Kortare uppehåll

Även en sporadisk bloggare kan behöva göra uppehåll. Därför blir det inga bloggposter de närmaste veckorna. Återkommer i mitten av juni med diverse funderingar och betraktelse över liv och värld. Tills dess lär det numera heta: ha det! Paa gensyn!

Döden ändrar tidens lopp

När någon dör ändras tidens lopp. Flödet går i andra banor där huvudsak och bisak får ny aktualitet och den personliga förlusten också blir gemenskapens. I församlingen sägs det fortfarande ibland: en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännages… Vi som ännu är kvar delar denna dödens verklighet så nära att någons död understryker att också vi en dag blir dem som påminner andra om deras dödlighet.

Det oväntade beskedet om att någon avlidit blir en chock. I brist på bättre uttryck blir det ofattbart och overkligt. Vi tvivlar och tänker att detta kan väl ändå inte vara möjligt! Men döden är definitiv och tycks fördunkla hoppet om frälsning och uppståndelse. Förlusten blir så påtaglig att kroppens alla fysiska och mentala försvar drar igång på högsta nivå. Efterhand förändras det vi hör och ser och trons hopp står fram på nytt!

Herre, allsmäktige Gud och Fader, förläna denna hädangångna vän den eviga fröjden och vilan för din käre Sons, Jesu Kristi skull. Låt ditt eviga ljus lysa för honom.

 

Ett outforskat fält för beteendevetare

Sådant man kan ha lagt märke till vid tillfälliga besök i några olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Eller sådant man själv kan ha råkat göra lite nu och då. Beteendevetare har här ett jungfruligt fält för forskning och deltagande observationer.

Vid flera besök lägger man märke till en utvecklad förmåga att välkomnande låta folk vara ifred.

Andra har finslipat egenskapen att stirra på en nykomling så att det känns som om man inkräktar.

Ibland har någon tagit uppgiften att se och ta sig an en tillfällig besökare så pass att det blir för trevligt.

Samtalet i bänkarna kan bli så högljutt att det inte hörs när kyrkvärden hälsar välkommen utan tvingas ta om allt ihop en gång till.

Slår det i kyrkporten efter att gudstjänsten har börjat vänder alla på sig för att se vem som kommer. Är det någon som känns igen nickas de ivrigt i bänkarna.

Det händer att en procession när den nått fram till koret ställer upp sig vid sidan om varandra innan de får gå till sina platser. När det sker vid slutet blir det som på teatern inför de avslutande applåderna.

Man kan ha hamnat bredvid en kommentator som snabbt och konstant utvärdera allt som föregår: Nu snubblar han snart. Varför lyfter han inte på särken? Och hon, hon läser alltid så tyst så jag kan inte höra. Gå upp i predikstolen som man kan se dig. Nu är det en psalm när ska man stå eftersom det är en stjärna, men ingen gör det i alla fall. Förresten hör jag inte om jag sjunger eftersom orgeln spelas så starkt. Är det kyrkkaffe idag?

Fem minuter innan det börjar rusas det omkring och ställs fram stolar, hängs psalmnummer och letas efter kors och ljus. Det är nog en bättre sent än aldrig-församling det här.

En präst irrar runt i koret och står än här och än där, men sällan där man förväntar.

På ett ställe är det så enkelt och naturligt att man vet att hit hittar man gärna igen.

Det verkar obligatoriskt att släpa runt på vattenflaskor för att ta sig en slurk lite nu och då.

Telefonerna kommer till flitigt bruk under predikan. Ursäkten är att man håller på att swischa en kollekt.

Vad betyder det lutherska egentligen?

Svenska kyrkan är nominellt en evangelisk luthersk kyrka. Vad betyder det? I den dag som idag är kan man inte alldeles säkert veta. Kyrkans tro är inte på alla de lutherska huvudpunkterna så precis eller fast. När det påpekas är det lätt att avfärdas som trospolis eller som särskilt intresserad av gränser mellan vi och dom.

Trospolis låter som om man med ideologiska batonger ägnade sig åt att patrullera och bevakande korrigera trons gestaltning. Men skulle all slags ordning på trons område avskaffas vore fältet fritt för nästan vad som helst. Det framstår som andligt klokt att tänka mer på trons centrum än dess yttre gränser. Men vill man ha en intellektuellt försvarbar och teologiskt hållbar syn på frälsning och vad kyrkan är kommer ingen ifrån att tänka över vad som tillhör den kristna tron och vad som faller utanför. Det finns i en folkkyrka oerhört många föreställningar som cirkulerar, men som inte stämmer med den apostoliska tron eller med den evangelisk lutherska teologin.

Ett exempel på sådan avarter är försök att avföra synden och syndabekännelsen från kyrka och liturgi. Som om detta att vara allmänt hygglig och göra sitt bästa kunde dra ett streck över arvsynd och fördärvsmaktens inflytande. Ett annat exempel är försöken att föra in föreställningar om själavandring och reinkarnation i kyrkan. Även påståenden om att kyrkan ska vara gränslöst öppen och präglas av mångfald har blivit ett sätt att dra andra och nya gränser mot dem man vill stöta ut ur kyrkan (dem man beskyller för fundamentalism och konservatism).

Att kyrkomötet avvisat att låta nyöversätta de lutherska bekännelseskrifterna är verkligen ett tecken i tiden. Vår evangelisk lutherska tro blir mera en etikett än något reellt om ingen längre känner till vad den Augsburgska bekännelsen hävdar eller hur de övriga texterna i Konkordieboken utlägger denna tro.

Det blir inte så lätt att bedriva ekumenik om de egna rötterna är okända eller avklippta. Självbilden riskerar att bli anakronistisk och präglad av tillfälliga preferenser och samtidens mest populära övertygelser.

Kardinalen och sekularismen

Gratulationer och lyckönskningar till biskop Anders Arborelius och Stockholms katolska stift med anledning av att biskop Anders blir kardinal! Med all säkerhet kommer det att påverka hela kristenheten i Sverige i högre grad än många kan tänka. Det är till exempel möjligt att den romersk katolska dialogen med lutheraner är något där ”vår” kardinal kan få betydelse. Stockholms katolska stift som nästan motvilligt växer med många konvertiter och nyinflyttade lär få ännu mer vind i seglen. Därtill kommer säkert ett ökat inflytande i relation till statsmakten och andra samhälleliga organisationer och aktörer.

Ignoransen vad gäller kyrkor och kyrkoliv lär minska något, även om inga underverk lär inträffa vad gäller det religionskritiska etablissemanget som dominerar flera politiska partier. Blotta föreställningen om att det går att rensa tillvaron i skolan, ja hela det offentliga livet, från konfessionella inslag är befängd. Men synsättet har långsamt brett ut sig alltmer och nyligen slagit ut i full kraft i och med socialdemokraternas kongressbeslut om konfessionella inslag och skolan. 

Religion ska nu för tiden reduceras till något teoretiskt, till ideologi. Så blir den ett tomt skal, livlöst och andefattigt, vilket också lär vara syftet. Den religiösa vidskepelsen ska utrotas av det upplysta moderna Sverige. Bara kulturarvet ska få finnas. Kan man då sjunga Tryggare kan ingen vara i en svensk skola utan att det handlar om påtvingad konfession? Kan man lyssna till de flesta av Bachs stora verk eller Mozarts Requiem? Hela den sakrala musiken lär bli stympad!

 

Kan man tillgodogöra sig den stora andliga och etiska skattkammare som Bibeln erbjuder med dess mönsterskapande berättelser och liknelser? Kan man läsa skönlitteratur eller poesi där levande tro finns? Kommer man att kunna förstå det hyllade kulturavet om man ingenting begriper eller på djupet får möta av vårt lands mer än tusenåriga andliga liv? Förr fanns det giftskåp i vissa gymnasiebibliotek där viss politisk och pornografisk litteratur kunde låsas in. Inte ska väl det bli framtiden för allt som har konfessionellt (läs: religiös tro och liv) ursprung? Blir det så – då finns det anledning för en kardinal att yttra sig och att sprida internationell vetskap om. Men just idag lämnas dessa frågor därhän till förmån för glädje över att Kyrkans tidnings gamle kolumnist blir kardinal!

För många år sedan, närmare bestämt år 1983 besöktes Sverige i samband med den stora fredskonferensen Liv och Fred i Uppsala bland annat av den brasilianske kardinalen Paulo Evaristo Arns. Han besökte till exempel Örebro för att möta och hålla föredrag för stadens präster och pastorer. I samband därmed erbjöds lokalradion att göra en intervju med kardinal Arns. Man avböjde med hänvisning till att det inte var någon lokalnyhet. Det var förmodligen första och enda gången som Örebro haft besök av en kardinal, men man förstod inte betydelsen av besöket. Kardinaler togs vid den tiden normalt emot på sätt och med protokoll som motsvarade internationella ledare och statschefer. Nu lär Örebro få fler sådana besök, men av Kardinal Arborelius.

Man kan alltid hoppas

En ungdomskörfestival pågår i Olaus Petri församling. Mer än 200 unga körsångare deltar i mötet som avslutas idag, söndag med deltagande och sång i högmässan. Koret lär bli överfullt med välsjungande ungdomar som med sina röster lovar Gud. Det känns märkligt, ja nästan mäktigt,  hoppfullt.

Igår kväll hördes denna månghövdade möteskör bland annat framföra Vivaldis Gloria. Det gjorde de med den äran! Även om det var ganska fullt i kyrkbänkarna fanns det plats för många fler. De som kunde ha varit där, men inte var där, hade haft något helt annorlunda i musikens värld att jämföra med senare på kvällen när Melodifestivalen (Mello låter som en variant på Jello - inte alldeles galen association) kunde beskådas i apparaten. Portugal vann i Eurovisionens Melodifestival och vädjade att musik med budskap och mening skulle komma åter istället för snabbt övergående fyrverkerier. Men varför ens jämföra? Levande musik är upplyftande och ungdomarna i den kyrkliga körfestivalen kunde gott ha haft en överfylld kyrka. Deras förmåga och musikalitet kunde verklige ha glatt många, många fler.

Det värsta är väl att många är så hemmablinda att de inte ens vet om att detta hände! Det drunknar i mångfalden. Om en liten stund börjar högmässan. Då kanske det blir fullt och överfullt? Man kan alltid hoppas!  

Argumenten tigs ihjäl

Bloggen stillsam har varit igång i 11 år. En hel del av det som kan vaskas fram ur denna flod av ord och meningar kunde ha stannat i skrivbordslådan. Men det finns annat som har relevans och bärighet på sådant som hänt inom Svenska kyrkan under denna tid. Med den trosvisses envishet har jag skrivit inlägg om den kyrka jag tillhör oh har tjänat som präst i många år. Särskilt har jag nagelfarit partipolitiken i kyrkan och då försökt vinnlägga mig om att ge rimliga skäl för min kritiska hållning. Flera av artiklarna andas irritation, ilska, vanmakt och kan undantagsvis även ha blivit raljerande och vassa.

Det har också hänt att jag ensam eller i samarbete med andra fått artiklar publicerade i dagspressen om sådana ämnen. Några erfarenhet står fram som särskilt kraftfulla. De skulle kunna föranleda att man omprövar hur ett opinionsbildande arbete bör gå till.

De flesta artiklarna passerar utan minsta lilla reaktion. Det kan ha att göra med att bloggen stillsam är obetydlig och enbart sparsamt läst. Men förmodligen beror det i ännu högra grad på att de som kunde och borde reagera och ge sina skäl för en annan hållning inte tar invändningarna och kritiken på allvar. Slutsatsen blir att det i kyrkans sammanhang är meningslöst att argumentera i olika frågor eftersom det enda bemötandet som är konstant är ointresset och tystnaden. Först om argumenten når kyrkomötets talarstol eller förs fram av betydande och inflytelserika grupper och/eller personer kan det bli intressant för dem som har mest makt och inflytande i kyrkan att reagera.

Frågan om storpastoraten, hanteringen av kyrkohandboken och frågan om partipolitiken i kyrkan är exempel på sådana frågor där denna många delar erfarenheten av att inte blivit lyssnade till eller fått ett anständigt bemötande.

Det är då man förstår att talet om mångfald, om allas lika värde och om att alla  ska med, är övertalande slagord mer än något man visar i praktisk handling. Inte ens den Gyllene regeln verkar tillämpas av dem som är vana att bli hörda men som oftast nöjer sig med formella remisser för att samla in vad andra instanser och organ inom kyrkan kan tycka och anse. Så blir också samtalet, även det teologiska, satt på undantag och reserverat för dem som har säte och stämma i beslutsförsamlingarna eller kan åka på möten och konferenser.

Skälen som talar mot de sekulära partiernas maktställning inom Svenska kyrkan faller därför ohörda och betydelselösa till marken. Den som har en dedicerad uppfattning lyssnar inte till andras argument. Tvärtom befäster de kritiska argumenten den redan intagna hållning som till exempel att partierna är garanter för demokrati i kyrkan. Den som tänker efter kan dra slutsatser utifrån tillhörigheten till kyrkan och till de berörda partierna (S, C och SD).

När det inom ett trossamfund blir så att de som har mest makt inte deltar i ett samtal utan nöjer sig med det som händer och sägs i beslutsförsamlingarna blir en bekräftelse på att den ”repressiva toleransen” råder. Om jag tolkar vad det betyder så gäller följande: Säg vad ni vill på olika forum. Vi har inte tid eller ork att bry oss om det. Vi tar debatten där den hör hemma – i beslutsförsamlingarna.

Det vore oklokt att bara skylla på beslutsfattare inom kyrkan. Det finns en riks att även de kritiska inte tar andras argument på allvar, utan enbart befäster sig i sitt motstånd. En fara som är mindre om man inte själv sitter på maktens taburetter. 

Viktigare är påminnelsen om att varje röst ska kunna höras. Vanligt kyrkfolk (i brist på andra goda termer) har faktiskt ett eget ansvar. Om de tiger still och aldrig vill eller våga säga sin mening av rädsla för att stöta sig med de inflytelserika så händer ingenting. Hade inte Luthers uppgörelser med skolastik och avlat spritt sig bland folket hade nog reformationen låtit vänta på sig. Det krävs civilkurage och engagemang i en kyrka för att den ska klara trycket från tidsandan och trendkasten. Svenska kyrkan är i mycket en spegel av det sekulära samhället när den borde vara salt och ljus.

Över historiska gränsdragningar och motsättningar borde samtal och diskussion komma till stånd. Det går inte an att enbart odla sin grupps eller organisations egenart. Inte heller att bara argumentera enskilt som solitär. Det är då kyrkans katolicitet är i fara. Det nuvarande mönstret av nedtystande och tigande måste brytas så att sekulära krafter inte blir de som styr och formar den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse!

                  

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kyrkovalet 2017 har börjat låta höra talas om sig. Här och där anmäler sig nya grupper. Ibland för att råda bot på missförhållanden och avvärja kriser. I andra fall för att delta i det politiska kattrakandet om att hålla kyrkan i strama tyglar så den inte tas över av fundamentalister och tokstollar. Ja, det var så han uttryckte sig Urban Jonsson, arbetarkommunens ordförande i Karlskoga, när han talade 1 maj.

Bland annat lyfte han fram höstens kyrkoval, där valdeltagandet är lågt.
– Det gör att bakåtsträvande makter, främlingsfientliga makter, fundamentalistiska krafter och ibland rena tokstollar, kan få makt inom Svenska kyrkan. Karlskoga Kuriren (3/5)

Någon verklig valkampanj lär det som vanligt inte bli eftersom stridsfrågorna inom kyrkan sällan lyfts på något tydligt sätt i valen. Stridsämnena är oklart formulerade och luddiga om de alls får plats i de insändare och någon försagd kyrkovalsdebatt som väl normalt utgör höjdpunkten på den i stort uteblivna brytningen mellan åsikter. Det stora partiet kan som förra gången bedriva en valkampanj "under radarn" vilket betyder att man mobiliserar sina trogna kärnväljare och därmed fortsätter att hålla sina politiska tumme i ögat på kyrkan.

Man kan förvänta sig, som vanligt, att socialdemokraterna skräms med kvinnoprästmotståndare, varnar för prästvälde, fundamentalister och SD. För en gångs skull har SD förberett sig och skaffat fram många nya kandidater. De inser att Svenska kyrkan än en gång kan fungera som sprängbräda för deras främlingsfientliga agitation och för partiet ambitioner att bli större och till sist störst.

För min del hoppas jag att väljarna ska rösta så att det partipolitiska inflytandet begränsas istället för att växa. Ett sätt kan vara att fråga dem som i stat och kommun företräder S, C och SD vad de anser om storpastoraten, kyrkohandboken t ex vad gäller nattvardsböner och den liturgiska kyrkomusiken, Dessutom har det redan konstaterats att partierna i sin program demonstrerar sin tunghäfta vad gäller att nämna kyrkans Herre och frälsare! om sådant bör även partiledare och andra uppsatta partikoryféer kunna tala initierat. Det är nämligen PARTIERNA som ställer upp och som har sina kyrkopolitiska program.

Skilj kyrkan från staten, sas det under hela 1900-talet. Nu är det en växande opinion som kräver: skilj kyrkan från partipolitiken!