Bryr sig Svenska kyrkan om Bibel och bekännelse?

Kristen tro är allt och ingenting. Det kyrkan lär och bekänner är allt och ingenting. Intrycket är svårt att hålla ifrån sig när Skriftens auktoritet avskaffats. Det var inte den historiskt-kritiska bibelsynen som åstadkom det. Det går även med en sådan bibelsyn att ha Skriften som överordnad auktoritet och som primär källa för gudsuppenbarelsen.

Om bibelställe efter bibelställ relaitiviseras och omtolkas så att det som står skrivet så gott som alrdig läses även på sakplanet utan enbart som bilder, symboler för något annat, fiktiva händelser som syftar till något annat än de på sakplanet hävdar - då nedvärderas Ordet och ersätts av människans egna påfund med tillhörande idéer och tankar. Det är då kristen tro kan bli allt och ingenting.

KG Hammar blev uppskattad då han tycktes upphöja människors tvivel och tveksamhet till dygd såtillvida att bara frågorna ställdes så var et tillräckligt. Kyrkans och trons svar blev aldrig särskilt intressanta. Men i en liten artikel i Kyrkans tidning lyfter KG Hammar fram Jesus och hans ickevåldsbudskap. Då finns knappast någon tvekan. Då räcker det inte med att ställa frågan utan då ska man ansluta till den pacifistiska linjen. Går det verkligen ihop?.

Om Skriftens auktoritet underordnas människors egna tolkningar så befinner sig väl även Svenska kyrkan på det gungfly som oral tradition gör. Svenska kyrka har genom tiderna fäst oerhörd vikt vid sina bekännelseskifter som därmed givit stadga och innehåll åt vad man trott och bekänt. De egna bekäönnelseskrifterna har kontrasterats mot frikyrkornas större brist på lärodokument som angivit bas och utgångspunkt till vilken man alltid kunnat återvända. Om sådana dokument saknas är möjligheten, eller risken,  att spinna loss och uppfinna egna inslag och modeller överhängande. Svärmeri och sektväsende har synts i spåren av oklarhet om trossamfunds bekännelse och lära.

När bibelordet relativiseras och uppenbarelsen inte längre fräst finns att söka där blir tro individuell och subjektiv. För ett evangeliskt lutherskt samfund är det allvarligt. Då har man lämnat den grund på vilken Svenska kyrkan liksom andra kyrkor vilar. Visserligen stämmer den gudstjänstfirande församlingen in i den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men även dessa utläggs inte så sällan med tvivel och skepsis som metod. Även där kan bekännelsens ord på sakplanet bortförklaras och symboliseras. Det man säger betyder regelmässigt något annat. Det där med ja är ja och nej är nej är borttrollat...

Nominellt luthersk är Svenska kyrkan i verkligheten något annat. Kyrkans bekännelseskrifter vårdas och diskuteras inte. Frågan infinner sig om man i Svenska kyrkan tycker att det vore bättre om de föll i glömska och aldrig mera hördes av? Präster och diakoner har sällan läst dem, än mindre förtroendevalda och andra anställda. Ibland kan det verka som om inte ens Luthers Lilla katekes lästs och/eller förståtts. Om den egna konfessionens trostolkning och basdokument röner ett sådant öde - vart är vi då som trossamfund och kristen kyrka på väg? Till en position där det mesta, allt och ingenting, går an?