S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:

Här är min replik som fanns införd i dagens NA:

Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström