Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...