Den främste kyrkokritikern var Martin Luther

Finns det någon så framstående, och elakt dräpande och karikerande, kyrkokritiker som Martin Luther? Men sådant vill få kännas vid. Det är glömt. Det var då och nu är nu. Idag håller vi inte på med sådant. Det passar sig liksom inte att tillhöra en kyrka vars existens är beroende just av en teologisk och bekännelsecentrerad kritik av den då existerande kyrkan, dess ledning, hierarki, maktanspråk och teologi. De teser vars uppspikande bildar inledning på reformationsjubileet ifrågasatte bland annat avlaten i fräna och klara ord.

Tänk att kritik och ifrågasättande skulle bli en sådan nagel i ögat på en (åtminstone nominellt) luthersk kyrka att inlägg och synpunkter antingen avfärdas med allehanda lösa påståenden, som ifråga om Mitt kors,  eller genom försök att slippa eller kväsa diskussionen med hjälp av upphöjd tystnad, som när det gällt kyrkohandboken eller pastoratsreformen.

De som innehar majoritet och styr besluten har all anledning att lyssna till kyrkans många olika kyrkliga minoriteter vars upplevelser och synpunkter det finns goda skäl att ta på allvar. Ett skäl kan vara att de tillhör kyrkan och ofta har starka rötter i kyrkans tradition och lära. När de marginaliseras eller avfärdas gör man Svenska kyrkan allt trängre och intolerant, trots det myckna talet om mångfald och tolerans. Poängen med kyrkan är inte att vi som tillhör ska bli allt mera lika varandra. Inte ens i etiskt eller politiskt hänseende. Det är Kristus som är föredömet och den vi vill följa.

Egenkontroll av debattinlägg

Vid debatt och diskussion inom kyrkan går det att hitta förhållningssätt som klargör på vilka punkter man håller med varandra och var man skiljer sig åt.

Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?

Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?

En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.

För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.

Ekumeniska råd att begrunda

Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:

 

Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.

 

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...

Om frågorna tystnar och kritiken uteblir

Just nu känns det som om det är en liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot. Det spelar inte så stor roll om vad – men de är emot. Det är en hård och oförsonlig ton. Ibland kränkande ton. Ibland hatiska inlägg av kyrkliga företrädare mot andra kyrkliga företrädare. Det är en handfull debattörer som återkommer vecka efter vecka, dag för dag, året om. Det är som om de behöver ha något att skriva om – och att vara emot, som om det är en självuppfyllande profetia.

Så skriver MarianneEjdersten i Kyrkans tidning på nätet. Hon tycker det är för få röster som deltar i debatten. Men det är kanske inte alltid så lockande att kliva fram. Man kan plötsligt bli uppläxad för att man tycker fel eller uttrycker sig anstötligt och felaktigt. Dessutom skulle man rejält nedsättande kunna benämnas som ”inomkyrklig debattelit”. Elit är ett kyrkopolitiskt skällsord i som sällan eller aldrig handlar om beslutsfattare eller partitoppar utan ofta reserverats för dem som lever att aktivt kyrkligt liv och gärna lyfter fram kyrkans bekännelse och lära (jmf med politiska partier som sagt sig vilja representera icke aktiva medlemmar för att undvika att en kyrklig elit tar makten). Därför blir begreppet extra laddat när det används här. Dessutom - att andra tiger kan inte de som bemödar sig om att skriva lastas för.

Det som läggs denna ”debattelit” till last är att deras ton är ”hård och oförsonlig”, ibland ”kränkande” och ibland skriver de ”hatiska inlägg”. Ett avfärdande som genast faller i den grop som grävdes åt andra. Är det så man visar sin lyhördhet och vilja att ta in vad andra tänker? Är det inkännande och kärleksfullt att kalla det andra gör för hatiskt och kränkande? Om Ejderstens bann enbart handlar om en handfull debattörer borde väl dessa ha nämnts vid namn?! Då hade vi kunnat få belägg för artikelns påståenden med citat på sådant som är kränkande och hatiskt. Nu är det betydligt fler som kan tro att de på detta sätt ombetts hålla tyst, att tiga och gilla ledningen.

Det som också läggs debattörerna till last är att de återkommer vecka efter vecka och är emot. Alla publicister med ambitioner återkommer vecka efter vecka. Och driver sin linje. Om Ejdersten skulle recensera dagspressens ledarsidor skulle de nog inte haft en chans utan även de dömts ut som icke lyssnande och kränkande och ständigt emot, vad det nu är de, beroende på politiskt tillhörighet, tar avstånd ifrån.

Ilska och upprördhet kan man visst känna inför somliga debattinlägg även i kyrklig debatt. Möjligheten att säga emot och debattera står ju alltid öppen!  Man kan argumentera för en annan hållning. Den som är kritisk till något som händer och sker kan knappast samtidigt vara för det man ifrågasätter. Att vara emot något är i sig inte diskvalificerande eller förkastligt. Ejdersten verkar inte riktigt uppfattat att det finns ett utbrett kyrkligt missnöje med en hel del beslut som fattas och med hur ledningen styr.

Ejdersten hävdar även att det inte finns något ”ödmjukt och genuint intresse att lyssna till svaren. Det finns enligt min mening ingen öppenhet för att lyssna in olika perspektiv. Det är ett farligt beteende.” Det är naturligtvis aldrig bra när misstron blir så djup att man slutar lyssna till varandra. Men Ejdersten missar är att det är just så som kyrkans beslutsfattare och kyrkoledningen kan och har uppfattats till exempel i fråga om hur man hanterat kyrkohandboksfrågorna, pastoratsreformen med utredningen Närhet och samverkan, ett antal inomkyrkliga rörelser som uppfattas som konservativa och i en rad andra sammanhang och frågor som rör kyrkans tro och partipolitiskt genomsyrade beslutsapparat.

 

I Ejderstens inlägg blir det liksom likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kyrkornas världsråds insatser i Mellanöstern. Riktigt så enkelt kan man nog inte trolla bort förväntningar på vår kyrkas ställningstaganden och bilaterala insatser. För egen del menar jag att Kairosdokumentet är ett oerhört viktigt dokument som trovärdigt formulerar de kristna kyrkornas välgrundade oro över vad som sker i det heliga landet och på ockuperade områden. Självfallet är jag mycket kritisk till oproportionerlig hämnd, bosättningsbyggande på ockuperad mark, expropriation av andras ägor och andra förtryckande handlingar.

 

Som av en händelse citerar Signum idag patriarken Ignatius Youssef III Younan för den syrisk-katolska kyrkan av Antiokia som just har hållit ett tal i Kanada.

För kristna i Mellanöstern just nu är det, sade patriarken, svårt att förstå hur man i Väst ”kan blunda för betydelsen av politiska partier baserade på islam” och hur dessa, som exempelvis det Muslimska brödraskapet, försöker politisera metoderna att lära ut den muslimska tron, och därmed fjärmar dem från seriös exegetik och systematisk teologi, för att i stället använda den för vissa politiska syften. Steget över till islamistisk extremism kan då helt plötsligt te sig närmare för vissa, menade han. Patriarken berörde sedan IS alla övergrepp mot kristna och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak, och menade att om inte mer görs från omvärlden för att skydda de kristna på plats kommer kristendomen snart att helt vara utdöd i Syrien, Irak och även Libanon.

Nog finns det betydande röster att lyssna till i Mellanöstern som önskar större tydlighet från länder, stater och kyrkor!

 

Jag välkomnar Ejderstens önskan om fler röster i debatten. Men att de skulle behövas för att försvara kyrkostyrelsen eller kyrkopolitikernas beslut finner jag tveksamt. Tvärt om borde de själva, inflytelserika och röststarka som de är, gott kunna svara på kritik och i debatten ge skäl för sina hållningar och beslut. Då fick några ändå ett kvitto på att man på toppen hört och kanske förstått det kritikerna ifrågasatt.

Kritik innebär att man ifrågasätter och argumenterar och ger skäl till varför man anser något vara illa, galet eller mindre bra. En rätt man har även som troende och anställd inom Svenska kyrkan. Det är när de allvarliga frågorna tystnar och kritiken uteblir som det finns anledning till oro.