Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen

Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

 

Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…