I fastan avstår man från att fasta

Fastan har som så mycket annat förvandlats från något gemensamt till ett individuellt projekt. Var och en hittar sin egen modell. Avstå från något under fastetiden kan bli nästan vad som helst. Så varje uppfinningsrik kristen uppfinner hjulet. Och då blir det inte alltid så många ekrar i det.

Det är lätt att raljera över andras försök. Speciellt om man själv valt att avstå från själva fastan. Men ska det bli något mera påtagligt av fastetiden krävs nog mera gemensamma och inspirerande utläggningar av fastetiden så att välfärdens mäniskor kan se vikten av att det sker som en gemensam handling. Syrianernas och andra ortodoxa gruppers fastebruk tycks fortleva mitt i överflödets Sverige. Den är en tradition som fortlever och respekteras, även om det efterhand kan bli svårare även för dem. Men ville Svenska kyrkan något med fastan kunde Biskopsmötet gott avge ett kraftfult fastebrev årligen. Ungefär som den romersk katolske biskopen gör. Då kanske fler tyckte det var något som kunde fungera som enande och medvetandegörande även i den egna församlingen?

Nu blir det mera udda och enskilda försök. Deklarationer om den egna fastan dyker upp på sociala medier. Så alldeles försvunnen är inte detta att i levande livet fasta. Vad möter man då? Någon låter bli att spela dataspel i mobilen, hålla sig ifrån Facebook eller äta mindre godis. Andra inser att låta bli alkohol under fastan kan vara nyttigt. Eller att begränsa TV-tittandet. Som för att understryka kopplingen mellan fasta och mat erbjuds till och med fasterecept på någon kyrklig hemsida.

På många håll har fastetiden ännu inte hämtat sig från den chock som kom när Lutherhjälpen och den stora fasteinsamlingen med offergång på Palmsöndagen ännu var i bruk. Chocken var Lutherhjälpens upphörande och ombudssystemets kollaps. Nu har det blivit lite si och så. Därför är det inte ens säkert att avståendet från diverse kostsamma nöjen innebär att det som sparas ges vidare till dem som lider nöd i världen. Även om man ännu driver insamlingar för kyrkans internationella arbete.

Orden (ur Jesaja 58) som läses i kyrkan på Askonsdagen: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok... kan få det mesta att verka otillräckligt. Och så blir det så att man nöjer sig med att göra något, vilket sägs vara bättre än lite eller ingenting. För att de stora orden ska landa behövs nog mera gemensamma och konkreta fastemaningar. Av var och en efter förmåga kan nog anses gälla även fastan. Då blir ju den första frågan: vad förmår vi egentligen? Små och egna symboliska handlingar eller...