar hänsyn till alla möjliga invägningsbara faktorer kan ha ett värde.

Gunnar Sjöberg och andra uppsatta chefer och ledare har alla, det är jag säker på, deltagit i kurser där de fått lära sig att inte genast gå i försvar, utan att lyssna med öppet sinne för att försöka förstå hur den som har något på hjärtat tänker och vad den menar. Men nu handlar det ju inte om ett samtal som alla vill föra och då behöver man ju inte försöka förstå så mycket utan kan nöja sig med att hugga tillbaka, för det är så man tycks ha tagit emot rapporten. Som ett angrepp. Därför formas försvarslinjerna snabbt och instinktivt. Här slog försvaren till redan när Borgs och Göndörs text presenterades och offentliggjordes. Därefter har gensägelser och avståndstaganden dykt upp på hemsidor och t ex i sociala medier.

Nog finns det mycket att tänka över om man tar till sig påståendet att kyrkan har vävt samman ideologisk övertygelse med den religiösa vilket får de teologiska argumenten att blekna och annat att träda fram. Men om man inte ser detta ens i sina egna texter och uttalanden lär man inte bli varse det för att Borg och Göndör påstår att det förhåller sig så. För min del tycker jag det är insiktsfullt att fundera över hur man motiverar och argumenterar för det man vill säga, åstadkomma och uppnå, göra.

Den myckna kommunikationsverksamheten har självfallet bestämda syften. I rapporten lyfts bland annat fram att kyrkan genom sin opinionsbildande kommunikation vill påverka sin självbild, alltså vad medlemmarna ser när de betraktar sin kyrka. Om det samtidigt innebär att hon ”själv skjuter sådant åt sidan som kan skada bilden, som teologiska stridigheter, maktmissbruk eller ar­betsmiljöproblem, är det desto viktigare att andra aktörer granskar och analyserar.”

Med tanke på hur stora arbetsmiljöproblem som finns utan att saker reds ut, ansvar utkrävs och ordnas upp, så tycks det ligga en hel del i iakttagelsen om viljan att styra och påverka vad medlemmarna och det omgivande samhället bör fokusera på vad gäller Svenska kyrkan.

Rapporten är slängig och anklagande på sina ställen. Allt annat vore egendomligt eftersom den försöker övertyga om att kyrkan är vänstersinnad på nationell lednings och styrningsnivå. Så när författarna skriver att i ”exempelvis miljö- och välfärdspolitiska frågor kommer Svenska kyrkan med ideologiska utspel och pamfletter som saknar så­väl innehållslig stringens som gedigna faktaunderlag…” så förstår man att det kan reta och irritera. Jag blir i alla fall inte övertygad om att de har rätt även om de kan visa på att en PR-byrå haft stort inflytande över miljö- och klimatmaterial och argumenten som kyrkan nyttjar förhållandevis ofta kan vara sådana man finner på allmänningen.

Följande slutsats är alltför snabbt dragen:” I dag består kyrkans maktelit – biskopar, professorer, prästutbil­dare, forskningschefer, rekryteringsansvariga och opinionsbildare – i mycket hög grad av ett nätverk av relationer i form av vänskapsband och ett politiskt engagemang som formats för länge sedan i vänsterpolitiska studentföreningar.” Överhuvudtaget görs ett för stort nummer av KRISS och Kristet forum. Att en hel del av dem som var med då, nu finns på ledande positioner är inte konstigare än att det finns en relation mellan ungdomsverksamhet i en fotbollsklubb och många som senare spelar i laget eller sitter i styrelserummen. KRISS var den studentförening som fanns kvar nar Kyrkliga Studentförbundet uppgått i den ekumeniska Kristna Studentrörelsen i Sverige.

Under slutet av 60-talet och under 70-talet påverkades studentrörelsen inte bara av politiska ideologier utan av en ganska utbredd radikalisering bland studenter i hela västvärlden. Den världsvida ekumeniska rörelsen som samlades i Kyrkornas Världsråd, synligt i Sverige vid mötet i Uppsala 1968, bidrog starkt till en sådan mer socialt ansvarstagande och både teologiskt och politiskt intresserad studentrörelse. Visst fanns det några marxister men mitt intryck var att överväldigande delen politiskt sett närmast var socialdemokrater eller liberaler. Samma tendens mötte även i Svenska ekumeniska nämndens sammanhang och i Frikyrkorådets arbete.

Så något studentrörelsens socialistiska kameraderi är svårt att se. Seglora Smedja lyfts fram som en sentida arvtagare till KRISS politiska synsätt. Här tycker jag knappast att det räcker att hänvisa till ett par före detta i KRISS aktiva personer för att stadfästa sambandet. Segloras brister behöver inte ha detta halsband hängt på sig för att man ändå ska kunna se dess modernism och liberalteologiska kamp. Studentrörelsen deltog man i några år som aktiv student, sedan gick man vidare. Då fanns det andra ideologiska sammanhang och sammanslutningar, till exempel politiska partier, som utgjorde samband och kontinuitet.  Men det fanns och finns säkert enstaka personer ur KRISS som skulle ha önskat just det författarna tror att KRISS lyckades åstadkomma av vänsterinflytande och nätverk. Så länge det fanns en katolsk, en frikyrklig och en kyrklig studentrörelse var de viktiga och omhuldade grupper i sina respektive samfundssammanhang. När KRISS bildades blev organisationen snart marginaliserad och hade aldrig något egentligt inflytande! Det var en ständig kamp att ens få till stånd kollekter till rörelsen så att den kunde hållas flytande. Men, jag ska med stort intresse ta del av ytterligare forskning som enligt rapporten lär ska komma på området.

Författarnas synpunkter och resonemang om det politiska inflytandet kan inte avfärdas lika enkelt. När de skriver om politikernas inflytande ”över kyrkans teologi, lära och utveckling, dels genom kyrkomötets sammansättning, dels till följd av att organisationen på regional och lokal nivå” är det en alldeles riktig beskrivning. Den borde bearbetas och problematiseras snarare än avfärdas. Jag tycker ansatsen är rimlig och att ifrågasättandet av partipolitikens makt och styrning av kyrkan borde ses som en rimlig konsekvens av relationsförändringen kyrka-stat. De historiska orsaker som bidragit till att kyrkan är organiserad ”på ett sätt som strukturellt påminner om kommuner” borde inte längre kunna tillåtas forma kyrkan och dess framtid. Partisystemets makt borde brytas för kyrkans skull så att den inte kan brukas som redskap för ideologiska syften andra än dem som genuint kan vara kyrkans. Det är som om det världsliga regementet tagit över. Författarna visar också på den motsättning som uppstår när politiska partier vill styra kyrkan och samtidigt påstår sig vara religiöst neutrala. Här undrar jag ständigt varför så få benämner det förhållandet vid dess rätta namn?

I ett kortfattat resonemang antyds att Svenska kyrkan influerats av en reformert människosyn snarare än en evangelisk-luthersk. Som motiv används den lägligt framträdande aktivismen som gärna betonar handling och gärning. Även en förekommande suddighet beträffande hur distinktionen mellan de två regementena ska uppfattas är ett välkommet inspel. Jag är beredd att gå längre än författarna och tänker att Luther och den lutherska teologin blivit en hävstång som kan användas till det mesta utan fullgoda hänsyn till begreppens ursprung och grundbetydelse. Att detta lätt kan användas för att backa upp egna ideologiska ställningstaganden borde inte överraska någon som följt kyrklig diskussion de senaste tjugo åren. 

Rapporten för in fler faktorer för att befästa uppfattningen om vänsterpolitisk slagsida hos Svenska kyrkan på nationell nivå. Man gör det genom att jämföra medlemmars önskemål och synpunkter på kyrkan med 309 pressmeddelanden mellan jan 2013 och april 2015. Intressant ansats där mer finns att göra med studier som täcker längre perioder: vad sa kyrkan när den uttalade sig till pressen och vilken bild ville man att media skulle förmedla?

Varför blir reaktionen så stark? Kanske för att flera av de ledande personerna i kyrkan gärna också ser sig själva som radikala och politiskt medvetna, men de avskyr att få saken påpekad från människor som inte delar deras faiblesse för sådana politiska idéer. Inte heller är det populärt att syna den svaga teologiska underbyggnad som de flesta stora beslut i kyrkan lider av. Pinsamt svagt har det varit för många gånger, vad än kommunikationschefer eller ärkebiskopar säger.

Så svarar då försvarsreaktionerna mot anklagelsernas styrka? Nog märks det att man vill ge igen. Sådan kritik för man inte fram ostraffad. Möjligen för att anklagelsen om vänsterpolitik är för stark och denna gång alldeles för bristfälligt underbyggd. Det har försvaret instinktivt fått vittring på. Och några revolutionärer skymtar knappast bakom mitror och beslutsförsamlingars presidier. Men ledarskapet i kyrkan kompromissar, det kan man nog ändå behöva acceptera som en rimlig slutats, med samtid och tidsanda på ett sätt som tycks gynna delar av det sekulärpolitiska etablissemanget. Illa nog, kan man tycka.

Kritiken mot rapporten är tondöv och fylld av försvarsreflexer. Istället kunde fler ta ett djupt andetag och försöka förstå vad det egentligen är som sägs. Och varför. Jag låter rapporten få mitt sista ord: ”Svenska kyrkan har ett lagstadgat uppdrag som demokratisk folkkyrka och är därmed inte att likställa med vilken fri­stående organisation eller vilket samfund som helst. Då bör den också bli föremål för seriös granskning och saklig kritik.”

Inhumant regeringsförslag

Regeringen har sänt ett förslag till lagrådet för prövning om att dra in boendet och dagpenningen för dem som får avslag på sin asylansökan. Tanken är att tvinga bort dem som inte längre har rätt att uppehålla sig i Sverige. Enligt tidningsuppgifter skulle det idag betyda att 4000 förlorade sin dagersättning och 2000 sitt boende på förläggningar. Moderaterna tycker inte att det räcker utan vill gå längre.

Ambitionen att få ordning på avvisningar så att de som fått sina slutgiltiga besked faktiskt också lämnar Sverige är lätt att förstå. Skälet bakom beslut är nog inte bara flyktingars vilja att fortsätta sin vistelse här utan också redan befintliga brister i hittillsvarande system för avvisningar.

Att göra människor bostads- och medellösa är naturligtvis inte godtagbart. Det är att straffa de redan drabbade på ett orimligt sätt. Resultatet kommer förmodligen att bli en ny våg av kyrkors och andra organisationers insatser för att gömma flyktingar. Därtill kommer en flod av välgörenhet att välla fram så att mat och boende blir möjligt. Inhumana åtgärder som att tvärt klippa livsuppehållande insatser (t ex bostad, mat och kläder) lär inte stillatigande accepteras.

Särskilt för kyrkornas folk, även för dem som liksom jag bara perifert någon enstaka gång varit indragna i att försöka förhindra avvisningar, kommer åtgärderna att resultera i starka protester. Människor, oavsett religion, sexuell läggning eller etnicitet och flyktingstatus, ska behandlas så att deras mänskliga värdighet bevaras. Det är en kränkning om man försätter människor i orimliga situationer. De som motas på alla sidor, bland annat genom att ha mist sin försörjning blir därtill mer desperata och kan frestas att se brott eller våldshandlingar som enda utvägen. Att skapa sådan desperation kan inte vara den vägen en rättsstat som Sverige ska gå!

Den gyllene regeln är självfallet svår att omsätta i praktisk politik och i myndighetsutövning. Ändå bör den kunna ligga till grund för prövning av de metoder man vill använda för att åstadkomma i laga ordning beslutade avvisningar. Ty vad är det för mening att knäcka det brutna strået?

Kan vi säga vi om oss i Svenska kyrkan?

Enhetsmarkörerna är många i Svenska kyrkans nuvarande högmässa. I responsorier talar vi som vi. Till exempel när vi gemensamt utbrister: Gud, vi tackar dig! Och ett av alternativen  när församlingen gemensamt tackar för förlåtelsen heter det: ...vi tackar dig för syndernas förlåtelse...

Ständiga uppmaningar till bön brukar inledas med ett: Låt oss bedja. Den apostoliska bekännelsen sker i vi-form men den Nicenska inleds med ett Jag tror..! Särskilt uttrycksfulla är orden vid brödsbrytelse. Prästen säger: Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. På vilket församlingen svarar och bedyrar: Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Vi hör samman genom vårt mottagande i tro (andligt och kroppsligt) av brödet. Vi blir inte av samma mening. Vi fortsätter att vara mycket olika varandra utom i denna samhörighet i mottagandet av Kristus.  Det brukar understrykas att det inte handlar om en åsiktsgemenskap! Men människor som i tro tar emot Herren själv och som bär fram sig själva för att genom mottagandet också bli förvandlade till större Kristuslikhet borde kunna känna igen och förstå detta hos varandra.  Brödet och vinet, Kristus själv, förenar oss på detta djupare plan.

Det är då det blir svårt att hantera de utstötningsmekanismer som finns i en hel del församlingar och i kyrkliga sammanhang. Många av oss har själva mött eller sett andra utsättas för baktaleri och skvaller, maktspel och intriger, utfrysning, isolering och manipulation... Det är som om avsky och förakt överflyglar all slags eukaristisk samhörighet i församling och tro. Instinktivt tar tanken form. De som tänker fel ska bort, drivas ut, blir viktigare än att tänka att här finns det plats även för mig. Någon gemensam planka i trons mitt att beträda tillsammans vill man inte se. Vårt vi tycks försvunnet sedan länge. Min fråga, den som skaver, är: går det att stämma in i detta vi om det inte på något mer betydande och generöst sätt tar gestalt i tanke, ord och handling?

Hjälp, vi drunknar i vin!

En av de morgontidningar jag läser med stort intresse och gott utbyte är Svenska dagbladet. Som ung präst häcklades jag av en hel drös präster för att jag inte läste "tidningen" utan Dagens Nyheter! SvD ansågs tydligen mera kyrklig och konservativt pålitlig. Dessutom, på den tiden hade man en riktigt duktig kyrkoreporter som såg till att följa och vara helt insatt i den kyrkliga sfärens många intrikata besynnerligheter.

Idag saknar ALLA tidningar sådan expertis och nivån på kyrkorapporteringen och livåskådningsartiklarna blir därefter. Halvdana och ibland helt undermåliga. Inte sällan fyllda av missförstånd och faktafel. På det kan man enkelt råda bot.

Som regelbunden läsare inträder en viss blindhet under läsning. Det är som om hjärnan använder sin blockeringsfunktion. Den där mekanismen som gör att de som bor nära en järnväg snart inte hör tågen, särskilt inte under nätterna. De återkommande ljuden filtreras bort. Så är det med annonserna. Åtminstone för mig.

Men sedan en tid har jag börjat min läsning med att försöka läsa alla större annonser. Och till min förskräckelse inser jag att Svenska Dagbladet och andra stora drakar fullständigt badar i vin. Den ädla drycken kan med stor förnöjelse njutas. Både som utmärkt sällskapsdryck och till måltidernas lyftning. Ingen förnekelse där. Men det betyder inte att propagandan för vin kan vara hur ohöljd som helst. Det är som om det gamla annonseringsförbudet nu slagit över i sin motsats - ett frossande i att försöka prångla ut fler flaskor och boxar av vissa märken.

I dagens  SvD är de första 9 annonserna vinannonser och två av dem är helsidor! Den tionde handlar om något annat men, annons 11 och 12 gäller vin! Det blir snart nödvändigt att se till att barn och ungdomar INTE läser tidningen trots att vinannonserna också måste varan för alkoholens skadeverkningar. Kanske borde tidningen också ha en varningstext - här görs snuskigt mycket reklam för alkoholhaltiga drycker!?

Moralistiskt? Kanske. Men alla excesser som kan inleda i onödig frestelse bör noga genomtänkas och helst undvikas. Inte ens en hotad tidningsekonomi kan riktigt urskulda och försvara den flod av vin som strömmar över tidningssidorna. Läsaren fullständigt drunknar i vin. Det som räddar den regelbundne läsaren från att bli fullständigt vinfixerad är hjärnans förmåga att avskärma vissa återkommande intryck!

Denna vinexponering fungerar som ett förlöjligande av Systembolagets uttalade målsättning att begränsa sin försäljning. Men det är kanske meningen?