Om välgörenhet och om att ge de förtryckta frihet

Kyrkan ska stå på de förtrycktas sida har det hetat genom åren. Jag har själv sagt det. Många gånger. Oftare förr än jag gör idag. Det beror inte på att jag blivit så oerhört konservativ som en del av mina forna kamrater har påstått. Inte för att det spelar så stor roll hur de etiketterar mig. Anledningen till att det blivit svårare att använda ordet förtryckta nästan som ett slagord är att det alltid tycks handla om människor långt borta eller om några andra än de som tillhör och utgör kyrkan.

Jesus läste ur profeten Jesaja om ”…att ge de förtryckta frihet”. Ett Guds handlande med drabbade av politiskt och ekonomiskt förtryck, av hunger och fångenskap slagna. Ett uppdrag som ordmässigt anammats av en hel del predikanter och förkunnare. Märkligt nog är det förtryckta alltid de andra, de som vi i kyrkan kan göra något för. De radikala orden till trots blir det vi i den välsituerade och medelklassiga kyrkan som borde göra något för dem. Attityden är inte delaktighetens och ömsesidighetens utan vi och dem, uttryck som just dessa förkunnare sällan missar att gissla i andra sammanhang. Men när de själva ordar om saken blir formuleringarna sällan kritiskt granskade.

Risken är att det faktiskt handlar mera om välgörenhet, vi gör saker för och åt dem, än något som har med vår egen gemenskap att göra. De förtryckta är alltid några andra. Vad säger det om kyrkan som Guds folk? Vilken syn avslöjar det på kyrkan och dess tillhöriga medlemmar? Är den en välordnad sammanslutning för publikaner och skriftlärde för vilka fattiga och hungrande är främmande objekt?

Välgörenhet kan enkelt framstå som något av de goda gärningarnas rättfärdighet, något kyrkan gärna berömmer sig av och torgför via allehanda medier. Samtidigt är hjälp i katastrofen något nödvändigt och den kristnes plikt. Det handlar om att komma varje medmänniska till hjälp och stöd när så behövs.

Välgörenhetstänkandet har numera i många sammanhang gett vika för tanken på rättigheter som staten och organisationer och folkrörelser tillskriver den enskilde utifrån rättighetskataloger som världssamfundet enats om t ex i barn- eller kvinnokonventionerna eller i deklarationen om mänskliga rättigheter. Rättigheterna är nationer och stater garant för men deras uppfyllelse förutsätter och kräver att enskilda inte bara förväntar sig egna rättigheter utan även genom eget ansvar bidrar till rättigheternas genomslag.

Kyrkan har dessutom diakonin som sin arbetsmetod som inte handlar om att bli sedd och uppskattad för de goda gärningarnas skull utan som är ett kristet handlande som utgår från kyrkas gudstjänst, dess altare och den kärlek med vilken Gud i Kristus Jesus bemöter sina barn. I diakonin är medmänniskans mera subjekt och mindre objekt än i välgörenhetens storslagna aktioner och kampanjer.